Tre väskor blockerar min dörr, min flyktväg fram tills nu. Den här gången flyr jag inte min väg bara för att återvända lika snabbt igen. Svarta rullväskor, en flyttbar mur. Jag sitter på motsatt sida av rummet, ryggen mot elementet. Det är avstängt och kallt och min ryggrad skaver. Min hud känns en storlek för stor, jag kan liksom inte fylla ut den längre. Känslorna är slut. 

   Dörren öppnas och han stannas tvärt upp av väskorna, muren, blockaden. Gränsen. 

   "Vad är det här?" frågar han förbryllat, rynkar pannan, slår ut med armarna.

   "Dina grejer", svarar jag med hes röst, stämbanden är trasiga efter grälet. "Jag vill att du går."

   Hans hand bränner fortfarande på kinden och några slingor av mitt hår ligger kvar inne i köket. Jag är bestämd, vägrar låta honom ta sig förbi den där gränsen nu. Han får inte stiga över tröskeln. 

   "Amanda", säger han vädjande. "Du vet att det var inte meningen, jag..."

   "Nej", säger jag. "Det här var sista gången."

   Beredd på ännu ett utbrott. Beredd på ännu ett slag. Beredd. Han börjar lyfta ut väska efter väska på trappen utanför huset. Jag gör mig beredd för att han ska komma emot mig, håller så hårt i kniven att knogarna vitnar. 

   "Förlåt", säger han och plockar upp sin nyckel ur fickan, lägger den på bordet.

   Han försvinner ut på trappen och dörren stängs. Jag slappnar av och huden stramar åt igen. Tårarna väller upp i ögonen. Bröstkorgen är för liten för monstret som bor därinne, samtidigt som något lyfter från mina axlar. Ångestladdad lättnad. 

   "Nej, kom tillbaka", viskar jag utan att veta om jag menar det.

   Men jag vet att han är borta.