Jag minns inte vad jag sa, men jag minns att hon 

skrattade högt och jag minns asfalten under våra fötter,

att snön just hade smält och jag minns hennes skratt

 

nästan så högt att jag ryggade tillbaka

nästan så högt att jag ville kasta mig om henne

och säga hur mycket hon betydde 

nästan så högt att jordskorpan sprack

 

och jag andades ut i den stunden

 

fast nu andas hon aldrig igen

 

men i den stunden

andades jag ut

över hennes skratt

 

och i den stunden

kommer hon att förbli

 

 

.

 

 

"Gråt inte", säger  de. "Det hjälper inte. Gråt

inte mer nu."

Och jag suckar, säger

ingenting, andas knappt

 

Tänker att om jag vore

gjord av gips hade det synts

hur mycket jag har

gått sönder

sedan hon försvann

 

om jag vore vattenlöslig

 

 

.

Tre väskor blockerar min dörr, min flyktväg fram tills nu. Den här gången flyr jag inte min väg bara för att återvända lika snabbt igen. Svarta rullväskor, en flyttbar mur. Jag sitter på motsatt sida av rummet, ryggen mot elementet. Det är avstängt och kallt och min ryggrad skaver. Min hud känns en storlek för stor, jag kan liksom inte fylla ut den längre. Känslorna är slut. 

   Dörren öppnas och han stannas tvärt upp av väskorna, muren, blockaden. Gränsen. 

   "Vad är det här?" frågar han förbryllat, rynkar pannan, slår ut med armarna.

   "Dina grejer", svarar jag med hes röst, stämbanden är trasiga efter grälet. "Jag vill att du går."

   Hans hand bränner fortfarande på kinden och några slingor av mitt hår ligger kvar inne i köket. Jag är bestämd, vägrar låta honom ta sig förbi den där gränsen nu. Han får inte stiga över tröskeln. 

   "Amanda", säger han vädjande. "Du vet att det var inte meningen, jag..."

   "Nej", säger jag. "Det här var sista gången."

   Beredd på ännu ett utbrott. Beredd på ännu ett slag. Beredd. Han börjar lyfta ut väska efter väska på trappen utanför huset. Jag gör mig beredd för att han ska komma emot mig, håller så hårt i kniven att knogarna vitnar. 

   "Förlåt", säger han och plockar upp sin nyckel ur fickan, lägger den på bordet.

   Han försvinner ut på trappen och dörren stängs. Jag slappnar av och huden stramar åt igen. Tårarna väller upp i ögonen. Bröstkorgen är för liten för monstret som bor därinne, samtidigt som något lyfter från mina axlar. Ångestladdad lättnad. 

   "Nej, kom tillbaka", viskar jag utan att veta om jag menar det.

   Men jag vet att han är borta.