Det är när du låtsas
att jag inte finns

som jag önskar



att jag faktiskt inte gjorde det




.

 

---

 

---

för nästan ett år sen
gjorde vi änglar i snön,
lovade varandra saker
som vi kanske höll,
kanske inte, till viss del

och vi sprang dit
benen bar oss,
skrattade och du
spydde och sedan
skrattade vi igen

vi höll varandras händer,
kanske var det berusningen
vi fått av budgetvin och vodka,
men stunden var ändå magisk

kommer du ihåg förra nyår,
då vi gjorde änglar i snön
utan att veta att det var vi
som var de egentliga änglarna


.

Vi var inget mer än
två frusna kroppar
i jakt på värme

Tafatta händer som
letade efter något
eller någon att
hålla fast vid,
något eller någon
att älska

Kanske var det vinterhalvåret
som upprörde våra sinnen,
kanske var det rädslan
för den ökända ensamheten

Vi var inget mer än
två förvirrade själar
i jakt på kärlek


men vad vi än var,
så var vi inte älskande


.

du spelar tunga toner
på din ostämda gitarr,
jag sitter i sängen,
ser på dig med längtan

du röker marlboro
på din balkong,
jag står bredvid och
fryser, håller andan

och jag ser i dina ögon
att det är något som
tynger dig, något som
skaver där på insidan

som om solen
vänt dig ryggen
och himlavalvet
rasat samman

du korkar upp vinflaskan,
häller upp i rena glas,
jag smuttar, du sveper,
berusas av varandra

du sveper en filt
om mig och ler trasigt,
jag absorberar dig,
din beröring, i varje por

du kysser hungrigt,
nästan desperat
jag ligger raklång,
tackar och tar emot

som om mörkret
öppnar sin famn
och erbjuder något
som verkar vackert


.

Kallt mellan revbenen,
gropar att vila fingertopparna i,
och du skrattar
som om det kittlas

men jag hör
hur tårar frusit fast
på insidan av din hals.

Du klär dig i
spetsgardiner
gör piruetter på isen,
sjunger och dansar
snubblar, slår i,
hårt mot hårt

och jag tar din hand,
hjälper dig upp,
ett skinn och ben,
två livlösa ögon
och risigt hår
är allt jag ser

men i reflektionen
av dig själv i isen
ser du bara
ett misslyckande



.

Hud mot hud,
friktion,
statisk elektricitet
mellan fingertoppar
och skulderblad

stöter bort dig
som om du bränns
drar till mig dig
som om du värmer

Läppar mot läppar,
konflikt,
dåligt samvete
någonstans i hjärnan
men inte i hjärtat



.

Du är så fruktansvärt godtrogen
ja, nästintill korkat barnslig, naiv
För inte skulle din man vara otrogen
inte skulle han förstöra ditt liv

Han har så mycket att göra på arbetet,
att sekreteraren är snygg är bara en slump
Du tränger undan sanningen, helt omedvetet
men i din mage har det nu börjat bildas en klump

Han kommer hem sent efter att du har somnat
och han går tidigt innan du vaknar
Det är som er kärlek har bortdomnat,
det verkar vara något ni saknar

Du ser på henne med ögon fyllda av undran;
vad är det hon har som jag inte har?
Samtidigt ser du på henne med ögon av beundran
hon är ju allt det där som du en gång var

En gång i tiden var du också ung och snygg
en gång i tiden älskade han dig, bara dig
Nu för tiden så verkar han gå bakom din rygg
nu för tiden verkar han istället älska mig

Du är så fruktansvärt godtrogen
men någonstans vet du likväl
Att han faktiskt är otrogen
och snart, av dig, tar farväl



.

Halvöppna ögon som
stirrar in i solen,
täcket täcker från
näsan och neråt,
håller in alla
önskningar, alla
barnsliga drömmar

Kroppen för svag
för att orka
ta sig upp,
täcket är för tungt

Ungt hjärta,
ska snart fylla arton
men slår som om
det vore sextiotvå,
för många cigaretter
och vakna nätter,
för många hålslagningar
på bröstkorgen

Likgiltigheten,
den nästintill
apatiska känslan

och den obefintliga orken som
inte räcker till
för att sluta ögonen, sova igen


Orken som inte räcker till längre



.

Kaffegula tänder
formar leenden
ler mot mig
ler stort
ser falskt ut
men jag köper det
r a k t  a v

absorberar all vänlighet
andas in era grimaser till leenden
och försöker att omvända dem
till någon slags livsviktig drivkraft

och min gitarr
samlar damm
i hörnet av mitt rum
medan amatörtoner
från myspaceband
fyller mina högtalare

och jag frågar mig själv
när ska jag börja leva igen egentligen?



