Hjärtsplitter.
Och jag har så trubbiga armbågar, det vet du,
jag vill aldrig såra någon, jag är inte sån
Men mitt hjärta är nog vassare än jag tror,
för så fort jag låter någon röra vi det
så skadar de sig
.
jag vill aldrig såra någon, jag är inte sån
Men mitt hjärta är nog vassare än jag tror,
för så fort jag låter någon röra vi det
så skadar de sig
.
Du förstörde mig aldrig, du lämnade mig bara ensam.
Joseph, alla pratar om dig som om du inte finns längre. De liksom nämner dig i förbifarten innan de stannar upp och kommer på, kommer ihåg, att du är inlåst den här hösten också. För här får det inte pratas om sådant som kan göra ont att prata om. Här får det inte pratas om sådant som får människor att blicka ner i marken och bita på sina naglar. Till och med lärarna har slutat fråga mig hur du mår, hur jag mår. Det kanske är lika bra, för jag kunde aldrig riktigt svara. Nu flackar bara deras oroliga blickar någonstans mellan mina ögon och mitt skrivblock. Här står det fullklottrat om dig, till dig.
Jag har också slutat att nämna dig, trots att jag tänker på dig hela tiden. Det har en sådan underlig effekt på de som råkar befinna sig i samma rum som jag. De liksom vrider och vänder på sig, kollar på klockan och låtsas ha bråttom. Jag vet vad de gör. De flyr. Jag brukar också fly från allt, men från dig kan jag inte göra det för du var och är, i alla fall på sätt och vis, min tillflykt.
Ingen verkligen Pratar med mig längre, för ingen vågar verkligen Lyssna. Det känns lite sorgligt att ingen verkar bry sig. Men de bryr sig. De bryr sig så mycket att de tystnar när jag går förbi. De är så rädda att de ska råka säga något som river upp såren. Som om du har skadat mig. Det har du inte. Du har bara gjort mig märkbart ensam. Kanske anses även det att vara skadad, jag vet inte längre Joseph. Min kurator har slutat försöka få ur mig några vettiga ord och tro mig, han har försökt. Han har försökt få mig att erkänna att du har förstört mig. Han förstår inte.
Det är ensamheten som uppstått för att jag tvingas vara här utan dig som förstör
.
Jag har också slutat att nämna dig, trots att jag tänker på dig hela tiden. Det har en sådan underlig effekt på de som råkar befinna sig i samma rum som jag. De liksom vrider och vänder på sig, kollar på klockan och låtsas ha bråttom. Jag vet vad de gör. De flyr. Jag brukar också fly från allt, men från dig kan jag inte göra det för du var och är, i alla fall på sätt och vis, min tillflykt.
Ingen verkligen Pratar med mig längre, för ingen vågar verkligen Lyssna. Det känns lite sorgligt att ingen verkar bry sig. Men de bryr sig. De bryr sig så mycket att de tystnar när jag går förbi. De är så rädda att de ska råka säga något som river upp såren. Som om du har skadat mig. Det har du inte. Du har bara gjort mig märkbart ensam. Kanske anses även det att vara skadad, jag vet inte längre Joseph. Min kurator har slutat försöka få ur mig några vettiga ord och tro mig, han har försökt. Han har försökt få mig att erkänna att du har förstört mig. Han förstår inte.
Det är ensamheten som uppstått för att jag tvingas vara här utan dig som förstör
.
Sitt tyst och vänta på din tur. Otur?
Av kuvade, krökta ryggar blir du befallen:
Stå rakt, sträck på dig och var stolt!
Men jag kan inte få det ut ur skallen:
Tänk på alla själar som de har sålt
Dubbla budskap, en sån jävla dubbelmoral
Utförd av en reserverad skrikhals
Som bara vill ha dig om du är frisk, normal
För är du sjuk innanför huden, är du ingen alls
För tondöva öron gör falska toner detsamma
Men skriker du så hörs du, fast vill de lyssna?
De säger att det krävs lite jävlar anamma
Men hur ska du våga om de alltid ber dig tystna?
.
Stå rakt, sträck på dig och var stolt!
Men jag kan inte få det ut ur skallen:
Tänk på alla själar som de har sålt
Dubbla budskap, en sån jävla dubbelmoral
Utförd av en reserverad skrikhals
Som bara vill ha dig om du är frisk, normal
För är du sjuk innanför huden, är du ingen alls
För tondöva öron gör falska toner detsamma
Men skriker du så hörs du, fast vill de lyssna?
De säger att det krävs lite jävlar anamma
Men hur ska du våga om de alltid ber dig tystna?
.
Din ångest tar ingen fikarast.
De pratar om tappad ork och nollmotivation,
föreläser om att hitta balansen, håll balansen!
Skräckpropagerar om utmattningsdepression
och om risken för att helt förlora sansen
Men var är den där lugna rösten?
Var är hjälpen, var finns stödet?
Var är händerna att hålla i, trösten?
Är allt en slump eller finns ödet?
Psykologen ler och säger jag finns här
Erbjuder ett annat perspektiv, en kontrast
Men när dina tankar som allra mest tär,
ja, då har hon plötsligt tagit fikarast
.
Panta mig och betala ditt samvete.
Recyclingtrend som
spyr upp propaganda på oss,
jaja, vi ska bättra oss
Ja, vi SKA!
Sluta tjata
Så sätt igång,
återvinn mig
Ta mig med storm,
smält mitt hjärta
Men jag ligger
sårbart naken,
frusen, så förbannat
avskalad inför dig
Så säg mig nu
vad var det positiva
i att vara
så jävla nedbrytbar?
.
Du har lyckats övertala mig att för dig är jag absolut ingenting.
För mig är du ett utropstecken,
ett kaos i fast, konkret form
Du gör så ont att jag domnar bort
och jag känner ingenting,
jag älskar dig lika mycket
som du säger att du hatar mig,
men jag vill bara bort
Jag har bara försökt att
rädda dig, kanske har jag
bara förstört dig, mest har
jag nog förstört mig själv
Mest ont gör det att jag vet
att vi har haft våra solskensstunder
i total lycka, mest ont gör det
att jag vet att din kärlek håller mig
i ett fullkomligt järngrepp, men ditt hat
får mig att glida längre och längre bort
För mig är du ett frågetecken,
förvirringens mest sammanbitna ansikte
och det gör så jävla ont att älska dig
.
Mer än, fastän.
| Du kan vila dina lockar mot min axel, det är okej även om dina kindben skaver lite mot mitt bröst Det finns ett band mellan oss, inget samband, men ändå, ett band som ingen förstår, inte ens vi, eller hur? För du vet, jag smälter lite när du pratar din knackiga högstadiefranska och jag tror du tävlar med solen om vem som kan skina, värma mest du vinner, game over Men trots det så är vi lite för rätt, lite i otakt, vi har så många skarvar på fel ställen, vi matchar inte riktigt så som match punkt com lovar fast i botten av alla dessa skarvar så älskar jag dig mer än . |
