Verkligheten slår hårt mot nyckelbenen när hon går därifrån. Han ligger kvar på madrassen och ser ut som om flickors halsgropar vore det enda han visste något om. Hon stryker längs med hans nakna skuldror i tankarna på vägen ut genom dörren. Han vet ingenting.

06.22 tar hon spårvagnen hem och kryper ihop i en ensam tvåsitssoffa. Hon gråter inte hejdlöst så som hon borde. Hon ser tomt ut över parkettgolvet och vet att han nu lämnar avtryck i någon annan flickas halsgrop. Kyrkklockorna slår sju slag. Hon vet ingenting.

Han drar in doften hon lämnat efter sig och all hans självsäkerhet försvann med spårvagnen 06.22. Han vet allt om flickors halsgropar, ingenting om hjärtan. Han blundar och stryker längs med hennes sammetskinder i tankarna. Han förstår ingenting.

Hon står naken inför spegeln i hallen. Tårar klär inte flickor som hon så hon vänder sig om. Morgonens trafik rusar tre våningar ned. Hon duschar och tar på sig nya kläder. Något med hans lukt som satt sig fast. Den sitter inte i huden. Hon förstår ingenting.


.