Joseph, alla pratar om dig som om du inte finns längre. De liksom nämner dig i förbifarten innan de stannar upp och kommer på, kommer ihåg, att du är inlåst den här hösten också. För här får det inte pratas om sådant som kan göra ont att prata om. Här får det inte pratas om sådant som får människor att blicka ner i marken och bita på sina naglar. Till och med lärarna har slutat fråga mig hur du mår, hur jag mår. Det kanske är lika bra, för jag kunde aldrig riktigt svara. Nu flackar bara deras oroliga blickar någonstans mellan mina ögon och mitt skrivblock. Här står det fullklottrat om dig, till dig.

Jag har också slutat att nämna dig, trots att jag tänker på dig hela tiden. Det har en sådan underlig effekt på de som råkar befinna sig i samma rum som jag. De liksom vrider och vänder på sig, kollar på klockan och låtsas ha bråttom. Jag vet vad de gör. De flyr. Jag brukar också fly från allt, men från dig kan jag inte göra det för du var och är, i alla fall på sätt och vis, min tillflykt. 

Ingen verkligen Pratar med mig längre, för ingen vågar verkligen Lyssna. Det känns lite sorgligt att ingen verkar bry sig. Men de bryr sig. De bryr sig så mycket att de tystnar när jag går förbi. De är så rädda att de ska råka säga något som river upp såren. Som om du har skadat mig. Det har du inte. Du har bara gjort mig märkbart ensam. Kanske anses även det att vara skadad, jag vet inte längre Joseph. Min kurator har slutat försöka få ur mig några vettiga ord och tro mig, han har försökt. Han har försökt få mig att erkänna att du har förstört mig. Han förstår inte.

Det är ensamheten som uppstått för att jag tvingas vara här utan dig som förstör



.