-

Så enkelt är det.

De säger att regnmolnen blir större
tyngre, allt mer oundvikliga
för varje dag som går nu

att de har spritt sig över
din lever, kroppspulsåder
och det ser mörkt ut över
ditt hjärtas Atlantis

De säger
att det kommer gå fort
att den blå himmeln på röntgenplåtarna
snart är jämngrå

Och jag tänker att
meteorologerna
har haft fel förut

men inte den här gången
säger de

.

2015-04-01 @ 16:37:00 Permalink Allmänt Kommentarer (1) Trackbacks ()

Diskbänksrealism.

Genom köksfönstret sken solen
Hon valde att med ett leende besvara
Sedan sparkade hon undan stolen
Och hängde snart livlös i sin snara

.

2015-03-24 @ 22:50:53 Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()

Älskare dör i förtid.

Jag vandrade med pek- och långfinger över hans hud. Tripp, trapp, tripp trapp. Tick, tack, tick tack. Ljudet från den analoga väckarklockan på nattduksbordet hackade sig in, blev högre ju mer jag tänkte på det.
"Du borde ha en varningstext skriven på bröstet", viskade jag. Han hörde inte. Sov djupt av Stesolidtabletterna och vinet han hävt i sig föregående kväll. "Typ... Jag kan orsaka hjärt- och själsjukdomar."

2015-03-03 @ 21:38:12 Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()

Risk för stenras.

I de värsta stunderna

ligger till och med de fina

minnena jag har av henne

som vassa stenar i hjärtat

I de bästa

glömmer jag att hon är borta

2015-02-26 @ 18:24:22 Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()

Överlev, överlev mig.

Molnen breder ut sig

som cancertumörer på himlen

Stora mörka fläckar på röntgenplåtarna

Två veckors väntan

Hur ser väderprognosen ut?

2015-02-26 @ 18:21:00 Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()

Otillräckligt.

Jag brygger åtta koppar kaffe

dricker bara en och låter resten stå

tiden tickar på

livet tickar på

flätas samman i en DNA-spiral

som är jag

trettiosju grader

hud kött ben

känslor och tankar

utan uppehåll

och oändligt ändlig

men med dig

känner jag mig lite mer än så

med dig

får tiden ticka på

får livet ticka på

det kommer ändå aldrig kännas

länge nog

2015-02-26 @ 18:20:33 Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()

Kärnfri.

Dina nävar är så små
och knutna
hårt
som dina skosnören

och mamma har kammat din lugg
du har äpple med dig till fruktstunden
i klyftor, utan kärnor

mellan huset och busshållsplatsen springer du
dina skosnören går inte upp så du snubblar inte och
du slipper tappa dina glasögon i leran den här gången
kommer du undan

med hjärtat någonstans mellan bröstkorgen och tungspetsen
går du över skolgården, försiktiga steg över den våta asfalten
och du försöker tänka på när mamma kammade din lugg imorse
när någon sliter tag i din fläta och drar ner dig på marken

det gör ont när dina skor dras av och kastas i bäcken
de var så hårt knutna och ett stort sår revs upp på ena hälen
du blundar bakom glasen och försöker slappna av, spela död

ligger kvar långt efter det har ringt in och barnen har försvunnit
men mamma kommer inte att fråga något, imorgon köper ni nya

2015-02-26 @ 18:15:02 Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()

Livskartan.

jag följer den
längs din handled
med ett försiktigt
pekfinger
och undrar
vid vilken blodådra
den kommer ta slut

.

2015-02-26 @ 18:08:00 Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()

Jag kan bli som du, för dig.

Är du en av de som finner det tryggt
att alltid vara på väg någonstans?
Att ständigt vara på flykt
att alltid ha distans

Är du en av de som gråter
dina tårar inuti?
Är du den som förlåter
de du borde skita i?

Är du en av de som far framåt
hellre än du vänder?
Som hellre faller bakåt
än framlänges utan händer

Är du en av de som finner det svårt
att söka hjälp för det förflutna?
Och faller du hellre hårt
med dina ögon slutna?

Är du en av de som lyssnar
om man säger det förtegna?
Är du också den som tystnar
när du ska prata om ditt egna?

Är du en av de som bara ler
när man frågar hur du mår?
Är du den som alltid ger
lite mer än vad du får?

2013-09-09 @ 01:52:13 Permalink Allmänt Kommentarer (1) Trackbacks ()

Det är min tur att bli sedd nu.

Vänd himlakroppen mot mig, eller
det räcker med din bröstkorg, dina lungor så nära mina att
vi nästan smälter samman till ett enda andetag, jag vill
så gärna andas ut när du andas
ut

bara du inte vänder dig bort
varje gång jag kommer så nära
att jag inte vågar gå längre
men gör det ändå

För du finns i mina kapillärer, de
tunnaste blodkärlen och de hotar brista
om du inte ser mig, om du inte känner mig, om du inte
rör vid mig med varje känsla i din kropp

Och jag har målat med för många penslar
på din ryggtavla, kan du inte vända på dig, kan du inte bara
hålla om mig, kanske skriva en historia
mellan mina skuldror

så som jag skrivit min hos dig

2013-08-06 @ 02:15:00 Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()

Förbli.

