Hon satte ner tekoppen på bordet och blickade ut genom fönstret. Det var grått där ute, grå betong och grå regnmoln, grått regn. Allt verkade skifta i grå nyanser, till och med neonskylten på pizzerian tvärs över gatan. Kamomillteet hade svalnat och smakade inte alls lika gott längre, men doftade fortfarande svagt. Hon drog fingertopparna längs med den gröna bomullsduken och slöt sina ögon. Tankarna sökte sig envist tillbaka i tiden och det var som om hon kunde höra hans röst inom sig, som om han fortfarande var kvar. Hon satt inne i sin lägenhet, där inne fanns det värme, där inne fanns det färger. Det var som om han hade lämnat allt det där åt henne, allt det lyckliga, trygga. Till och med hans doft verkade sitta kvar i de tunna gipsväggarna. Hon drog in luft i sina lungor och tänkte att det var honom som hon andades, tänkte att han satt där mittemot henne och log. Hon log vid tanken, kunde tydligt föreställa sig hans blonda, lockiga hår och hans smaragdgröna ögon, hans smilgrop i den högra kinden och hans lagom breda näsa som rynkades lite då han log. Hon sträckte sakta fram handen, som för att röra vid honom, men greppade endast i luft, då slog hon upp ögonlocken och visionen förstördes. Framför henne fanns bara en tom stol och en orörd tekopp som stått där sedan flera veckor tillbaka. På koppen stod hans namn: Love. Inte med mening förstås, det stod Love, som det engelska ordet för kärlek, men han hette Love. Han, hennes kärlek. Hon slöt återigen ögonen för att få se hans leende, hon hade sparat det varsamt i sitt minne.

"Freja, har du sett mitt munspel?" frågade Love och tittade ut från sovrummet med bar överkropp och blött hår, han hade precis kommit ut ur duschen och hade inte ens hunnit klä på sig helt förrän han börjat leta efter sitt munspel. Han hade ägnat hela julen åt att försöka lära sig spela och nu kunde han det faktiskt ganska bra.
"Nej, det tror jag inte" svarade hon dröjande. Hon satt och läste igenom en hemuppsats hon skrivit. Hon studerade till sjuksköterska och hade en hel del att göra, trots att hon hade jullov nu.
"Är du helt säker på att du inte vet vart det är?" frågade han i en ton som tvingade henne att släppa uppsatsen med blicken och istället se på honom.
"Love, du har precis kommit ut ur duschen, du har inte ens klätt på dig än och så tror du att jag helt plötsligt ska veta vart du har lagt ditt dumma munspel!" snäste hon, irriterad över att han avbröt henne i hennes läsning.
"Förlåt, du behöver väl inte bli så arg" muttrade han med en rynka mellan ögonbrynen. Han gick ut i hallen för att sedan slinka in i sovrummet igen. Några minuter senare hörde hon hur han drog några toner på munspelet och hon suckade, hade det verkligen varit nödvändigt att störa henne, när han ändå bara behövde leta efter det i en låda i hallen?
Då hon hörde att han spelade "The Rose" på munspelet, mjuknade hennes hjärta och hon fick dåligt samvete över att hon hade snäst åt honom. Hon la ifrån sig uppsatsen och gick mot sovrummet för att trycka örat mot dörren. Sakta öppnade hon den och satte sig bredvid honom på sängen. Han var fortfarande bar på överkroppen och blöt i håret.
"Förlåt, det var inte meningen att bli arg" sa hon, pussade honom på kinden och la sig ner, med huvudet i hans knä. Han slutade spela och började dra fingertopparna genom hennes bruna, nyklippta hår. Innan hon visste ordet av låg de bredvid varandra och kysstes. Han höll henne tryggt i sina armar och hon kysste hans hals.
"Jag förlåter dig" sa han "Du är ändå så söt när du är sur"
Hon skrattade till lite och bet honom löst i underläppen.
"Akta min värdefulla munspelsläpp!" skämtade han.
"Du och ditt munspel!" suckade hon och log.