Vi hinner aldrig älska fullhjärtat.

Tiden sträcker ut sina långa fingrar, slingrar
dem runt min hals och klämmer åt, klämmer hårt

Jorden spinner runt sin egen axel
och jag springer för att hinna ikapp den

Du och jag, jag och du, vi, oss, här, nu,
du får kalla det vad du vill när vi står
hand i hand och stirrar rakt in i olyckan

Elden glöder inte längre, den slår upp
mot oskyldiga handflator och vi släpper taget
om varandra, för man skyddar alltid sig själv

Kan ingen skydda mig? Jag vill inte springa mer
Hungrigt slukar den hjärtslagen, den där elden
Bränner ner de svärtade målningar vi gjort
Känner igen den smärtande sanning vi trott

Så drar den sig tillbaka, tidselden, klockor
slutar ringa och tystnaden lägger sig kompakt
och jag tar återigen din hand i min, svedda

Tiden drar tillbaka sina långa fingrar, skingrar
sig liksom från mina luftvägar, flyktvägar

Men lägger sig som en tyngd i bröstet
på oss båda


.

RSS 2.0