Vilsna fötter korsar mellan björkarna
Vi springer om varandra, faller, skrapar
upp huden mot stenar gömda under snön

Och du vet vad de sa: det finns något
vackert i att vara skör, men något
fult i att ha skrubbsår på knäna

Men gör det verkligen något?
Vi har ju alltid varit fula

När vi äntligen hittar varandra
har något förändrats, någon har
ritat om linjerna i dina händer

Någon har kysst bort orden som förteget
vilade på dina läppar, någon har ersatt
din trasighet, plockat bort mig från dig


.

Hej

Jag lyssnar på låten som du skrev. Den som har mitt namn, men som inte handlar om mig längre. Oupphörligt i två dagar nu. Det känns knappt, allt det där som kändes tidigare. Varken explosionen där hjärtat liksom väller över, älskar för mycket och för intensivt. Inte heller implosionen, där det sväljer allt som någonsin haft med dig att göra.

Jag vet att all hud på min kropp som du har berört, numera är borta. Den har ramlat av i flagor. Celler har dött och nya har skapats. Dina fingeravtryck finns omöjligt kvar efter alla gånger jag duschat, men jag letar ändå efter dem ibland. Ibland kan jag ångra att jag inte lät dig brännmärka mig, lämna något mer beständigt.

Dina ord studsar mellan väggarna här. Du har sett och hört allt i mina ensamma nätter, ändå finns där ingen tröst i ditt tonläge. Det ekar mekaniskt och jag försöker stänga dig ute, men du hittar alltid in där jag allra minst vill ha dig. Som en nål sticker du hål på allt som jag lyckats fylla med luft. Lungorna räcker inte till för de skrik jag vill tillägna dig

.