Kornelia var hennes namn. Kornelia med K. K som i Kajstanjebrunt, vilket hennes hår var. K som i Karamellblått, vilken var färgen hennes ögon skiftade i. K som i Kristallklart, vilket hennes leende skulle kunna beskrivas som. K som i Kanonbra. K som i Karismatisk. K som i Kärleksfull. K som i Kornelia.

Hon var allt det där som alla ville vara, men som ingen någonsin riktigt lyckades uppnå. Hon hade oemotståndlig utstrålning, hon hade ett leende som bländade, hon hade värme i sin famn och hon var trygghet.
"Hej" sa hon första gången vi möttes. Hej. Och så sträckte hon fram handen, såg mig rakt i ögonen utan att vika undan med blicken.
"Hej" viskade jag tillbaka och kikade fram bakom en alltför lång lugg. Sträckte sakta och försiktigt fram en blek hand och tog hennes.
"Jag heter Kornelia" sa hon och log, men skrattet bubblade ändå lite mellan läpparna. "Kornelia med K"
"Jag heter Ivar" svarade jag "Ivar med I" fortsatte jag lite förvirrat. Förstod inte leken men tänkte att det var bäst att hänga på.
Hon skrattade, ett hjärtligt skratt, ett Klingande skratt.
"Ivar med I" sa hon och såg mig djupt in i ögonen, det fanns något i hennes pastellblå blick som lockade mig. Något outforskat, något spännande. Ett äventyr.

Hon började i min klass i nian, sista terminen. Det borde ha varit jag som visade henne runt, men det blev tvärtom. Det var hon som visade mig runt. Hon visade mig världen, gav mig nya perspektiv.
Vi cyklade på en gammal stulen cykel. Lånad kallade Kornelia den, men vi lämnade aldrig tillbaka den. På den där gamla, skramliga cykeln såg vi i alla fall världen, eller snarare staden som vi bodde i. Staden som Kornelia just flyttat till. Staden utan nämnvärt namn.
"Det är ganska fint här" sa hon varje gång vi kom till en plats där vi inte varit förut. Jag nickade alltid, vågade inte säga emot trots att jag inte såg något fint alls i ett sönderklottrat vattentorn eller i en nygödslad åker.

"Jag tror inte att man kan dö, Ivar" sa hon en gång, då vi satt på ett gammalt, vingligt staket mitt emot en kyrkogård. Det var första dagen på sommarlovet.
Jag förstod inte vad hon menade, för såklart att man kunde dö. Hela kyrgogården på andra sidan vägen var ju ett bevis på att man kunde dö. Man kunde ju dö av många saker. Faktum är att man kan dö på fler sätt än man föds, så jag tyckte att hennes påstående var lite konstigt. Men jag lät bli att säga emot, hon hade säkert rätt, jag visste bara inte riktigt på vilket sätt.
Senare den dagen bjöd hon mig på saft i sin trädgård. Saft låter barnsligt, saft låter Kalas. Men saften var god, det var hennes mormor som hade gjort den. Svarta vinbär och jordgubbar. Jag drack två glas, hon drack direkt ur saftbringaren. Vilken som helst skulle kunnat kalla henne för Konstig, men ingen skulle någonsin kunna nå upp till hennes nivå. Hon var trygghet.

Jag cyklade hem ensam den kvällen, eller kanske var det natt. Enligt Kornelia spelade tiden på dygnet ingen roll, när man var trött var det natt och när man var pigg var det dag. Jag tror att hela livet var dag för henne, för hon var alltid pigg.
När jag kom hem visade klockan 02.36 och mina föräldrar sov, för dem var det natt. Jag satte mig ner på sängen i mitt rum och kände efter, jag var också trött. Men ändå pirrade något inom mig, något som bubblade upp och smakade svarta vinbär och jordgubbar. Jag la mig ner, huvudet på kudden, täcket tätt om kroppen. Jag var trött och det var natt, men jag kunde inte sova. Det var något som pyrde i kroppen, något som fick mig att vilja springa, hoppa, sjunga, dansa. Men allt jag gjorde var att le, skrattade till och med lite tyst för mig själv.
"Kornelia" jag smakade på varje stavelse. "Kornelia med K" viskade jag ut i min tomma natt och det pirrade med ens till i magen. "Kornelia med K och Ivar med I" den här gången pirrade det ännu mer. Jag slog om hundraåttio grader så att magen låg mot den mjuka madrassen och så att jag hade ansiktet begravt i kudden. Där upprepade jag våra namn, i nästan hundra olika kombinationer. Om någon hade hört mig hade de förmodligen skrattat, tyckt att jag var löjlig. Till slut somnade jag, med Kornelias Karamellögon, Kastanjehår och Kristallleende på näthinnan.

Nästa dag cyklade jag förbi hennes hus, pirret i magen styrde mig dit. Men det var något som saknades där, den stulna/lånade cykeln stod läskigt orörd. Huset var ödsligt tomt. Det var nedbrunnet, till grunden. Runtom hela trädgården var blå polisband uppsatta. Jag stannade men stod kvar vid min cykel, stirrade dumt på högarna av aska och kol.
En skällande hund fick mig att rycka till och vakna upp ur mitt fasansfulla konstaterande. En fotgängare kom gåendes med en Jack Russel i ett brunt koppel.
"Arma flicka, stackars familj" muttrade fotgängaren med blicken mot Kornelias nedbrunna hus och detta fick mitt hjärta att frysa mitt i ett slag.
"Vad menar du?" vågade jag mig på att fråga, alldeles för rädd för svaret.
"Som du ser har huset brunnit ner till grunden, de båda föräldrarna klarade sig, men den arma flickan, hon hann aldrig ut"
Min värld raserade vid de där orden. Min värld raserade då jag insåg vad personen med hunden just hade sagt. Kornelia med K hade brunnit inne. Min Kornelia med K. Min.

Jag skrek då. Skrek för att det gjorde ont. Skrek för att jag var arg. Skrek för att jag var ledsen. Skrek för att skrika. Solen sken och värmde min hud, men allt jag kände var outhärdlig kyla. Hunden skällde och fotgängaren försökte krama om mig, men jag ville inte bli kramad.
Utan att kunna kontrollera det föll jag ihop mitt på vägen. Slog nävarna blodiga mot asfalten. Lugnade mig då händerna inte kändes längre. Då tystnade jag, tårarna slutade rinna och hon fladdrade förbi på min näthinna. Hennes Kristallklara leende, hennes Kastanjebruna hår, hennes Karamellblå ögon. Jag mindes vad hon hade sagt.
"Jag tror inte att man kan dö"
Och med ens förstod jag innebörden.



-