”Love?!” skrek hon, tappade matkassarna i golvet och sprang fram till honom. Han låg orörlig på golvet, medvetslös. Livlös. Hon tog tag i hans axlar och ruskade om honom, det blöta håret stänkte vatten i hennes ansikte, han hade nyss duschat. Desperat försökte hon minnas allt det hon lärt sig på lektionerna, men nu kände hon sig helt lamslagen. Hon fastslog snabbt att han inte andades och började genast utöva hjärt- och lungräddning på honom. Förtvivlat försökte hon få ner luft i hans lungor, men det var svårt då paniken och ångesten gjorde det svårt för henne själv att andas. Hon insåg att det bästa var att ringa en ambulans, och det fort. På skakande ben sprang hon bort till telefonen och slog numret till larmcentralen. Lovade tanten i andra änden att stanna kvar i luren tills ambulansen kom fram, vilket hon gjorde. Men ändå var hon i en annan dimension, en annan verklighet. Det kändes som att marken försvann under hennes fötter, som att hon såg allt som hände, men inte kunde göra något. Som att hon svävade högt där ovanför och inte nådde honom. Den lugna rösten på larmcentralen dog bort i någon slags dimma. Tårarna rann längs med kinderna och hon höll hans hand hårt.
”Lämna mig inte” viskade hon förtvivlat.



Det gjorde ont i hela kroppen då hon plockade upp hans kläder från badrumsgolvet. De hade legat där sedan sist han duschade. Hon drog in doften av hans parfym som fortfarande satt kvar i halslinningen av det svarta sommarlinnet. Det gjorde ont att lägga de där grå shortsen och det svarta linnet i tvättkorgen, men hon var tvungen. Hon satte motvilligt in hans tekopp i diskmaskinen och hon grät då hon bäddade hans sida av sängen. Idag kunde hon inte undvika att någon följde med henne in i lägenheten. Idag kunde hon inte låsa dörren och vägra släppa in någon. Idag var hon tvungen att möta världen och verkligheten som så envist kom med den. Idag skulle hon tvingas lära sig leva på nytt, ensam.

Den grå världen utanför fönstret tycktes krypa in genom glaset och ta ifrån allt i lägenheten sin färg. Hon drog snabbt för persiennerna, skulle inte låta verkligheten få tränga sig på riktigt än. Hon ville behålla värmen, färgerna, minnena. Det sista fotot på dem tillsammans, när de var i Italien, stod närmast fönstret och tycktes nu börja anta en mer grå nyans. Hon flyttade snabbt bort det och ställde det på byrån i vardagsrummet istället. Ingenting skulle få förlora sin färg, inga minnen skulle få blekna. Hon slog i bordet och bet sig i läppen. Varför var det just han som tvunget skulle försvinna? Varför just han? Hon smällde igen luckan på diskmaskinen så att det lät som om porslinet där i slogs sönder mot varandra. Hon älskade honom, hon förstod inte hur han hade kunnat lämna henne. Det var det enda han inte hade fått göra, han kunde ha fått vara otrogen, kunde ha fått sitta i fängelse, kunde ha fått flytta utomlands. Men hon klarade inte av det sättet han hade lämnat henne på. Klarade inte av att hon aldrig fick ta farväl sådär vackert och perfekt som det alltid är i filmer. Hatade att han hade gett upp, att hans själ hade gett vika för sjukdomen. Hon var inte arg på honom, bara ledsen. Hon var arg på sjukdomen, hon var arg på världen, på orättvisorna. Arg för att en person som aldrig ens tänt en cigarett i hela sitt liv, skulle behöva drabbas av lungcancer. Medan de som rökt sen de var fjorton levde tills de blev hundra. Hon kunde inte förstå det. Det var omöjligt, en omöjlighet. Hon skulle aldrig få se honom igen, det stack till i hjärtat. Det gjorde ont. Det gjorde ont precis överallt.
Tårarna droppade ner på diskbänken, det lät ihåligt då de träffade den hårda ytan. Lät nästan lika ihåligt som hon kände sig. Kunde man bli urgröpt på känslor? Hon kände sig i alla fall tom. Tom och full på samma gång. Hon var kanske fylld av tomhet, kunde man vara det?

