Hon var ett lågtryck innanför revbenen när hon först kom in i hans liv. Hon blev en orkan i hjärtat och det var svårt att greppa vad som hände. Hon ödelade allt som han hade byggt upp och i spillrorna kunde han finna sig själv gråtandes om natten.

”Jag älskar dig, Fredrik”, mullrade hon. Blixtar slog ner kring hans fötter och han funderade på om det var bäst att springa eller stå kvar.

I ett inferno av färger, i jordbävningens epicentrum, förväxlade han ord med tankar och de trillade ut som stenar ur hans mun:
”Du är ett oväder.”
”Yrväder, heter det.” Hon skrattade så att jordskorpan sprack.
”Nej, Maria. Oväder.”

Han orsakade ett vulkanutbrott i hennes hjärta och hennes tårar föll som regn över Atlanten och det var först då som han förstod att även han hade varit ett oroande mörkt moln. Han höll handen över bröstet och kände tomheten hon hade fyllt. Det var först när det redan var för sent som han insåg att han saknade hennes stormar.

Hon sken redan som solen i någon annans ögon

.