Jag bygger väggar av mina stjärnor
Likt höga skimrande skyddsmurar
Stänger ute alla högt tänkande hjärnor
Skyddar mig från era vilda regnskurar

Och jag gräver i marken ett hål
Gräver ner mig i min realitet
Den enda jag någonsin tål
Jag slår mig fri lite diskret

Det är lite som att sova
Som att svimma eller gå i trans
Men jag vågar inte lova
Att jag inte försvinner någonstans

Så jag isolerar och stänger
Talar med sluten mun numera
Jag glömmer inte, jag förtränger
Bara ett försök till att fungera

Jag ler när det passar
Och jag skrattar ibland
Så rädd att jag fastnar
I detta ingenmansland