Och (vi) två blir aldrig ett igen.
Ja, kanske var vi så som alla sa;
kantstötta och fula, lite utanför,
aldrig tillräckliga, aldrig helt bra,
två stycken som aldrig tog sig för.
Eller kanske var vi så som vi ville va';
ihopsatta och vackra, lite annorlunda,
aldrig tillräckliga, men tillräckligt bra,
två dagdrömmare som vägrade blunda.
Men vi var aldrig något som vi ville bli,
för hur det än kom sig så blev det så
att det som en gång var ett, alltså vi,
gick skilda vägar och delades i två
.
Kommentarer
Trackback
