Oroligt väntade hon i väntrummet. Love hade anlänt med ambulans för ungefär tjugo minuter sedan och hon hade inte kunnat få några svar på hur det var med honom. Hon hade bara blivit ombedd att vänta i väntrummet på att en sjuksköterska skulle komma och prata med henne. Hon vred på sig där hon satt, hjärnan var full av tankar men hon kunde inte tänka klart. Försökte fästa blicken vid något, men kunde inte koncentrera sig. Hon ville bara resa på sig och skrika. Hennes händer skakade och hon greppade hårt i armstöden på den utnötta stolen. Varför dröjde det så länge?
"Freja? Freja Sjöstrand?" hörde hon plötsligt genom allt sorl som pågick i huvudet. Hon såg upp och möttes av en sjuksköterska med ett mjukt leende och ett par gamla, snälla ögon. Lise-Lotte stod det på hennes namnbricka. Bakom sjuksköterskan stod två allvarliga män, poliser. Trots att deras läppar var hårt ihopknipta och att deras ansikten var stela, så såg de snälla och varma ut. De få personerna som satt i väntrummet stirrade först på poliserna, sedan på Freja. Hon visste nog vad de tänkte, men hon orkade inte bry sig. Hon ville bara få svar på sina frågor.
"Kom, så går vi till ett annat rum" sa Lise-Lotte och hjälpte henne upp från stolen. Det var först nu som Freja kände hur trött hon var. Hela hennes kropp skakade och hon hade svårt att gå.

"Varsågod, sätt dig ner" sa Lise-Lotte varmt och drog ut en stol åt henne. De hade satt sig i ett litet rum, som verkade vara ett personalrum, men som nu var helt tömt på folk. "Vill du ha något, te, kaffe?" undrade hon. Freja skakade sakta på huvudet, hon ville bara ha en sak: Love vid liv.
Poliserna satte sig ner mittemot henne, de såg trygga ut. Hade inte bordet skiljt henne från dom hade hon nog brutit ihop i den enas famn nu. Det var så det kändes, som att hon var på bristningsgränsen. Lise-Lotte lämnade rummet och det fick henne att börja gråta. Hon visste inte varför, det hade bara känts tryggare med en kvinna i rummet, en modersfigur. Men hon förstod mycket väl att det som skulle bli sagt i rummet, helst inte skulle höras mer än mellan henne och de två poliserna.
"Vi förstår att det känns svårt, men vi skulle vilja fråga dig några frågor om kvällen" sa den ena polisen. Freja torkade tårarna med baksidan av handen och harklade sig.
"Jo, jag förstår det" sa hon tyst. "Jag berättar allt ni vill veta"
"Till att börja med, kan du förklara exakt hur det hela gick till?"
Freja tänkte efter en stund, det hela hade gått så fort och hon plågade sig själv genom att tänka tillbaka och försöka minnas varenda detalj. "Vi var ute och gick jag och.." hon harklade sig för att inte börja gråta "Jag och min pojkvän" sa hon och pausade för att samla sig.
"Det är bra, fortsätt" sa polisen varmt.
"Jo, först gick vi längs med stranden och sedan gick vi upp mot centrum, för att ta oss hem" Poliserna nickade för att visa att de hängde med.
"Och då plötsligt så känner jag hur någon rycker i min väska, när jag vänder mig om så står det en man där, med en kniv i handen"
"Är ni säker på att det var en man?" avbröt polisen som inte pratat förrän nu.
"Ja, helt säker.." sa Freja och nickade. "Han var ganska lång, men inte särskilt stor i övrigt.. Jag såg inte han så väl, han hade keps på sig. Men jag tror att han hade skägg" hon rös vid minnet.
"Okej, bra. Fortsätt, vad hände sedan?"
"Jo, han sa åt mig att jag skulle ge honom min väska, men jag kunde inte röra mig.. Det var som om.. som om jag frös fast" hon fingrade på sitt silverarmband hon hade fått av Love i present. "Sedan ställde sig Love, min pojkvän, sig framför mig för att skydda mig.. Och då hotade mannen honom med kniven och skrek åt mig att ge honom min väska, så jag kastade den till honom och när han böjde sig ner för att ta upp den så.. Då.. Då hoppade Love på honom och sen.." hon tystnade och såg ner i bordet. "Då knivhögg mannen honom och sprang sedan iväg"
"Tog han väskan eller lämnade han den?" frågade polisen.
"Han tog den.. Och jag.. Jag ringde efter ambulans, och nu så.. Nu hamnade jag här" sa hon tyst och torkade bort några envisa tårar som letade sig ner för kinderna.
"Okej, tack för ditt samarbete" sa poliserna och reste sig upp för att gå.

Hon kunde inte förstå det än. Hon ville inte förstå det. Det var alldeles för svårt för att acceptera. Han hade lämnat henne, han som hade lovat att stanna för alltid. Hon var arg. Ville faktiskt ringa honom igen, bara för att slänga på luren i örat på honom. Men han skulle inte svara, det visste hon. Han hade lovat henne att stanna för alltid, hur kunde han bara lämna henne sådär? Han visste ju att hon inte klarade sig utan honom.

"Hur är det?" hörde hon en röst, hon kollade upp och Lise-Lotte, sjuksköterskan, stod i dörren och såg med snälla, medlidande ögon på henne.
"Det vet jag inte än" svarade hon och suckade. "Jag vill veta hur det är med honom, jag har inte fått någon information alls" hon märkte att hon kände sig lite arg. Det hade gått över en halvtimme, nästan en timme, sedan hon kom hit och hon hade fortfarande inte hört något alls om hur det var med Love.
"Jag kan gå och kolla det om du vill?" sa Lise-Lotte.
"Ja, tack" sa Freja och gjorde ett försök till att le, men det såg mest ut som en förtvivlad grimas.
"Du kan vänta i väntrummet så länge, jag tror att det här rummet kommer ockuperas av personal snart" sa hon och skrattade lite. Freja nickade och följde med henne ut.
Hon satte sig och väntade i väntrummet, inte ett dugg lugnare än förut. Ju fler sekunder som passerade, desto mer orolig blev hon över att något var väldigt fel. Hon kunde inte sitta ner, utan gick fram och tillbaka i rummet som nu var helt folktomt. Det kändes som att hjärtat hade stannat, samtidigt som det envist slog alldeles för fort i hennes bröstkorg. Hon tänkte tillbaka på kvällen, hon ville bara skrika. Hon ville skrika så att fönsterrutorna sprack. Hon kunde inte förlora Love, han fick bara inte försvinna.