För allting verkar vara en kamp.
Att läka sår med tiden.
Du, hjärtat är ingen reservdel som kan bytas ut.
och jag sitter bredvid med stjärnor i händerna,
räknar i baktakt och hamnar alltid fel
Och du går med hål i strumporna
på ett ostädat golv nynnar på en visa
medan du räknar dina steg och jag räknar
dina andetag, de är i otakt med mina
Vi kanske inte passar så bra ihop trots allt
Vi kanske är för olika och alldeles för lika
Kanske räknar vi stjärnorna men glömmer
bort att räkna planeterna, ljusåren
Kanske ser vi allt ur ett för litet perspektiv
Eller ur ett för stort
och kasta bort våra stjärnor
För jag räknar sekunder två och två men i fel takt
Och du räknar alltid med mig när det är något
Men nu när jag är fel så är du helt rätt
Jag passar nog in ganska bra i din hög av problem
Avdelning sjutton tror jag den kallas.
| där, bakom tunga dörrar väntar det som ska göra henne bättre, friskare, eller ja mindre sjuk i alla fall personer med höga utbildningar doktorer, psykologer ska fastställa vad som är fel ska rita linjer i diagram ska skriva siffror i tabeller ska reda ut, ha utredning om varför hon inte passar in i världen . |
Vi brukar krama om varandra utan anledning.
Hon brukar festa med de allra roligaste personerna,
brukar dricka tills hon spyr, brukar få den snyggaste
killen, brukar skratta, men känner sig alltid ensam
Hon brukar viska till mig att hon inte mår så bra,
jag brukar be henne att berätta och hon brukar
slingra sig, men jag brukar förstå ändå
Tillägnad en vän.
Kanske var jag för liten för att förstå
hur du fick mig att le, vad du betydde för mig
Och visst var det ofta, nästan alltid, så
att jag saknade någon som faktiskt brydde sig
Men du satt bredvid mig den dag
då det var nära att min lillasyster dog
Du tröstade och i allt det hemska tror jag
att jag till slut till och med log
Kanske var jag för liten för att förstå
hur du var min skyddsängel, min klippa
Men du och jag, farfar, vi två
var det sista som världen skulle slippa
Men så en vårdag år tvåtusensju
inträffade det som aldrig fick ske
Du lämnade jorden och det är först nu
som jag faktiskt kan börja inse
Att du är den jag saknade och saknar,
att jag älskar dig är ingen hemlighet
Och fast att du aldrig åter vaknar
så är du, min vän, den finaste jag vet
.
Att vara den som är fel, den som älskar mest.
Han sitter med hjärtat gömt under täcken och kuddar,
hennes händer i hans tankar vid honom snuddar.
Det blir aldrig mer som förut, och han vet
att deras kärlek var en smutsig hemlighet.
Han saknar hennes rosa skor i sin hall,
hennes blå ögon, hennes blonda svall.
Han saknar att pussa henne ömt på pannan,
men sanningen är den att hon tillhör en annan.
Kanske var han bara reserven, kille nummer två,
men vad hon inte vet är att han älskar henne så.
Nu säger pojkvännen till henne: "Du är bara min",
medan han, älskaren, vänder sitt hjärta ut&in
.