Sakta tog hon på sig sin kappa, gick ut ur lägenheten för första gången på de två långa veckorna. Hon kollade så att dörren var låst, tre gånger minst. Så att ingen skulle ta sig in, men mest så att inget skulle ta sig ut. Där inne fanns allt som påminde om Love. Där inne fanns han kvar i väggarna, i lakanen. Munspelet låg på hans nattduksbord, hon spelade på det ibland, inte för att hon kunde, utan bara för att få känna hans läppar mot sina ännu en gång. Hon tog hissen ner, orkade inte gå trapporna. Benen bar inte riktigt än, de var fortfarande skakiga, stegen tunga mot det grå marmorgolvet. Hon mötte världen för första gången ensam. Den slog hårt mot hennes hud. Hon stod där, utanför hyreshuset och lät stadsljuden överrumpla trumhinnorna. Hon gick på sina darriga ben mot kyrkogården. Begravningen skulle äga rum klockan tolv. Loves begravning.

Planet flög in över Italien och landade så småningom på Perugia flygplats. Hon såg ut genom det lilla flygplansfönstret. Där ute sken solen och Italien bredde ut sig som en blomstrande trädgård. De hade åkt från ett regnigt nysommarsverige och kommit till ett soligt, underbart Italien. Hon jublade tyst för sig själv när planet bromsade in på landningsbanan.
"Det här ska bli så kul!" sa hon och såg på Love. Han såg trött och lite hopsjunken ut. Hon antog att han var trött efter resan och pussade honom på kinden. "Tycker du inte att det ska bli roligt?" frågade hon och log.
"Jo, såklart!" svarade han och hans speciella gnista tändes i ögonen igen. "Det ska bli de bästa dagarna i vårt liv" sa han och kysste henne. De tog ner sina resväskor från hyllan ovanför sina säten och gick av planet. Där ute välkomnade solen dem genom att skina så starkt att de fick kisa.
”Det första köpet för mig kommer att bli ett par solglasögon!” sa Freja bestämt men glatt och såg på Love.
”Jag har ju för tusan mina med mig!” sa han och drog snabbt upp sina solglasögon ur handbagageväskan.
De var klotrunda och pastellblå, en vanlig person skulle inte se klok ut i dem. Men Love var ingen vanlig person, han var Love, och han passade i de där John Lennon-inspirerade glasögonen. De släpade in sina resväskor på flygplatsen och i shopen köpte Freja ett par solglasögon innan de bar sig av in till Rom.
"Det här är så spännande!" sa hon då de satt i taxin påväg till hotellet där de skulle bo.
Love bara skrattade åt hennes uppspelta beteende, han hade aldrig sett henne såhär exalterad förut.
"Att det enda som krävs är ett annat land för att få dig på sådant här humör!" skämtade han och hon skrattade.
"Jag har aldrig varit utomlands förut!" utropade hon så att till och med taxichauffören skrattade, trots att han inte förstod ett enda ord.

De checkade in på hotellet nere i receptionen. Det var ett mysigt litet hotell, inte alls sådär stort och mäktigt som de flesta andra hotell. Detta var mer personligt, med krusiduller på väggarna och små korridorer. De tog upp sakerna till rummet och inspekterade utsikten från fönstret.
"Det är hur fin utsikt som helst!" sa Freja glatt och drog med sig Love till fönstret. Han ställde sig bakom henne och höll henne hårt runt midjan, lutade hakan mot hennes axel.
"Det är det verkligen" mumlade han och pussade henne på halsen, den var lätt fuktig av svett. Det var varmt och de hade fått gå i många trappor till tredje våningen då hotellets hiss var tillfället trasig. Hon vände sig mot honom och besvarade hans kyssar.
"Du är den finaste man kan ha" sa Love mellan kyssarna.
De följde varandras armar och föll ner i den mjuka, rena, nybäddade hotellsängen. Den bästa sängen hon någonsin fallit ner i. Love höll hennes huvud varsamt mellan sina händer, kysste hennes läppar, kysste hennes hals. Det kittlades, hon skrattade. Hon lät fingrarna löpa genom hans hår, det var mjukt, nytvättat. Hon älskade hur han rörde henne, kysste henne. Det var så mycket känsla, som om tiden inte räknades, som om världen inte fanns. De virade in sig i de vita lakanen, de luktade främmande. De luktade annorlunda, inte som lakanen hemma som blivit tvättade med Ariel och sköljmedel.
”Du är så underbart vacker, Freja, glöm aldrig det” flåsade Love. Hon log, sa med ögonen att han var den som var vacker.

