Han höll henne i sina armar, hennes kropp vägde lite i hans starka händer. Hennes hår luktade sommar fast att det var vinter och hennes ögon verkade ha stulit alla himlens stjärnor, för de tindrade och himlen var helt svart. Han älskade henne, han älskade henne mer än allt på denna jord. Hennes hud brände mot hans, de var båda varma och andfådda, utmattade. Hon var så fin där hon låg på hans arm och blundade, log lite i smyg. Han pussade hennes panna och hon öppnade ögonen.
"Jag borde läsa klart min uppsats" sa hon tyst men orkade inte röra på sig.
"Den ska väl inte vara klar förrän skolan börjar igen?"
"Nej men.." började hon på och skruvade sig i sängen.
"Då så, ligg kvar hos mig, den dör inte utan dig och du dör inte utan den. Värre är det med mig" sa han och strök bort en hårslinga från hennes ansikte.
"Vad menar du?" frågade hon och såg på honom.
"Ja, jag klarar mig ju inte utan dig" sa han och log, hon log tillbaka.
"Jag klarar mig inte utan dig heller" sa hon och tryckte sig ännu tätare mot honom. "Lova att aldrig lämna mig"
"Det lovar jag" sa han och såg henne in i ögonen, de där tindrande, blå ögonen. Han hatade att se in i de där vackra ögonen och ljuga. Han hatade att veta att han inte kunde stanna med henne till slutet.
"Vad bra" sa hon och blundade, lät fingertopparna löpa längs med hans mage.

Hon kunde inte förstå varför världen skulle vara så orättvis. Sommaren vilade tungt där ute, men inuti henne härjade snöstorm efter snöstorm. Hon visste inte vad hon skulle göra utan honom, hon hade inte lämnat lägenheten på över två veckor nu. Hon hade ägnat dagarna åt att rita bilder av honom, försökte fånga hans leende, hans skratt, försökte fånga honom så som hon mindes honom. Hon hade slutat ringa honom nu, visste att han inte skulle svara. Det spelade ingen roll hur mycket hon ville ha honom tillbaka, det var över nu.

"Vill du ha kycklingnudlar eller champinjonnudlar?" ropade hon från köket. Han satt i soffan och läste hennes uppsats. Med tanke på att han hade avbrutit henne sist, då hon hade läst igenom den, fick han nu ta smällen att läsa igenom den själv.
"Ehm.. kyckling!" ropade han tillbaka, djupt försjunken i texten. Hon var duktig, hans Freja, fångade läsaren lätt med sina ord även om det var en tråkig skoluppsats om nervsystemet.
"Varför ska alltid du ta den godaste smaken.." muttrade hon tyst för sig själv, samtidigt som hon hällde på kryddorna i de två grytorna med nudlar, rörde om och sedan hällde upp dem i två djupa tallrikar.
"Här!" sa hon och sträckte tallriken mot honom. Han såg knappt upp ur texten han läste då han tog den och satte den på bordet. Hon satte sig bredvid honom och kikade över hans axel för att se hur långt han hade kommit.
"Är det bra?" frågade hon försiktigt, inställd på att få ett nej. Hon var och hade alltid varit väldigt självkritisk och rädd för att göra fel. Egentligen tyckte hon inte alls om att andra skulle få läsa det hon skrivit, se det hon hade skapat. Men ibland var man helt enkelt tvungen att få kritik från någon annan.
"Bra?" flämtade han "Jag kan inte förstå hur du gör! Det här är ju helt otroligt, fantastiskt bra!" sa han spärrade upp ögonen.
"Mycket roligt" sa hon ironiskt "Var lite seriös, det där är en viktig uppsats!"
"Jag är seriös, Freja" sa han och såg henne in i ögonen. "Det här är skitbra!" sa han med betoning på sista ordet och viftade med uppsatsen framför näsa på henne. "Förstå hur duktig du är någon gång!"
Hon rodnade och blickade generat ner i sin tallrik med nudlar. Hon hade alltid varit dålig på att ta komplimanger, att hon och Love hade ett två-årigt förhållande bakom sig hjälpte inte. Hon var lika dålig på att ta hans fina ord, som hon var på att ta någon annans. Hon tog och stoppade en gaffel med nudlar i munnen och Love la ifrån sig uppsatsen för att äta sina.
"Seriöst, lät du mig få ta kycklingnudlarna?" sa han snopet. "Vem är du och vad har du gjort med Freja?" sa han sedan med uppspärrade ögon och öppen mun. Hon skrattade åt hans fåniga skämt.
"Jag tänkte bara att du kunde få de godaste för en gångs skull"
"Jaha" sa han och lyfte på ena ögonbrynet "Så det finns ingen hållhake då?"
"Nej!" skrattade hon och slog honom löst på axeln "Inte den här gången" la hon sedan till, lite tyst.
"Vad konstigt.. Vad har du för smak?" undrade han och kollade misstänksamt på henne.
"Champinjon" muttrade hon och stoppade ännu en gaffel i munnen.
"Då hugger jag in på mina direkt för champinjon är då inte den godaste!" sa han och tog snabbt upp sin tallrik.
"Nej, jag förstår inte varför du fortfarande envisas med att köpa den smaken"
"Men har man bara goda smaker kan man ju inte välja!"
"Du är ju trög!" skrattade hon
"Jag tycker att det var ganska intelligent sagt" sa han och satte plötsligt i halsen. Han började hosta så hans ögon tårades.
"Love? Hur går det?" undrade Freja oroligt då han efter en halv minut fortfarande hostade och kippade efter luft. Hon slog honom över ryggen tills han lugnat sig och slutat hosta.
"Hur är det?" frågade hon när han slutat hosta och andades normalt.
"Det hade ju varit roligt att stryka med på grund av några nudlar" skämtade han.
"Usch, du måste ju tugga förstår du väl!" sa hon skämtsamt och kramade om honom.
"En riktig man kokar inte ens dem innan han äter dem" sa han och blinkade med ena ögat.
"Du är ingen riktig man, du är bara tjugoett!"
"Och du är bara nitton, så tyst!" sa han och pussade henne på kinden.
"Jag är mer mogen än du i alla fall" skämtade hon.

