Du är orken i orklösheten, famnen för min kropp
Du är euforin som rusar i mitt blodomlopp
Du är min energi, min gnista, mitt eviga hopp

Du är hjälpen i hjälplösheten, hjärtat i mitt bröst
Du är löven som ger färg åt min grånande höst
Du är min trygghet, min kärlek, min största tröst

Du är hoppet i hopplösheten, ljuset i mitt liv
Du är den vackra tavlan på ett stadigt stativ
Du är min mening, min andning, mitt livsmotiv


.

När trollmor har lagt de elva små trollen
Och bundit fast dem i svansen
Då super hon ner sig och blir yr i bollen
Bort far både lyckan och sansen

När trollmor har däckat i spyan på mattan
Och barnen har gråtit i timmar
Då kommer ju trollfar, ja arg som attan
Och slår tills barnen de svimmar

Oh aj aj aj aj buff!
Oh aj aj aj aj buff!
Oh aj aj aj aj buffbuff!
Oh aj aj aj aj buff!

Nå'n ringer polisen, de vägrar å lyssna
Och barnens huvu'n, de blöder
I trollskogens dunkel det snart ska tystna
Då trollfars ilska, den glöder

När trollmor hon vaknar med huvud som värker
Och barnen är plötsligt försvunna
Hon ser sig omkring, men hon ingenting märker:
Att trollfar begraver en tunna

Oh aj aj aj aj buff!
Oh aj aj aj aj buff!
Oh aj aj aj aj buffbuff!
Oh aj aj aj aj buff!


.

Jag har en bok där jag skriver upp fina saker,

Jag känner tyngden av verklighet
över mitt bröst även ikväll, för
hjärtrytmer, hjärtrytmer baby,
det är den enda musik jag har nu

Och du vet, det bråkas ganska friskt
och jag sover aldrig mer än fyra timmar,
så när jag säger jag behöver dig,
så behöver jag dig verkligen, käraste

Det känns som att det går hål på
min bröstkorg, men jag vet inte om
det är hjärtat som vill ta sig ut eller
om det är verkligheten som vill ta sig in


.

Det är inte det att täcket väger tungt
eller att golvet är för kallt eller att
det fortfarande är mörkt utanför fönstret

Det är inte det att jag sovit fyra timmar
eller att det är prov i samhällsvetenskap
eller att jag måste gå i regn till bussen

Det är inte det att jag tappat motivationen
som gör att jag inte har någon lust att gå,
det är att jag vet att du inte kommer vara där


.

Det är mörkt utanför fönstret och hösten är här. 
Klockan tickar envist och varje minut tär.
Du sitter inlåst på en kvävande anstalt.
Sen du försvann har mitt ansikte blivit gammalt,
inte av tidsförlopp utan av sorg och tårar.
Du om någon vet ju att det sårar
när någon man älskar försvinner
och allt runtomkring en påminner.
Så varför gjorde du som du gjorde?
När du visste att du inte borde.

Varför slog du ditt slag istället för att gå?
Varför tog du stryptag och höll kvar tills hon blev blå?
Varför lät du ilskan regera och jag undrar alltmera
varför du inte bara tog dig tid till att fundera.
Du hade alltid högsta betyg, var aldrig någon
som rökte i smyg och du var en aning blyg.
Jag förstår att det gjorde ont och att ditt huvud blev tomt
när hon låg med din bästa vän den där dagen.
Men omständigheterna ändrar inte på lagen.

Käraste bror, du kan nog aldrig förstå
hur mycket jag faktiskt älskar dig ändå.
Trots att alla har vänt sig emot dig så finns jag kvar,
jag minns fortfarande hur du en gång var
innan du tog ett liv och förändrades,
innan du tog ett liv och försämrades
i allas ögon, även dina egna och alla är så förtegna
om den förlåtelse du efterfrågar och jag har aldrig
haft några vassa armbågar, så jag förlåter.
Jag förlåter dig för jag vet att du gråter
varje natt och att du genomsyras av samvetskval,
att du efter det här bara är ett tomt skal.

Alla förtjänar en andra chans, så även du.
Du begick ett stort misstag, du vet det nu.
Det var inte bara hennes liv du tog,
det var även du själv som dog den där dagen
då du blev bedragen och psykiskt våldtagen.
Jag tror att även du gick bort i det ögonblicket,
då hon lämnade det levande skicket.
Du har fått ditt straff: inlåst i sex år
men ditt verkliga straff är längre än så.
I resten av ditt liv får du leva med det här.
I resten av ditt liv får du leva med att du är
en person som släckt en annans liv.
En person som var för drastiskt destruktiv.
Ditt samvete kommer alltid vara ett helvete
och du kommer alltid bli sedd på med hat och obehag,
då du den där dagen begick ditt största misstag.


.

En rad av ljus jag tänder
För dem som aldrig återvänder
Jag knäpper händerna och ber
För dem jag aldrig återser

En rad av ljus som brinner
Inger trygghet och påminner
Jag sluter ögonen och ler
Vid minnena jag har av er

Vila i frid mina kära
Som är borta men ack så nära
I hjärtat lever ni kvar
Och i alla minnen som jag har

En rad av ljus jag tänder
Och en tanke jag då sänder
Till alla er som saknar
Någon som aldrig mer vaknar


.

Åh, du sträva solros
som reser dig ur betong
Hur ska jag vårda dig,
du är så bräckligt skör,
så oövervinnerligt stark

Du som växt utan rötter,
etsat dig fast i en
kall, grå grund

Åh du döende solros
som sträcker dig mot himlen
Hur ska jag hjälpa dig,
utan att slita upp dig
ur det enda som du tillhör

Du som växt utan vatten,
levt på hoppet och
envisheten

Åh du viljestarka solros
som slingrar dig runt min vrist
Hur ska jag gå vidare
utan att plantera om dig
eller sätta dig i en vas



.