Ett par timmar senare gick de hand i hand längs med Roms gator. Solen stekte trots att klockan var fem på eftermiddagen. Det var vackert, så annorlunda jämfört med Sveriges klimat. Annorlunda jämfört med Halmstads hoptryckta torg. De letade så småningom upp en mysig restaurang som låg nära stranden, de satte sig vid ett bord ute och kollade igenom menyerna. På håll kunde man höra vågorna slå in mot land. Det blåste lite, men det var varma vindar. De beställde in en varsin äkta italiensk pastarätt och vin till det. Servitrisen pratade ganska dålig engelska, men de lyckades göra sig förstådda ändå. På bordet stod två levande ljus, det var rogivande att fastna med blicken på lågorna. Freja såg in i den orangegula lågan, tänkte på hela situationen och bara log. Hon kände sig helt lugn inombords, som om hjärtat bäddat ner sig i ett tjockt duntäcke. Där i bevarade hon Loves hjärta. Hon bar hans hjärta i sitt. Hon bar hans själ i sin, hon visste att det var den här killen, den här mannen, som hon ville leva sitt liv med. På ett sätt kändes det konstigt att känna så, redan vid nitton års ålder, men på ett annat sätt kändes det så rätt. Hon visste att hon aldrig kunde hitta någon finare än Love.
”Vad tänker du på?” undrade han, tyckte att hon var ovanligt tyst.
”Åh, inget” sa hon och släppte lågan med blicken. ”Bara hur fint det är att ha någon som du” han log, hon såg de små smilgroparna i kinderna. De var söta, han var söt. Hon skrattade åt sina tankar, hade hon sagt dem högt hade det låtit löjligt. En vuxen man ville inte höra att han var söt. Han ville höra att han var snygg, att han var attraktiv. Det var han också, han hade faktiskt ett otroligt snyggt utseende. I alla fall enligt henne, men hon visste att många tyckte likadant. På ett sätt kunde hon inte låta bli att känna sig lite stolt över att ha honom. Att hon, den lilla bondflickan som växt upp utan några vidare vänner, skulle vara tillsammans med Love, killen som hade haft tjejer efter sig sedan puberteten hade format hans kropp till något så vackert, något så perfekt. Men han hade alltid väntat på den rätta, inte velat ha alla tjejers nummer, inte velat ha deras erbjudanden och deras festinbjudningar. Han hade väntat på någon som gav hans ofta så kaotiska själ lugn. Nu hade han henne, Freja. Freja var lika med perfektion i hans ögon. Hon var inte för mycket, inte för lite, hon var lagom. Gav honom tid för sig själv, gav honom kärlek och närhet, gav honom det han egentligen trodde att han inte förtjänade. Han älskade henne, älskade henne av hela sitt hjärta. Det gjorde ont att veta det hon inte visste. Det gjorde ont i hela kroppen, men han var bra på att dölja den där smärtan, hade lärt sig med åren.