Hon satte ner tekoppen på bordet och blickade ut genom fönstret. Det var grått där ute, grå betong och grå regnmoln, grått regn. Allt verkade skifta i grå nyanser, till och med neonskylten på pizzerian tvärs över gatan. Kamomillteet hade svalnat och smakade inte alls lika gott längre, men doftade fortfarande svagt. Hon drog fingertopparna längs med den gröna bomullsduken och slöt sina ögon. Tankarna sökte sig envist tillbaka i tiden och det var som om hon kunde höra hans röst inom sig, som om han fortfarande var kvar. Hon satt inne i sin lägenhet, där inne fanns det värme, där inne fanns det färger. Det var som om han hade lämnat allt det där åt henne, allt det lyckliga, trygga. Till och med hans doft verkade sitta kvar i de tunna gipsväggarna. Hon drog in luft i sina lungor och tänkte att det var honom som hon andades, tänkte att han satt där mittemot henne och log. Hon log vid tanken, kunde tydligt föreställa sig hans blonda, lockiga hår och hans smaragdgröna ögon, hans smilgrop i den högra kinden och hans lagom breda näsa som rynkades lite då han log. Hon sträckte sakta fram handen, som för att röra vid honom, men greppade endast i luft, då slog hon upp ögonlocken och visionen förstördes. Framför henne fanns bara en tom stol och en orörd tekopp som stått där sedan flera veckor tillbaka. På koppen stod hans namn: Love. Inte med mening förstås, det stod Love, som det engelska ordet för kärlek, men han hette Love. Han, hennes kärlek. Hon slöt återigen ögonen för att få se hans leende, hon hade sparat det varsamt i sitt minne.

"Freja, har du sett mitt munspel?" frågade Love och tittade ut från sovrummet med bar överkropp och blött hår, han hade precis kommit ut ur duschen och hade inte ens hunnit klä på sig helt förrän han börjat leta efter sitt munspel. Han hade ägnat hela julen åt att försöka lära sig spela och nu kunde han det faktiskt ganska bra.
"Nej, det tror jag inte" svarade hon dröjande. Hon satt och läste igenom en hemuppsats hon skrivit. Hon studerade till sjuksköterska och hade en hel del att göra, trots att hon hade jullov nu.
"Är du helt säker på att du inte vet vart det är?" frågade han i en ton som tvingade henne att släppa uppsatsen med blicken och istället se på honom.
"Love, du har precis kommit ut ur duschen, du har inte ens klätt på dig än och så tror du att jag helt plötsligt ska veta vart du har lagt ditt dumma munspel!" snäste hon, irriterad över att han avbröt henne i hennes läsning.
"Förlåt, du behöver väl inte bli så arg" muttrade han med en rynka mellan ögonbrynen. Han gick ut i hallen för att sedan slinka in i sovrummet igen. Några minuter senare hörde hon hur han drog några toner på munspelet och hon suckade, hade det verkligen varit nödvändigt att störa henne, när han ändå bara behövde leta efter det i en låda i hallen?
Då hon hörde att han spelade "The Rose" på munspelet, mjuknade hennes hjärta och hon fick dåligt samvete över att hon hade snäst åt honom. Hon la ifrån sig uppsatsen och gick mot sovrummet för att trycka örat mot dörren. Sakta öppnade hon den och satte sig bredvid honom på sängen. Han var fortfarande bar på överkroppen och blöt i håret.
"Förlåt, det var inte meningen att bli arg" sa hon, pussade honom på kinden och la sig ner, med huvudet i hans knä. Han slutade spela och började dra fingertopparna genom hennes bruna, nyklippta hår. Innan hon visste ordet av låg de bredvid varandra och kysstes. Han höll henne tryggt i sina armar och hon kysste hans hals.
"Jag förlåter dig" sa han "Du är ändå så söt när du är sur"
Hon skrattade till lite och bet honom löst i underläppen.
"Akta min värdefulla munspelsläpp!" skämtade han.
"Du och ditt munspel!" suckade hon och log.