.

världen behöver glasögon
och vi behöver köpa mer kaffe
och fler paket med nudlar

skafferiet är tomt
men det gör ingenting
för allting är tomt

och vi slutade kolla efter
monster under sängen
då vi insåg att de finns inom oss


.

You know just what to say
when I need to believe
You know when to stay
and you know when to leave

I do know you don't mind holding hand
you don't mind hugging me when everyone sees
I don't want to get stuck in some wasteland,
every minute with you I want to sieze

I try to behave like an adult
but sometimes at night
It gets really difficult
to stand my inner fight

You won't let me me down, I will always have you
even when my homemade storms break my soul
You will save me, 'cause you love me, I know you do
even if my life just seems to be an empty hole

Yes, I know you will be here
to the very end
Because you, my dear,
are my imaginary friend


.

Där ovanför himlen, börjar havet igen
Fast i en annan outforskad dimension
Vännen, snälla tänk inte efter och känn
Snälla vänta inte på en inre explosion

Lev i nuet, innan något annat tar vid
För det är det klokaste du kan göra
Om du vill ha en vilande inre frid
Så ska du inte se och inte röra

Men du ska leva, så fokusera på det
Låt världen vara, låt den hantera sitt kaos
Försök inte ta reda på något du inte vet
Kom igen, tryck på play istället för paus



.

Kafferingar täcker skrivbordet,
nästan så den vita ytan inte syns igenom.
Så många urdruckna koppar flytande koffein
som bidragit till sömnlösa nätter
och osammanhängande tankar.

Dagar som går som på rutin,
bara fortsätter utan någon egentlig mening.
Men kanske att de ändå lämnar avtryck
sådanadär som lägger sig i det undermedvetna
som plockas fram som en slags försvarsmekanism.

Dina ord täcker min hud,
nästan så den vita ytan inte syns igenom.
Dina vackra ord, tror det kan kallas poesi,
svämmar över på min svenska vinterhud
och ändå är jag inte vacker




.

Timmar
som egentligen är
sekunder

Väntar på en
känsla
att bevara
en känsla som
blir besvarad

Bara väntar,
längtar

Vemodiga bluestoner
som ligger gömda
i den glada popen
blir lästa mellan
notrader och kaffefläckar.
Allt känns så rörigt
när du är nära

Men allt känns så
ofullständigt
då du inte är här



.

Det luktar rök om dina händer
'Du hade ju slutat' säger jag
och slår ner blicken i marken
dina konturer reflekteras svagt
i isen som brett ut sig som ett
livsfarligt täcke över hela Sverige

'Men det hände något, något dåligt' svarar du
och gnider händerna mot varandra, skamset.
Jag vinklar blicken mot dig igen, frågar:
'Varför kom du inte till mig?'


.

Du gråter i min famn, uppgivet
Frågar Jolina, hur ska jag orka nu,
när jag fått hela livet upprivet,
när hela min existens slitits itu?

Ångesten, den skälver i mig
Vet inte vilka ord jag ska ta
Älskade vän, vad ska jag svara dig?
För kanske blir det aldrig bra

Jag kan lova att alltid stå vid din sida
Torka dina tårar och hålla din hand hårt
Men du ska veta, att se dig lida
Det är så mycket svårare än svårt

Ge inte upp, inte nu och inte sen
Du får aldrig ge upp den här striden
För en sak ska du veta, min vän
Jag är med dig, hela tiden


.

du vet väl att
inga änglavingar
kommer pryda din rygg?

för sådana som du
blir inte till änglar
när ni dör

ni blir till något finare

ni blir till
ett tydligt avtryck
i själen



.

Smyger du fortfarande
längs med kala väggar?
Det var så längesedan
att det känns som igår

Du smälte aldrig in
särskilt bra i
sjukhuskorridorerna
men dina steg lugnade
brustna själar


September var bara en
mellankrigstid, så som du sa
Du läste mig som en
öppen bok, mellan raderna

November fick mig att kapitulera
och nu står jag i december
med frostiga kinder, yvigt hår
och jag undrar, nästan febrilt

vilken kaossjäl du nu tystar stormar i?



.

Du lämnade mig i tro om att jag var okej,
att du hade ledit mig in på rätt stig,
Men jag skulle inte ha litat så blint på dig,
för istället för fred så mötte jag ännu ett krig

Jag är fortfarande vilse, har inte alls hittat hem,
det har blåst så många orkaner i mitt huvud.
Och jag tror att mitt hjärta rycktes med i dem,
då de spred sig i mina vener, under min hud

Förvirringen stiger, var är jag, vem är jag?
Jag går från en oklarhet bara vidare till nästa.
Med ovissheten kommer ett växande obehag,
och melankoliska tankar cirkulerar för det mesta.