Gruset knastrade under skorna. Ett obehagligt påträngande bevis på att verkligheten låg under mina fötter, alltså alldeles för nära. Det går inte att alltid leva i drömmar, jag vet. Någon gång måste man komma ner på jorden, låta grus knastra under skorna, låta regn slå hårt mot ansiktet. Men jag är inte säker på att jag var beredd på det just då, inte säker på att jag var beredd på att ha en verklighetsstorm vinande mellan öronen, istället för flätade drömmar. Jag såg mig omkring, såg världen med nya ögon. Eller var det världen som var ny, kanske var mina ögon gamla? Den såg annorlunda ut i alla fall. Men vissa saker var såklart som förut. Den rasistiska busschauffören till exempel, hon såg en svart kille springa mot bussen, men stängde snabbt dörren och körde iväg. Ursäkten till chefen var att hon inte såg honom för att det var mörkt, att hon var tvungen att följa tidsschemat. Han trodde såklart på henne, idioten, rädd för förändringar. Hon gjorde samma sak en vecka senare igen, med samma svarta kille. Some people never change.

Istappar började falla från stuprännorna på hyreshusen. Skyltar om rasrisk som spärrade av halva trottoaren ignorerades skarpt av stressade fotgängare, ända tills en kvinna fick en istapp rätt i huvudet. Vissa behöver bevis innan de kan tro. Jag tror att jag är en sådan. En bevissökare, men jag hittar aldrig något. Verkar alltid söka vid fel ände av regnbågen. Kanske är problemet att den bara har två ändar. Åtminstone borde skatten finnas vid båda ändarna, för vem vill gå den långa vägen till andra sidan, när den redan vandrat långt? Men egentligen, varför ska man alltid sträva efter skatten, det oändliga guldet? Varför kan man inte bara vara nöjd när man har kommit fram? Jag vill kunna vara nöjd. Men först och främst vill jag komma fram, helst åt rätt håll. Eller i alla fall åt något håll, är så trött på att stå still.

Löpsedlarna skrek ut den nya bantningsmetoden, jag undrade vilken gammal huskur de nu hade plagierat. Rasa i vikt, tappa minst 3 kilon i veckan! utlovade den svarta texten på de där gulgröna lapparna. Jag undrade om man mådde bättre av att rasa. För att rasa är som att falla, eller hur? Fast lite värre förstås, att falla låter mer fridfullt på något vis. Att rasa låter som att det gör ont. Jag önskade att jag förstod varför människor ville rasa för att må bra. Önskade att jag förstod mig själv. Kanske finner man något ovärderligt där nere botten, kanske finner man den där styrkan att ta sig upp igen. Men om man aldrig hade låtit sig rasa ända ner till botten, då hade man ju aldrig haft en särskilt lång väg upp. Jag tror att allt man hittar där nere är ett oändligt mörker. En psykedelisk galenskap som sätter sig på hjärnan. Jag vet många som tagit sig upp från botten, det är de personerna som jag kallar för starka. Men jag tror inte att de fann styrkan där nere i det oändliga mörkret. Jag tror att de fann den inom sig. Det är där man ska leta. Inte vid regnbågens ände, inte på botten, utan inom sig. Kanske behövs det ett ras för att man ska börja leta. Det är kanske först då man vet vad man letar efter.

En bil tvärnitade och det luktade bränt gummi runtomkring mig. Jag stod med ena foten på det vita övergångsstrecket på gatan och med den andra kvar på trottoarkanten. Föraren viftade argt åt mig att gå över. Jag insåg att jag hade gått i mina egna tankar trots allt, dagdrömt som vanligt. Bara gått utan mål, men jag skyndade mig över gatan. Och där på andra sidan fann jag någon med en tom, ensam hand. Jag greppade den och insåg, att man inte behöver gå så långt för att finna en vän.