Anledningen till att vattnet glittrar är inte att det är magiskt eller att någon har lagt blinkande lampor, sådana man har i julgranen, på botten. Det är egentligen bara solens strålar som bryts mot de blanka, böljande vågorna. Vackert, men inga trollkonster är inblandade. Men det borde väl du veta. Du som gick över vägen i torsdags, när det var grönt för bilarna men rött för dig, bara för att se om de var uppmärksamma nog att tvärbromsa. Som tur var så hade den där röda Mazdan precis fått sina bromsar fixade, och som tur var så kördes den av en uppmärksam trettio år gammal man. Som tur var så var han uppmärksam nog att märka att något, någon, gick där mitt framför bilen. Han tryckte bromspedalen i botten, samtidigt som han rattade åt vänster, vilket resulterade i att han kvaddade in i en annan bil. När du satte foten, tryggt och säkert, på trottoarkanten på andra sidan gatan blickade du tillbaka på vad du hade åstadkommit. Trettioåringen som hade väjt för dig slängde upp bildörren och såg sig ursinnigt om efter dig, men såg dig aldrig. Du försvann fort längs med gatan, lika osynlig som alltid. Att du kom undan utan en enda skråma, det kallar jag för ödet. Du säger bara att det var en slump, att det lika väl hade kunnat vara en gammal tant med sega reaktioner och synfel som körde en bil med usla bromsar. Då hade du förmodligen inte klarat dig lika helskinnad. Jag kan inte tro att det där var en slump, det var bara något eller någon som ville att du skulle fortsätta leva. Jag tror på ödet.

Jag läser om den där olyckan nu i alla fall. Aftonbladet har intervjuat trettioåringen som körde bilen, som snällt och lugnt hävdar för pressen att han vill veta vem det var som han nästan körde på, bara för att få veta hur denne person mår. Egentligen vill han veta vem som orsakade totalkvaddningen av hans nyservade bil, så att denne kan få betala, men ett sådant uttalande hade säkerligen skadat hans goda rykte. Det står även att en artonårig flicka omkom i bilen som trettioåringen körde in i. Jag kan dock inte bli arg på dig för detta, då jag tror att det var ödet att den där flickan skulle dö just den dagen. Längre ned i texten står det att ingen kan intyga om vem det var som gick mot röd gubbe i torsdags och orsakade ett smärre trafikkaos. Ett vittne säger dock att hon såg en mörkhårig tjej i gul klänning snabbt röra sig bort från olycksplatsen. Jag vet att denna mörkhåriga, gulbeklädda tjej var du och jag vet också att du har varit försvunnen sedan dess. Kanske är du rädd att de ska anhålla dig för mord, kanske är du inte rädd för något alls. Det värsta är egentligen att jag inte vet om du lever eller är död. Är du död kan jag lika väl dö jag också. Utan dig går jag under.

Ibland undrar jag om man verkligen kan välja när man vill dö. Jag menar, det finns så många som har försökt att avsluta sitt liv så många gånger, men ändå överlevt varenda gång. Är det att de inte har velat det egentligen, eller är det någon/något som hela tiden stoppar dem? En högre kraft som man inte kan styra över. Vissa skulle kalla denna högre kraft för Gud, men då skulle jag lika väl kunna kalla den Leif. Men du tror varken på någon Gud, eller på någon som heter Leif. Du tror inte ens på att man hamnar någon annanstans när man dör, utan att man bara slutar existera. Jag önskar att det inte är så. För är det så att man bara slutar finnas när man dör, då är jag innerligt rädd för döden. Jag kommer ihåg att jag frågade dig det, om du var rädd för döden, med tanke på hur du ser på den. Du svarade rakt på sak: Nej. Sedan sa du att du snarare var nyfiken, för vi vet ju inte hur det är att Inte existera. Kanske är det därför du gör en massa livsfarliga saker hela tiden, av ren nyfikenhet. Alla de där sakerna skrämmer mig. Jag är rädd för att förlora dig, och, i hemlighet, så gör det så ont att du inte alls verkar bry dig om att om du lämnar mig, så går jag under. På ett sätt önskar jag att jag vore som du, vågade ta risker. Men jag tror inte att risker är till för att utnyttjas av alla. Särskilt inte av mig, jag som är så rädd för att misslyckas.

