Du smyger längs med sjukhusets korridorer.

Du som bara vill bli sedd
Utan att synas
Du är så innerligt rädd
För att förtvinas

Det vandrar så många
Längs med Stockholms gator
Medan timmarna blir långa
I rummet hos din kurator

Han tror han ser igenom
Men du döljer bra
Du tror inte på honom
Det var nåt han sa

I stadsljus blir allt groteskt
På sjukhus blir det värre
Medicinerna smakar beskt
Och ursäkterna blir färre

Det har gått för långt nu
Ser du inte det?
Den som sakta dör är du
Men det är bara jag som vet



.

A + J =

Längesen jag nämnde dig
I någon text av mina
Men om något hände dig
Skulle jag sluta skina

Du är min ljuskälla
Där jag reflekteras
Vi är liksom speciella
Om vi adderas

Du plus jag blir vi
En ganska fin ekvation
Tänk att vi kom att bli
En sådan fin formation


.

För det är mig du vill bryta dig loss ifrån.

Men bryt dig ut då,
du som så gärna vill
Så mycket som du klagar
på att ständigt stå still

Så bryt mönstret,
nu har du chansen
Skit i alla normer,
ja, förlora sansen

Det är bara att ta sats,
springa och slänga sig
Men vännen, jag säger bara att
den här gången tar jag ej emot dig



.

För kommer det så kommer allt på samma gång.



Det har hänt något med världen
Där det förut var ljust
Lyser nu enbart mörker

Det har hänt något med världen
Det som tidigare var färgglatt
Nyanserar nu i grått

'Det har blivit höst', svarar du
Det har hänt något med världen
Det har blivit höst


Men det är inte hösten, det är jag




.

Diagnos: Vilse.



Jag tror inte riktigt att jag ser allvaret
I allt det som händer runtomkring mig
Jag har liksom slutat leta efter svaret
Kanske för rädd att det ska vara ett nej

Jag känner inget längre, ingenting
Jag bara maler på precis som förut
Strövar tanklöst, meningslöst omkring
Har slutat att söka efter några vägar ut

För att sammanfatta mina tankar: kaos
Ja, i mitt huvud råder ren anarkism
Och mitt minne har sedan länge stått på paus
Men psykologerna kallar det försvarsmekanism


.

I nuet.

Vi klagar
hemskt vad snön kommer tidigt i år!
Men den föll samma datum förra året
Tjugonde oktober, det sa en vän

I minusgrader saknar vi värme
I plusgrader är vi för varma
I minusgrader saknar vi varandra
Saknar du mig?

Vi jämrar oss
det var bättre förr
Men tänker oss inte
att det kanske blir bättre sen

Och vi lever alltid då,
eller sen,
aldrig nu



Varför lever inte du?


.

Att betyda något för att sedan glömmas bort.



Du vågar inte öppna dörren
Vill inte in till värmen
Och de tända lamporna vill
Inte in till vardagen vill
Inte blekna i jämförelse
Med pastellfärger vill
Inte skriva ditt namn
På mina vita lakan


.

Kaffehjärna.



Du snurrar i mitt huvud,
håller ett litet privat disco där inne,
rusar som koffein i mina ådror.

Allt är så rörigt när jag är med dig

Du möblerar om mina tankar,
som om du håller på att renovera,
slår spik i min hjärna.

Jag vet knappt vem jag är med dig

Hur ska jag förklara dig?
Du är ju så diffus, så rörig,
du är gör så ont och är så underbar.


Huvudet på spiken



.


Upplysas.

Spetsgardiner

det släpps in så mycket ljus
genom spetsgardiner

det blir så fina mönster av skuggan
från spetsgardiner


Jag ska få ett par
som mamma har sytt

Men jag tror inte att
det är mitt rum som
behöver lysas upp
eller få nya mönster



.

Bortglömd eller bortvald?



Du krossar sten mot glas
Du faller hårt mot himmelen
Och ingen tar emot dig
Ingen tar emot mig

Det gör ont i själen när du gråter
Men då känns det i alla fall
Det är tomt när du ber om förlåtelse
För allt är bara lögn

Du är bara lögn

Du krossar löften mot tillit
Du kastar mig hårt mot marken
Och ingen tar emot mig
Du tar inte emot mig

Det gör ont i själen när du sviker
Men då känns det i alla fall
Det är tomt på andra sidan bordet
Där ditt kaffe kallnar i koppen

Du glömde mig igen



.

