Rymdraketsfilo-Sofie
Ensamma pianotoner fyller tystnaden
och på en rostig balkong några mil bort
visslar nariga läppar samma melodier
Att möta stjärnor
och förundras
förvirras
över universums storlek
Och i kvav luft tycks andetagen
bli så grå och grumliga
Och dina glasögon är immiga
av den fuktiga kvällsluften
Packa väskan full av drömmar
Kasta iväg all tvivel
Så åker vi sen, du och jag
.
Vi skrattar mycket, men gråter nog mer.
allt som sker runt omkring med likgiltighet
Hur jag tar hans hand och tigande bejakar
att jag inte delar med mig av hans hemlighet
Men han tvekar för länge innan "ja"
när jag frågar om han verkligen mår bra
Han blundar för hårt och pallar inte trycket
när jag stirrar för länge och undrar för mycket
Hur han ryggar tillbaka så fort han ser mig,
av rädsla för att jag ser rakt in i hans själ
Hur han mellan sammanbitna tänder iskallt ber mig
att hålla käften och bara ta farväl
Men han håller kvar min hand, håller den hårt
för att få mig att förstå att det är för svårt
Han sluter sig, har inbördeskrig under skinnet
och episoder från förr repeteras i minnet
Hur han utan ord förklarar det oförklarliga
för att han förstår att vi är av samma sort
Hur jag inser att skadorna är för allvarliga
för båda två av oss, för att bara skämta bort
.
Men inte särskilt vackert.
Prosalyriskt
.
Ännu en dokumentär görs (elfte september).
Hon blir liten inför stora resor där världen öppnar upp sig likt ett gap på ett groteskt monster. Helst vill hon krypa upp i mammas famn och känna hennes andning kittla mot axeln. Mamman är dock för många mil bort och telefonlinjen har kommit att bli den navelsträng som aldrig klipptes av helt, men som med åren har fått sprickor på sina ställen. De ringer varandra sällan, har ingenting att prata om längre. Egentligen borde andetagen räcka till, kittla igång det som finns kvar, det som ligger begravet. En antydan om liv, det är allt hon egentligen begär. Telefonen står tyst, trots att hon reser om bara några minuter. Tystnaden gräver sig in.
I hallen står två resväskor travade på varandra, likt en blåsvart mur - med hjul, flyttbar. Det är inte bara väskorna som ska flytta, utan hon också. Skymta nya horisonter i en ny stad. En annan kontinent. Snart kommer det faktiskt vara en hel kontinent mellan henne och mamman och inte bara kännas så. Hon vill slå numret och lyfta på luren, ta farväl utifall att. Hon har sett dokumentärer om flygplanskrascher. Hon vill sända lite livstecken genom telefonlinjenavelsträngen, ifall det inte finns något kvar av den sorten om några timmar. Laga det mellan dem som hon tror är trasigt, fylla i det där outtalade som alltid finns där.
”Jag älskar dig", skulle hon sagt.
Hon låser inte dörren efter sig när hon går, men hon har dragit ut telefonsladden ur väggen. Tystnaden växer sig större inombords, men för var steg hon tar bort från den där navelsträngen känner hon sig starkare, vuxnare. I samma stund som hon sätter sig i taxin fyller hon tjugo år och tonårsosäkerheten försvinner (intalar hon sig). Trots det är världen ett lika stort, groteskt monster och hon lika liten. Flygplanet går om två timmar och hon har redan andra horisonter på näthinnan
.
