Kanske var jag för liten för att förstå
hur du fick mig att le, vad du betydde för mig
Och visst var det ofta, nästan alltid, så
att jag saknade någon som faktiskt brydde sig

Men du satt bredvid mig den dag
då det var nära att min lillasyster dog
Du tröstade och i allt det hemska tror jag
att jag till slut till och med log

Kanske var jag för liten för att förstå
hur du var min skyddsängel, min klippa
Men du och jag, farfar, vi två 
var det sista som världen skulle slippa

Men så en vårdag år tvåtusensju
inträffade det som aldrig fick ske
Du lämnade jorden och det är först nu
som jag faktiskt kan börja inse

Att du är den jag saknade och saknar,
att jag älskar dig är ingen hemlighet
Och fast att du aldrig åter vaknar
så är du, min vän, den finaste jag vet 


.