Andrahandsvännen, du är mitt förstaval.



Du är så bra att ha, när ingen annan finns
Men i slutändan, är du den som ingen minns
Du är så lätt att använda, för att inte se ensam ut
Men du är aldrig den som blir ihågkommen till slut

Du är den, som hon umgås med ibland
Den där, som kommer i andra hand

Du är så bra, att du inte ens förstår
Vackra du, du går i helt fel fotspår
Bredvid henne är du så felplacerad
Av henne blir du aldrig accepterad

Du är den, som blir utnyttjad igen
Den där, som kallas andrahandsvän



Falla djupt för att prata djupt.



Åh, på ytan är vi så olika
Så felplacerade bredvid varandra
På ytan är vi så olika
Där möts våra blickar aldrig i sanning

Men vi möts någonstans på botten
Ja, där är vi på samma punkt
Vi möts någonstans på botten
Jag tror vi ses allra längst ner



Så tråkigt att vi måste falla för att förstå varandra bara




.

Din hypotes: Hon hatar mig (eller tvärtom?)



Jag tänkte låta håret växa nu
och kanske inhandla lite nya kläder
Kanske bli lite mer som du
och kanske besöka några nya städer

Jag tänkte slänga gamla saker
och rensa bland mina fotografier
Finna några fler och nya orsaker
till varför du präglar mina fantasier

Jag tänkte radera dig från min telefon
låta dig tänka ut en hypotes
Varför jag kanske flyttar härifrån
så att vi aldrig mer ses


.




Stormmaker, normbreaker.



"Fuck this shit!"
sa du och fimpade ciggen.
En centimeter glöd och aska pressades mot asfalten
och jag såg på dig med blåa ögon, men inte oskyldigt.

Du hoppade över staketet, lätt som en plätt
"Easy peasy" sa du och jag undrade om peasy ens var ett ord.
Det var inte lika lätt för mig att hoppa över, ovilja eller rädsla?

Vi stod på varsin sida staketet, stängslet, muren
Dina ögon såg svarta ut, de som alltid varit gröna.
Jag undrade om det var nikotinet som hade stigit dig åt huvudet.

Jag stod på den trygga sidan, bra utbildning, jobb, lön, liv.
Du stod på den där osäkra, den som öppnade alla dörrar, även de farliga.
"C'mon!" sa du, jag undrade varför du pratade engelska, du var ju helsvensk.

Antingen hade du tagit något jag inte ville veta något om,
eller så hade du bara fått nog av hela grejen, plugga, få betyg, graduate.
Du kastade i alla fall över armbandet du fått av mig, och sprang iväg.

Kvar stod jag, höll i den lilla kedjan med berlocken, vår vänskapssymbol.
Molnen mörknade ovanför mig, regnet slog hårt mot min hud.
Men hårdast slog ändå tanken på att aldrig mer få se dig.



.


Det är så typiskt.



Kafferingar på bordet, så typiskt dig
att lämna kvar disken på diskbänken.
Men kanske så typiskt mig
att vara den felande länken.

Så typiskt dig att aldrig finnas där
Så typiskt mig att vara till besvär
Så typiskt dig, så typiskt mig
Så typiskt oss att falla isär

Olåst ytterdörr, så typiskt dig
att glömma nyckeln i byxfickan.
Men kanske så typiskt mig,
att vara den där ömtåliga flickan.

Så typiskt dig att inte tänka till
Så typiskt mig att få vad jag vill
Så typiskt dig, så typiskt mig
Så typiskt oss att bara stå still

Komma försent, så typiskt dig
att glömma bort klockan, tiden.
Men kanske så typiskt mig,
att vara så störd, så vriden.

Så typiskt dig att träffa andra
Så typiskt mig att dig klandra
Så typiskt dig, så typiskt mig
Så typiskt att vi föll för varandra


.

Så försvinn inte nu.



Jag har inga lik i min garderob,
bara en massa gamla kläder
som inte längre passar

Inga ess vilar i min ärm,
bara en massa minnen
som inte går att sudda ut

Och jag har alltid flytt, aldrig fäktats,
men att fly från problemen
var en kamp i sig

Ensam är stark sägs det,
men de gånger jag faktiskt klarat mig
har jag alltid haft dig vid min sida



.

RSS 2.0