Jag har inte pratat med henne
på fyrtiosju dagar
fyrtiosju nätter som
sömnlösheten varit mitt enda täcke

och jag minns inte ens
vad det sista hon sa var
jag minns bara hennes skratt
och hennes tårar och att jag aldrig frågade
hur är det med dig? och jag minns
att jag hade tänkt ge upp den där dagen
för att världen vägde tre gånger tyngre
än vad den brukar

nu krossas mina axlar
inte av världen men av
tystnaden
hålrummet
som hon lämnade efter sig

,

Jag har inte pratat med dig
på fyrtiosju dagar
på fyrtiosju nätter
och det känns som en evighet
men det är ingenting
i jämförelse med den evighet av tystnad mellan oss
som ligger framför mig

och ibland gör det mig så jävla arg


.