Är det okej att vara dyster nu
när sommaren börjar ta slut?
Att lite i taget brytas itu,
tills tankarna rinner ut?

Är det okej att se allt i svartvitt,
när det egentligen är färglatt?
Vågar man verkligen falla fritt,
när det finns risk att falla platt?

Är det okej att vara dyster,
att helt sakna lyster?
Är det okej att vara grå,
och inte riktigt förstå?


Är det okej
Även för mig?