Hon satt bredvid honom, han andades, hon andades. Han sov, hon var vaken. Han levde, hon levde. Hennes händer skakade fortfarande, de hade lyckats rädda honom. Knivhugget hade punkterat hans ena lunga och nu gick det en slang från hans bröstkorg upp till en respirator. Hon såg på honom, han så rofylld ut där han låg i vita lakan. Hon kunde inte ens tänka på hur ont det borde ha gjort, och vilken panik man borde ha drabbats av då man inte kunnat andas. Hon rös vid tanken och strök honom längs med armen. Poliserna hade redan varit och pratat med honom, hon hade inte fått träffa honom innan och hon hade inte fått vara med, men hon förstod varför. De skulle inte få påverka varandras vittnesmål. Nu satt hon i alla fall där, bredvid en livs levande Love. Hon log, klumpen som under hela kvällen legat tungt i hennes bröstkorg hade nu lättat och hjärtat slog i lugn takt. Han hade varit beredd att dö för henne ikväll, men det ännu bättre var att han hade överlevt. Hon ville inte att han skulle dö för henne, hon ville att han skulle leva för henne.

Fem dagar senare satt de vid köksbordet med varsin kopp te och såg ut på snön som hade färgat staden vit. Love var nyss hemkommen från lasarettet, slangen i bröstkorgen var borttagen men han hade fortfarande ont.
"Hur går det?" frågade Freja då hon såg att han grimaserade av smärta.
"Det går bra, tror jag" svarade han och log. "Men jag vet inte om jag klarar av att gå på Josse och Kalles middag ikväll" sa han och såg uppriktigt besviken ut. Idag var sista dagen på 2009 och deras kväll skulle tillbringas tillsammans med några vänner. De skulle äta middag, dricka vin och bara umgås. Vid tolvslaget skulle de dricka champagne och kolla på alla färgglada raketer. Men med tanke på omständigheterna var det inte säkert att det kunde bli så.
"Jag förstår det, men vi kan ha en mysig hemmakväll istället" föreslog hon och log.
"Nej men, klart att du ska gå! Jag skulle nog ändå behöva sova hela kvällen." protesterade han, samtidigt som han drack upp sitt te.
"Men de kommer bara fråga varför inte du är med och så kommer jag behöva förklara allting" suckade hon och rörde runt med skeden i sin kopp.
"Säg att jag är sjuk eller något bara då? Om du inte orkar förklara" sa han "Det blir ju bara tråkigt för dig att sitta hemma med en sovande pojkvän på självaste nyår! Klart att du ska träffa alla! Josse och Kalle, Rickard och Annika, Mirre, Robin och Jepser! Du har ju inte träffat dem på jättelänge" sa han och kollade entusiastiskt på henne.
"Men jag.. Jag vill ju vara med dig på nyår" sa hon och skrattade lite.
"Jag får se om jag kan följa med, får väl droga ner mig med några värktabletter i så fall."
Freja log och nickade. Hon ville att Love skulle följa med, om han kände att han orkade.
Mannen som hade rånat dem och som hade knivhuggit Love hade blivit hittad av polisen. Freja hade fått tillbaka sin handväska, men alla pengar hade ändå varit borta. De skulle vittna mot honom nästa vecka och förmodligen skulle han hamna i fängelse och de skulle få skadestånd. Freja brydde sig inte så mycket om att hon hade fått tillbaka sina ägodelar eller att de skulle få pengar i skadestånd. Det enda hon brydde sig om var att Love levde och att mannen som hade skadat honom skulle bli straffad.

Hon trodde inte att 2010 skulle bli så ensamt, att det skulle göra så ont. Den 3:e juni 2010, det var då det tog slut, hennes liv. Eller hennes liv tillsammans med Love tog slut. För visst fortsätter livet, även om ens andra hälft inte är delaktig i det? Man kan inte stoppa tiden, även om ens hjärta stannat. Man kan inte hindra att sekunder, minuter, timmar, dagar och veckor passerar. Trots att hennes dagar nu var fyllda av grå tyngder. Hon ville bryta av sekundvisaren på klockan och lägga sig under täcket. Upphöra andas, bara ligga där och lukta på hans kudde, där satt hans doft fortfarande kvar. Men allt måste fortsätta, hon måste fortsätta. Hon kände att hon inte ville fortsätta nu, det var en alldeles för stor del som fattades. Hennes drivkraft hade försvunnit, Love var borta. Utan honom fanns det ingen mening. Hon hatade sig själv för att han hade fått betyda så mycket, att han hade fått bli hennes mening.

De satt bredvid varandra i Josses lägenhet. Love hade följt med ändå, trots att han hade ont och trots att han var trött. Men han hade inte velat att Freja skulle stanna hemma bara för hans skull och Freja ville inte gå utan honom. Han hade tagit två värktabletter, så det fick gå ändå. De hade såklart fått berätta för umgänget vad som hade hänt och varenda en hade blivit lika förvånade och förskräckta.
"Det är just sådana personer som ska få det svårt när jag studerat klart till polis!" sa Kalle stolt och Josse skrattade åt hans superhjälteaktiga uttalande. Han och Josse hade precis blivit tillsammans och man såg hur nykärleken lyste i deras ögon.
"Ja, det är förjävligt att sånt kan hända, på en öppen gata!" sa Annika, som hade varit tillsammans med Rickard i tre år nu. Freja var den yngsta i hela gänget. Alla var mellan 20 och 25 år, förutom hon som var 19. Love och alla killarna hade varit kompisar sedan tidigare, och tjejerna hade kommit med efterhand som de blev tillsammans med någon av killarna. Josse var enda undantaget på den fronten och Mirre var inte tillsammans med någon, hon hade kommit med i gänget då hon var Jespers bästa vän. Det var en salig röra och Freja orkade inte egentligen hålla reda på hur den ena eller andra hade kommit med i gänget, hon var bara glad att hon hade dem, för de var lika härliga allihop.
"Vad god maten är!" sa Freja för att byta samtalsämne, hon märkte att vännerna inte hade så mycket mer att säga om deras tragiska händelse och kände därför för att komma med något nytt.
"Ja, verkligen!" fyllde Love i "Du har då lyckats, Josse!"
"Åh, tack, vad snälla ni är" sa Josse och rodnade "Men jag kan inte ta åt mig hela äran, Kalle hjälpte till en hel del också" sa hon log mot Kalle som genast log lika kärleksfullt tillbaka.
Det värmde Frejas hjärta att se dem så nykära och lyckliga. Hon tog Loves hand under bordet, han såg på henne och båda log. Hon såg trygghet och värme i hans ögon och för första gången sedan han kom hem från lasarettet så såg han inte ut att ha ont.
"Skål för att 2010 kommer att bli ett underbart år!" sa Robin och höjde sitt vinglas. Resten gjorde likadant och drack av sitt röda rosévin. Klockan var bara halv tio, så tolvslaget dröjde det lite till. Freja såg ut över det trevliga sällskapet. Hon kände att hon hade hittat rätt. Allt kändes så rätt.