När det gör för ont att ha själen
för nära hjärtat, för ont för att
låta betongtankarna gjuta sig fast

Tunnlar, jag ser allt i tunnlar
Håller fokus rakt fram, rakt fram

När det gör för ont att ha hjärtat
för nära världen, för ont för att
låta något ta sig in mellan revbenen

Blundar, det är det jag gör, blundar
Håller balansen, får inte falla

Det gör ont, den bittra sanningen:
Man kryper inte ur sitt skinn för att fly
Man gör det för att orka stanna



.

Hon är vintermjuk och skön som ett brus. Jag dricker kolsyrat och sätter i halsen. Hon är en hemlighet, gömd mellan kudden och madrassen. Någon att drömma om när kalla nätter vibrerar utanför fönstret. Hon dansar längs vitmålade väggar och jag trasslar in mig i nytvättade lakan.

Jag trodde vi hade lämnats att dö här.

Så vaknar jag med måndagskänslan i kroppen och huvudet fullt av bomull. Hon ligger i skärvor på golvet och jag slänger väckarklockan i väggen. Hon var sommarvan, inget vinterbarn och ändå föll hon ner som snöflingor över djupskogarna. Jag skakar ur kolsyran innan jag sväljer.

Hon är vintermjuk och skön som ett brus. Ett sommarbarn i köldens hus.


.