Jag minns inte vad jag sa, men jag minns att hon

skrattade högt och jag minns asfalten under våra fötter,

att snön just hade smält och jag minns hennes skratt

nästan så högt att jag ryggade tillbaka

nästan så högt att jag ville kasta mig om henne

och säga hur mycket hon betydde

nästan så högt att jordskorpan sprack

och jag andades ut i den stunden

fast nu andas hon aldrig igen

men i den stunden

andades jag ut

över hennes skratt

och i den stunden

kommer hon att förbli

2013-06-17 @ 16:58:48 Permalink Skrivpuff Kommentarer (3) Trackbacks ()

Gips.

"Gråt inte", säger de. "Det hjälper inte. Gråt

inte mer nu."

Och jag suckar, säger

ingenting, andas knappt

Tänker att om jag vore

gjord av gips hade det synts

hur mycket jag har

gått sönder

sedan hon försvann

om jag vore vattenlöslig

2013-06-16 @ 15:10:00 Permalink Skrivpuff Kommentarer (4) Trackbacks ()

Det är ju bara en liten del av evigheten.

Jag har inte pratat med henne
på fyrtiosju dagar
fyrtiosju nätter som
sömnlösheten varit mitt enda täcke

och jag minns inte ens
vad det sista hon sa var
jag minns bara hennes skratt
och hennes tårar och att jag aldrig frågade
hur är det med dig? och jag minns
att jag hade tänkt ge upp den där dagen
för att världen vägde tre gånger tyngre
än vad den brukar

nu krossas mina axlar
inte av världen men av
tystnaden
hålrummet
som hon lämnade efter sig

,

Jag har inte pratat med dig
på fyrtiosju dagar
på fyrtiosju nätter
och det känns som en evighet
men det är ingenting
i jämförelse med den evighet av tystnad mellan oss
som ligger framför mig

och ibland gör det mig så jävla arg

.

2013-06-08 @ 22:20:00 Permalink Allmänt Kommentarer (1) Trackbacks ()

Flyttlass.

Tre väskor blockerar min dörr, min flyktväg fram tills nu. Den här gången flyr jag inte min väg bara för att återvända lika snabbt igen. Svarta rullväskor, en flyttbar mur. Jag sitter på motsatt sida av rummet, ryggen mot elementet. Det är avstängt och kallt och min ryggrad skaver. Min hud känns en storlek för stor, jag kan liksom inte fylla ut den längre. Känslorna är slut.

Dörren öppnas och han stannas tvärt upp av väskorna, muren, blockaden. Gränsen.

"Vad är det här?" frågar han förbryllat, rynkar pannan, slår ut med armarna.

"Dina grejer", svarar jag med hes röst, stämbanden är trasiga efter grälet. "Jag vill att du går."

Hans hand bränner fortfarande på kinden och några slingor av mitt hår ligger kvar inne i köket. Jag är bestämd, vägrar låta honom ta sig förbi den där gränsen nu. Han får inte stiga över tröskeln.

"Amanda", säger han vädjande. "Du vet att det var inte meningen, jag..."

"Nej", säger jag. "Det här var sista gången."

Beredd på ännu ett utbrott. Beredd på ännu ett slag. Beredd. Han börjar lyfta ut väska efter väska på trappen utanför huset. Jag gör mig beredd för att han ska komma emot mig, håller så hårt i kniven att knogarna vitnar.

"Förlåt", säger han och plockar upp sin nyckel ur fickan, lägger den på bordet.

Han försvinner ut på trappen och dörren stängs. Jag slappnar av och huden stramar åt igen. Tårarna väller upp i ögonen. Bröstkorgen är för liten för monstret som bor därinne, samtidigt som något lyfter från mina axlar. Ångestladdad lättnad.

"Nej, kom tillbaka", viskar jag utan att veta om jag menar det.

Men jag vet att han är borta.

2013-06-01 @ 11:50:00 Permalink Skrivpuff Kommentarer (3) Trackbacks ()

Flaskpost.

Bevittnar hur män blir pojkar. Förslavade under 40-procentigt Tysklandsimporterat. Hemma väntar barnen. Barnen som tog ifrån honom hans ungkarlsfriheter och ersatte dem med förpliktelser och ansvar. De väntar med tröttheten som en slöja över sig, men pappa kommer snart. Pappa kommer snart. Pappa ligger i en snödriva utanför huset.

Tio år tidigare: Hon blundade, men sov inte. Han slant med handen. Råkade röra lite vid hennes hud. Huden brände fast i handen och handen brände fast i huden. Det blev en vass hemlighet som skar hål på förtroendet och det var plötsligt bara mamma som fick läsa godnattsagor och släcka lampan om kvällarna.

Dagen efter minns han ingenting. Minns inte hur han kom hem. Vad han sa, vad han gjorde. Minns inte, finns inte. Gårdagen. Inte för honom, men för alla andra. Inte minst för henne

.

2013-05-27 @ 22:54:00 Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()