Tallrikarna sattes ned framför dem, det doftade ljuvligt. Båda två var hungriga då de inte ätit något sedan den smaklösa flygplansmaten. De smakade vinet, det märktes definitivt att de befann sig i Italien, vinets hemland. Länge satt de på restaurangen, såg ut över Roms gator. Det var vackert, det gick inte att förneka.
Nästa dag skulle de se allt det som man skulle se när man var i Italien, de skulle ta en hel dag till att bara resa runt i landet och se allt. Sent på kvällen skulle de åka hem, det kändes vemodigt att tänka på det nu. Han förstod inte varför han inte hade valt att stanna tills söndagen, men det hade blivit så mycket dyrare. Dessutom hade han lovat jobbet att vara hemma över söndagen, då de kanske skulle behöva ringa in honom. Men det spelade inte så stor roll, huvudsaken var att Freja var nöjd. Han ville att hon skulle minnas den här resan. Minnas den som något vackert och bra. Klockan blev nio och de bestämde sig för att dra sig tillbaka till hotellet, de skulle trots allt upp tidigt följande dag. De somnade i varandras armar, till ljudet av trafik på långt håll.

”Freja, jag har något att berätta” sa han och såg ut över solnedgången, den speglade sig i hans fina, gröna ögon. Dagen hade varit lång, de hade sett mycket och gått långt. Tröttheten hade lagt sig i kroppen och fötterna värkte. Men de hade trots allt sett nästan allt vad Italien hade att erbjuda på en dag.
”Jaha?” sa hon och sökte hans blick, men han höll den envist fäst vid horisontlinjen.
”Jo... Det är så att...” han stannade upp, orden fastnade i halsen och en rysning gick längs hennes ryggrad. Stämningen sa att allt inte stod rätt till. Hans tystnad grävde sig djupare in i hennes medvetande.
”Men säg! Vad är det du vill berätta?” undrade hon otåligt, förtvivlat, nästintill desperat.
”Jo, alltså.. Jag är sjuk, Freja, väldigt sjuk..” sa han tyst, fortfarande med solen brinnande i irisen. Hon såg på honom, ville se om han skämtade. Men hans tonfall och hans hopbitna käkar visade att han talade sanning. Hon höll hans hand hårt, vände blicken ut mot havet, såg ut över samma solnedgång som han, men befann sig i en annan verklighet.
”Hur sjuk?” var det första hon fick fram efter en lång, förtvivlad tystnad.
”De säger att det är under tio procents chans att jag klarar mig...” sa han och sänkte blicken, fäste den långt nedanför klippkanten som de satt på. Hans ord träffade henne som hårda slag. Hennes hjärta tycktes vilja bryta sig ut ur bröstkorgen, det gjorde ont. Hon såg på honom igen, han grät. En tyst och stilla gråt, tårarna rullade långsamt längs med hans lätt solbrända kinder. Saltvattnet brände mot den ömma huden. Hon la sina skakande armar om honom, höll honom hårt, ville skydda honom.
”Vad har du för sjukdom?” frågade hon tyst, ville kanske egentligen inte veta. Rädd för att hennes sjuksköterskekunskaper skulle avslöja mer än vad hon klarade av att veta. Hur allvarligt det faktiskt var.
”Lungcancer” svarade han, hans mun var helt torr och orden hördes knappt. Hon rös till, visste mycket väl vad sjukdomen innebar. Hon började gråta häftigt, hela kroppen skakade. Framför dem hade solen slocknat i havet och den smygande kylan trängde sig igenom deras tunna kläder.
”Hur länge har du varit sjuk?” undrade hon, även här rädd för svaret.
”Jag fick diagnosen ett år innan jag träffade dig, då hade jag goda förutsättningar, men nu har det bara blivit sämre och sämre” svarade han långsamt. Rösten var svag men han fortsatte att berätta ”Anledningen till att jag inte har sagt något är för att jag inte har velat oroa dig i onödan.. Allt var ganska bra tills..” han suckade ”Tills jag blev knivstucken..”
Hon visste inte vad hon skulle säga, hon kurade ihop sig i hans famn och grät, han grät han också.
”Än har jag inte gett upp hjärtat, jag tänker fortsätta kämpa, för jag älskar verkligen dig Freja” viskade han i hennes solblekta hår.
”Jag älskar dig också Love, du får inte lämna mig” grät hon.
De skulle åka hem om bara några timmar, men hon ville inte lämna den där klippkanten. Hon ville inte lämna Italien och alla fina stunder de haft tillsammans här. Hon ville inte lämna, han ville inte lämna. Hon önskade att allt bara var en dröm, hon ville vakna nu.