De säger att regnmolnen blir större
tyngre, allt mer oundvikliga
för varje dag som går nu

att de har spritt sig över
din lever, kroppspulsåder
och det ser mörkt ut över
ditt hjärtas Atlantis

De säger
att det kommer gå fort
att den blå himmeln på röntgenplåtarna
snart är jämngrå

Och jag tänker att
meteorologerna
har haft fel förut

men inte den här gången
säger de


.

Genom köksfönstret sken solen
Hon valde att med ett leende besvara
Sedan sparkade hon undan stolen
Och hängde snart livlös i sin snara


.

Jag vandrade med pek- och långfinger över hans hud. Tripp, trapp, tripp trapp. Tick, tack, tick tack. Ljudet från den analoga väckarklockan på nattduksbordet hackade sig in, blev högre ju mer jag tänkte på det.
     "Du borde ha en varningstext skriven på bröstet", viskade jag. Han hörde inte. Sov djupt av Stesolidtabletterna och vinet han hävt i sig föregående kväll. "Typ... Jag kan orsaka hjärt- och själsjukdomar."

Är du en av de som finner det tryggt
att alltid vara på väg någonstans?
Att ständigt vara på flykt
att alltid ha distans

Är du en av de som gråter
dina tårar inuti?
Är du den som förlåter
de du borde skita i?

Är du en av de som far framåt
hellre än du vänder?
Som hellre faller bakåt
än framlänges utan händer

Är du en av de som finner det svårt
att söka hjälp för det förflutna?
Och faller du hellre hårt
med dina ögon slutna?

Är du en av de som lyssnar
om man säger det förtegna?
Är du också den som tystnar
när du ska prata om ditt egna?

Är du en av de som bara ler
när man frågar hur du mår?
Är du den som alltid ger
lite mer än vad du får?

.

Vänd himlakroppen mot mig, eller
det räcker med din bröstkorg, dina lungor så nära mina att
vi nästan smälter samman till ett enda andetag, jag vill
så gärna andas ut när du andas
ut

bara du inte vänder dig bort
varje gång jag kommer så nära
att jag inte vågar gå längre
men gör det ändå

För du finns i mina kapillärer, de
tunnaste blodkärlen och de hotar brista
om du inte ser mig, om du inte känner mig, om du inte
rör vid mig med varje känsla i din kropp

Och jag har målat med för många penslar
på din ryggtavla, kan du inte vända på dig, kan du inte bara
hålla om mig, kanske skriva en historia
mellan mina skuldror

så som jag skrivit min hos dig

.

Jag har inte pratat med henne
på fyrtiosju dagar
fyrtiosju nätter som
sömnlösheten varit mitt enda täcke

och jag minns inte ens
vad det sista hon sa var
jag minns bara hennes skratt
och hennes tårar och att jag aldrig frågade
hur är det med dig? och jag minns
att jag hade tänkt ge upp den där dagen
för att världen vägde tre gånger tyngre
än vad den brukar

nu krossas mina axlar
inte av världen men av
tystnaden
hålrummet
som hon lämnade efter sig

,

Jag har inte pratat med dig
på fyrtiosju dagar
på fyrtiosju nätter
och det känns som en evighet
men det är ingenting
i jämförelse med den evighet av tystnad mellan oss
som ligger framför mig

och ibland gör det mig så jävla arg


.

Vilsna fötter korsar mellan björkarna
Vi springer om varandra, faller, skrapar
upp huden mot stenar gömda under snön

Och du vet vad de sa: det finns något
vackert i att vara skör, men något
fult i att ha skrubbsår på knäna

Men gör det verkligen något?
Vi har ju alltid varit fula

När vi äntligen hittar varandra
har något förändrats, någon har
ritat om linjerna i dina händer

Någon har kysst bort orden som förteget
vilade på dina läppar, någon har ersatt
din trasighet, plockat bort mig från dig


.

Hej

Jag lyssnar på låten som du skrev. Den som har mitt namn, men som inte handlar om mig längre. Oupphörligt i två dagar nu. Det känns knappt, allt det där som kändes tidigare. Varken explosionen där hjärtat liksom väller över, älskar för mycket och för intensivt. Inte heller implosionen, där det sväljer allt som någonsin haft med dig att göra.

Jag vet att all hud på min kropp som du har berört, numera är borta. Den har ramlat av i flagor. Celler har dött och nya har skapats. Dina fingeravtryck finns omöjligt kvar efter alla gånger jag duschat, men jag letar ändå efter dem ibland. Ibland kan jag ångra att jag inte lät dig brännmärka mig, lämna något mer beständigt.

Dina ord studsar mellan väggarna här. Du har sett och hört allt i mina ensamma nätter, ändå finns där ingen tröst i ditt tonläge. Det ekar mekaniskt och jag försöker stänga dig ute, men du hittar alltid in där jag allra minst vill ha dig. Som en nål sticker du hål på allt som jag lyckats fylla med luft. Lungorna räcker inte till för de skrik jag vill tillägna dig

.

Hon var ett lågtryck innanför revbenen när hon först kom in i hans liv. Hon blev en orkan i hjärtat och det var svårt att greppa vad som hände. Hon ödelade allt som han hade byggt upp och i spillrorna kunde han finna sig själv gråtandes om natten.

”Jag älskar dig, Fredrik”, mullrade hon. Blixtar slog ner kring hans fötter och han funderade på om det var bäst att springa eller stå kvar.

I ett inferno av färger, i jordbävningens epicentrum, förväxlade han ord med tankar och de trillade ut som stenar ur hans mun:
”Du är ett oväder.”
”Yrväder, heter det.” Hon skrattade så att jordskorpan sprack.
”Nej, Maria. Oväder.”

Han orsakade ett vulkanutbrott i hennes hjärta och hennes tårar föll som regn över Atlanten och det var först då som han förstod att även han hade varit ett oroande mörkt moln. Han höll handen över bröstet och kände tomheten hon hade fyllt. Det var först när det redan var för sent som han insåg att han saknade hennes stormar.

Hon sken redan som solen i någon annans ögon

.