det är något visst med dina skulderblad,
något lockande med hålrummet mellan dem
som om det är till för att vi ska
skriva en historia just precis där

mina fingertoppar blir lite sträva mot
din hud som är som det finaste sidentyg,
men du ryggar inte tillbaka när jag rör dig,
så som jag gör då verkligheten rör vid mig

mina ord blir lite konstlade i min mun,
så därför låter jag tystnaden skriva dem
för jag tror inte att världens luftrum
räcker till för det jag vill säga till dig

och det är något visst med dina skulderblad,
något förbjudet över hålrummet mellan dem
som om det man sparar just precis där
sjunker in och stannar för alltid


.