Min vän, hon har långt, lockigt hår,
som faller ner över skulderbladen.
Hon säger att jag kan, att jag får
bryta mig loss från den här småstaden.

Men hon säger också, i alla fall ibland:
Jolina, du får gärna stanna här hos mig.
Samtidigt som hon håller hårt i min hand
svarar jag: klart jag vill vara med dig.

Hon liknar lite en ängel, i rätt sorts ljus
och i mitt hjärta vet jag att hon är det.
Hon känns som sockerdricka, ett behagligt brus,
hon är som en diamant av det allra högsta värdet.

Jag brukar sitta bredvid, när hon spelar
skalorna upp och ner på pianot, i dur och moll.
Arton år har vi nu delat och fler vi delar
och oavsett hur det går, så går vi åt samma håll.


Bästa vän, oavsett åt vilket håll du går
har du alltid mig, tätt i dina fotspår





.