Förbli.
Jag minns inte vad jag sa, men jag minns att hon
skrattade högt och jag minns asfalten under våra fötter,
att snön just hade smält och jag minns hennes skratt
nästan så högt att jag ryggade tillbaka
nästan så högt att jag ville kasta mig om henne
och säga hur mycket hon betydde
nästan så högt att jordskorpan sprack
och jag andades ut i den stunden
fast nu andas hon aldrig igen
men i den stunden
andades jag ut
över hennes skratt
och i den stunden
kommer hon att förbli
.
Gips.
"Gråt inte", säger de. "Det hjälper inte. Gråt
inte mer nu."
Och jag suckar, säger
ingenting, andas knappt
Tänker att om jag vore
gjord av gips hade det synts
hur mycket jag har
gått sönder
sedan hon försvann
om jag vore vattenlöslig
.
Det är ju bara en liten del av evigheten.
Jag har inte pratat med henne
på fyrtiosju dagar
fyrtiosju nätter som
sömnlösheten varit mitt enda täcke
och jag minns inte ens
vad det sista hon sa var
jag minns bara hennes skratt
och hennes tårar och att jag aldrig frågade
hur är det med dig? och jag minns
att jag hade tänkt ge upp den där dagen
för att världen vägde tre gånger tyngre
än vad den brukar
nu krossas mina axlar
inte av världen men av
tystnaden
hålrummet
som hon lämnade efter sig
,
Jag har inte pratat med dig
på fyrtiosju dagar
på fyrtiosju nätter
och det känns som en evighet
men det är ingenting
i jämförelse med den evighet av tystnad mellan oss
som ligger framför mig
och ibland gör det mig så jävla arg
.
Flyttlass.
Tre väskor blockerar min dörr, min flyktväg fram tills nu. Den här gången flyr jag inte min väg bara för att återvända lika snabbt igen. Svarta rullväskor, en flyttbar mur. Jag sitter på motsatt sida av rummet, ryggen mot elementet. Det är avstängt och kallt och min ryggrad skaver. Min hud känns en storlek för stor, jag kan liksom inte fylla ut den längre. Känslorna är slut.
Dörren öppnas och han stannas tvärt upp av väskorna, muren, blockaden. Gränsen.
"Vad är det här?" frågar han förbryllat, rynkar pannan, slår ut med armarna.
"Dina grejer", svarar jag med hes röst, stämbanden är trasiga efter grälet. "Jag vill att du går."
Hans hand bränner fortfarande på kinden och några slingor av mitt hår ligger kvar inne i köket. Jag är bestämd, vägrar låta honom ta sig förbi den där gränsen nu. Han får inte stiga över tröskeln.
"Amanda", säger han vädjande. "Du vet att det var inte meningen, jag..."
"Nej", säger jag. "Det här var sista gången."
Beredd på ännu ett utbrott. Beredd på ännu ett slag. Beredd. Han börjar lyfta ut väska efter väska på trappen utanför huset. Jag gör mig beredd för att han ska komma emot mig, håller så hårt i kniven att knogarna vitnar.
"Förlåt", säger han och plockar upp sin nyckel ur fickan, lägger den på bordet.
Han försvinner ut på trappen och dörren stängs. Jag slappnar av och huden stramar åt igen. Tårarna väller upp i ögonen. Bröstkorgen är för liten för monstret som bor därinne, samtidigt som något lyfter från mina axlar. Ångestladdad lättnad.
"Nej, kom tillbaka", viskar jag utan att veta om jag menar det.
Men jag vet att han är borta.
