-

Jag minns inte vad jag sa, men jag minns att hon

skrattade högt och jag minns asfalten under våra fötter,

att snön just hade smält och jag minns hennes skratt

nästan så högt att jag ryggade tillbaka

nästan så högt att jag ville kasta mig om henne

och säga hur mycket hon betydde

nästan så högt att jordskorpan sprack

och jag andades ut i den stunden

fast nu andas hon aldrig igen

men i den stunden

andades jag ut

över hennes skratt

och i den stunden

kommer hon att förbli

2013-06-17 @ 16:58:48 Skrivpuff Permalink

Kommentarer

Postat av: Maria Vernersson

Underbar dikt. (I den mån jag kan bedöma det - jag är inte så intresserad av poesi, egentligen)

2013-06-17 @ 17:30:40
URL: http://marmoria.blogspot.se/

Postat av: marie ettanbo

Vackert, vemodigt och sorgligt.

2013-06-17 @ 22:10:32

Postat av: Grå papegoja

Ljuvlig.

2013-06-18 @ 07:00:58

Trackback