”Love?!” skrek hon, tappade matkassarna i golvet och sprang fram till honom. Han låg orörlig på golvet, medvetslös. Livlös. Hon tog tag i hans axlar och ruskade om honom, det blöta håret stänkte vatten i hennes ansikte, han hade nyss duschat. Desperat försökte hon minnas allt det hon lärt sig på lektionerna, men nu kände hon sig helt lamslagen. Hon fastslog snabbt att han inte andades och började genast utöva hjärt- och lungräddning på honom. Förtvivlat försökte hon få ner luft i hans lungor, men det var svårt då paniken och ångesten gjorde det svårt för henne själv att andas. Hon insåg att det bästa var att ringa en ambulans, och det fort. På skakande ben sprang hon bort till telefonen och slog numret till larmcentralen. Lovade tanten i andra änden att stanna kvar i luren tills ambulansen kom fram, vilket hon gjorde. Men ändå var hon i en annan dimension, en annan verklighet. Det kändes som att marken försvann under hennes fötter, som att hon såg allt som hände, men inte kunde göra något. Som att hon svävade högt där ovanför och inte nådde honom. Den lugna rösten på larmcentralen dog bort i någon slags dimma. Tårarna rann längs med kinderna och hon höll hans hand hårt.
”Lämna mig inte” viskade hon förtvivlat.



Det gjorde ont i hela kroppen då hon plockade upp hans kläder från badrumsgolvet. De hade legat där sedan sist han duschade. Hon drog in doften av hans parfym som fortfarande satt kvar i halslinningen av det svarta sommarlinnet. Det gjorde ont att lägga de där grå shortsen och det svarta linnet i tvättkorgen, men hon var tvungen. Hon satte motvilligt in hans tekopp i diskmaskinen och hon grät då hon bäddade hans sida av sängen. Idag kunde hon inte undvika att någon följde med henne in i lägenheten. Idag kunde hon inte låsa dörren och vägra släppa in någon. Idag var hon tvungen att möta världen och verkligheten som så envist kom med den. Idag skulle hon tvingas lära sig leva på nytt, ensam.

Den grå världen utanför fönstret tycktes krypa in genom glaset och ta ifrån allt i lägenheten sin färg. Hon drog snabbt för persiennerna, skulle inte låta verkligheten få tränga sig på riktigt än. Hon ville behålla värmen, färgerna, minnena. Det sista fotot på dem tillsammans, när de var i Italien, stod närmast fönstret och tycktes nu börja anta en mer grå nyans. Hon flyttade snabbt bort det och ställde det på byrån i vardagsrummet istället. Ingenting skulle få förlora sin färg, inga minnen skulle få blekna. Hon slog i bordet och bet sig i läppen. Varför var det just han som tvunget skulle försvinna? Varför just han? Hon smällde igen luckan på diskmaskinen så att det lät som om porslinet där i slogs sönder mot varandra. Hon älskade honom, hon förstod inte hur han hade kunnat lämna henne. Det var det enda han inte hade fått göra, han kunde ha fått vara otrogen, kunde ha fått sitta i fängelse, kunde ha fått flytta utomlands. Men hon klarade inte av det sättet han hade lämnat henne på. Klarade inte av att hon aldrig fick ta farväl sådär vackert och perfekt som det alltid är i filmer. Hatade att han hade gett upp, att hans själ hade gett vika för sjukdomen. Hon var inte arg på honom, bara ledsen. Hon var arg på sjukdomen, hon var arg på världen, på orättvisorna. Arg för att en person som aldrig ens tänt en cigarett i hela sitt liv, skulle behöva drabbas av lungcancer. Medan de som rökt sen de var fjorton levde tills de blev hundra. Hon kunde inte förstå det. Det var omöjligt, en omöjlighet. Hon skulle aldrig få se honom igen, det stack till i hjärtat. Det gjorde ont. Det gjorde ont precis överallt.
Tårarna droppade ner på diskbänken, det lät ihåligt då de träffade den hårda ytan. Lät nästan lika ihåligt som hon kände sig. Kunde man bli urgröpt på känslor? Hon kände sig i alla fall tom. Tom och full på samma gång. Hon var kanske fylld av tomhet, kunde man vara det?

Sakta tog hon på sig sin kappa, gick ut ur lägenheten för första gången på de två långa veckorna. Hon kollade så att dörren var låst, tre gånger minst. Så att ingen skulle ta sig in, men mest så att inget skulle ta sig ut. Där inne fanns allt som påminde om Love. Där inne fanns han kvar i väggarna, i lakanen. Munspelet låg på hans nattduksbord, hon spelade på det ibland, inte för att hon kunde, utan bara för att få känna hans läppar mot sina ännu en gång. Hon tog hissen ner, orkade inte gå trapporna. Benen bar inte riktigt än, de var fortfarande skakiga, stegen tunga mot det grå marmorgolvet. Hon mötte världen för första gången ensam. Den slog hårt mot hennes hud. Hon stod där, utanför hyreshuset och lät stadsljuden överrumpla trumhinnorna. Hon gick på sina darriga ben mot kyrkogården. Begravningen skulle äga rum klockan tolv. Loves begravning.