Andetag som hålls kvar i lungorna,
så länge så att huden börjar anta
en något blåare nyans, innan de
slutligen tvingar sig upp genom
strupen och ut mellan mina läppar

Ett hjärta som slår i hundratjugo
får blodet att rusa alldeles för
fort och får händerna att skaka
alldeles för tydligt, har nästan
blivit ett normaltillstånd och alla frågar:

"Är du kär?"

Och jag ler, nickar försiktigt,
som om jag är rädd att nacken
är för skör, att den kanske bryts av

Men jag är inte kär, inte sådär
sprudlande nykär längre i alla fall


Jag är stressad



.