Hon sträckte fram handen. Färgglada vantar.
"Hej. Moa" sa hon kort, men vänligt.
Jag tog hennes hand, min var bar, och kall.
"Hej Moa" sa jag, glömde presentera mig själv.
Glömde säga att jag heter Jack, går tredje året på media-linjen.
Glömde säga att jag har bott i USA den första halvan av mitt liv.
Glömde säga att jag kan spela gitarr och gillar att fotografera.
Glömde säga det som skulle kunna imponera.
Glömde säga mitt namn.

Hon frågade mig aldrig vad jag hette, släppte min hand.
"Jag tycker om musik" sa hon, utan att jag hade frågat.
Jag nickade bara instämmande, jag gillade också musik.
Vi började gå och jag tänkte på vad jag skulle säga, men förblev tyst.
Det var frustrerande, jag brukade aldrig ha svårt för att prata, aldrig.
Det var frustrerande, men det var något med henne som fick mig att bli stum.

Vid busstationen skulle hon ta linje sex och jag linje fjorton.
Hennes buss gick inte förrän om tjugo minuter hade hon sagt, min gick om fem.
"Jag brukar stiga av vid fel hållplats, bara för att få se något nytt" sa hon.
Min buss rullade in, skvätte upp snöslask på våra ben och jag kramade henne hej då.
Glömde fråga om vi skulle ses igen, kanske utanför den nedlagda biografen.
Glömde fråga vad hon hette i efternamn, vad hon hade för nummer, var hon bodde.
Glömde fråga om hon tyckte om vintern, precis som jag.
Glömde fråga om hon någon gång hade varit i USA.
Glömde fråga om vi skulle ses igen.

Jag steg på bussen, satte mig på en plats någonstans i mitten, vid fönstret.
Jag såg ut på henne där hon stod, röd jacka, svarta kängor, mössa, vantar, lockigt hår.
Mina andetag blev till imma på rutan, jag kände för att skriva ett meddelande, eller mitt nummer.
Började på att forma en nolla, då bussens motor rasslade till och vi rullade iväg.
Det var frustrerande, hur skulle jag nu kunna få tag på henne igen?
Det var frustrerande, det är inte lätt att hitta en enda person bland trettio tusen andra.


Men kanske, kanske hittar jag henne någon gång, om jag hoppar av vid fel busshållplats.