Det är torsdag igen idag. En hel vecka sedan du med tom blick berättade om händelsen, men till och med bad om förlåtelse för att det hade hänt. En hel vecka sedan jag med nöd och näppe lyckades hålla mig från att börja gråta innan du hade gått. Jag vill inte visa mig svag inför dig. Av oss två, så ska ju jag på något vis ändå vara den starka. Jag sitter inne på min säng, har inte sovit på flera nätter. Jag försöker känna något annat än oro, men det är svårt. Att jag inte har sett dig på såhär länge skrämmer mig. Jag önskar jag hade ork till att gå ut och leta efter dig, men det känns så hopplöst. Du kan vara var som helst i den här staden. Den här staden som är så stor, och som alltid har fått mig att känna mig så liten. Det är så tyst i huset, mamma har inte varit hemma på flera dagar, inte pappa heller. Nog för att de brukar vara borta länge, för att de reser så mycket med jobbet. Men de brukar alltid ringa, det har de inte gjort någon gång under hela den här veckan. Egentligen gör det mig ingenting, jag orkar inte låtsas låta engagerad i telefon när allt som mina tankar ägnar sig åt är dig.

Efter två timmars stillsittande på sängen i mitt rum, bestämmer jag mig trots allt för att gå ut. Med tanke på att jag tror på ödet, så måste jag även tro på att vi kan råka stöta på varandra nere vid den igenväxta dammen vid vår nedlagda skola. Där brukade vi ju alltid träffas förut, när vi var fyra år yngre och gick i sjuan. Så jag drar på mig min tjocka jacka, för trots att det är mars månad så har vintern inte riktigt vågat släppa taget om vår stad än. Jag börjar gå de fem kilometerna jag har ner till skolan, sparkar på småsten och kottar medan jag tar steg efter steg. Tunga moln hänger över mig och himlen har den där riktigt tråkiga grå färgen som jag egentligen inte orkar med just nu. Jag önskar bara att solen kunde bryta igenom lite, få vattenpölarna, som bildats av den gradvis smältande snön, att glittra då vinden skapar små vågor på dem.

Väl nere vid dammen vid skolan får jag till min glada förvåning syn på dig. Du sitter på en sten, och doppar dina bara fötter i det iskalla dammvattnet. Jag springer fram till dig, kramar om dig bakifrån, märker att du gråter. ”Älskade vännen, ta upp fötterna” viskar jag in i ditt hår. ”Varför gråter du?” frågar jag sedan tyst.

Du svarar mig inte, men drar i alla fall upp fötterna, sätter dem på stenen och knyter armarna om benen, vilar hakan mot knäna. Du gråter fortfarande, jag sätter mig bredvid dig på stenen. ”Varför gråter du?” frågar jag, med en slitande känsla i hjärtat. Det gör så ont att se dig lida. Du svarar mig inte, snyftar bara medan du börjar ta på dig dina skor. Du har ingen jacka på dig, så jag värmer dig genom att gnida händerna mot dina bara armar. Du är så kall, jag tittar på dina läppar, de är alldeles blåa. Du ställer dig upp och börjar gå ifrån mig. Jag förstår inte varför du så blint ignorerar mig, har jag gjort något fel? Jag reser mig upp från stenen och följer envist efter dig, utan att alls veta vart du är på väg. Dina fötter verkar ha domnat bort, för du stiger snett hela tiden men bryr dig inte. Jag försöker fatta din hand, få din uppmärksamhet, men du försöker inte att hålla min hand tillbaka. På något vis blir jag frustrerad, du må ha betett dig nästintill apatiskt många gånger under vår årslånga vänskap, men jag har alltid lyckats ta mig igenom dina kalla murar. Jag följer envist efter dig utan ett ord. Först när du stannar, stannar jag också och inser vart vi är. Vi är på kyrkogården och kalla kårar går längs med ryggraden på mig. Du står vid en nygräven grav, prydd av vackra blommor som mest bara ser sorgsna ut. Men de ser inte i närheten lika sorgsna ut som du. Du sjunker ner på huk vid den där graven och gråter. ”Vad är det? Vad har hänt?” frågar jag förtvivlat, lägger en hand på din axel.

”Förlåt mig” viskar du mellan snyftningarna. ”Du var min bästa vän, hur kunde jag göra såhär mot dig?” gråter du och jag förstår ingenting. Jag har alltid varit din bästa vän, och utan att mena det för elakt så har jag alltid varit din nästintill enda vän. Jag kollar igen på graven, för att försöka få något slags svar. Jag får det där svaret snabbare än väntat. På alla band som är fastknutna i kransarna står det mitt namn och det går upp för mig att det faktiskt är jag som är personen som ligger under alla de där vackra, sorgsna blommorna. Det går upp för mig att den där artonåriga flickan som omkom i bilolyckan du orsakade, var jag. Plötsligt inser jag att det kanske inte bara är jag som går under utan dig, utan att du går under lika mycket utan mig.