Men förr brukade jag tycka om den.
Kan inte skaka av mig den här overklighetskänslan,
det är som om den är ingrodd i min hjärna, i min själ.
Vet inte riktigt var känslan sitter om jag ska vara ärlig,
vet bara att den är min svaga punkt, min akilleshäl.
Det är nu som jag brukar gå tillbaka, regrediera,
gömma mig under täcket, sova bort hela dagen.
Alla tecken tyder på att det är nu jag blir tyngdlös,
alla tecken tyder på att jag borde ta mig i kragen.
Jag känner igen känslan, fast den är annorlunda nu,
eller är det så längesen att jag inte riktigt minns den.
Jag borde ha lärt mig att stöta bort den, förinta den,
men lika obehagligt otydligt nu som förr så finns den.
.
Kommentarer
Trackback
