Jag är en sådandär, som är ganska lätt att byta ut
Bara ersätta med någon annan, liksom göra slut
Såklart lindas det alltid in, sägs aldrig svart på vitt
Men ska du låta mig falla nu, så låt mig falla fritt

Jag vill inte fångas upp av dina lögner, dina ord
Men tänk på att du begår ett brott, ett slags mord
Då du i synonymer ber mig att lämna, bara gå
Men i slutändan är det du som överger mig ändå

Jag förstår inte varför jag alltid tar tillbaka dig
Kanske är det för att jag tror att du älskar mig
Men du är en sådandär, som aldrig ger mig några skäl
Älskade vännen, det är nog du som är min akilleshäl


.

Och du kan vara den bästa vän jag någonsin haft
Du ger mig vilja, du ger mig orsak, du ger mig kraft
Men det är så svårt att komma förbi din höga mur
Det kanske går att ta sig över, men jag vet inte hur

Ibland, under dina svaga stunder, så berättar du allt
Annars är det du säger lögn eller känslokallt
Jag vet ju hur du mår, där djupt in under huden
Men tanken att fråga dig är en tanke som är förbjuden

Så vännen, snälla öppna din hemliga ingång för mig
Så ska jag göra allt jag kan för att faktiskt hjälpa dig
Öppna upp nu, där ingen tidigare har fått träda in
Jag ska skydda dig från det som tränger sig ur ditt skinn


.

Vi lämnade varandra, i tro om att det var det bästa vi kunde göra
Men i vetskapen om att det egentligen var det sämsta

För i flera år har jag levt utan dig och dina ord
Till och med vant mig vid den tanken, den känslan - saknaden

För även om jag älskade dig, var det bäst att vi skiljdes åt
Trots att jag lämnade dig, ville jag inte att du skulle gå



.

Vi var de, som egentligen inte fick vara
Men vi höll ihop ändå, så var det bara
Du stod vid min sida, och jag vid din
Kunde inte hjälpa det, du sov under mitt skinn

Och vi skiljdes åt, under ett visst tvång
Ett vägskäl i livet, vägen tillbaka var lång
Vi som aldrig skulle lämna varandra så
Både lämnade och lämnades ändå

Nu står du här igen, alldeles framför mig
Det var över ett år sedan jag senast såg dig
Vi hade en känsla, men vi trodde aldrig på den
Och fast du aldrig hade mig, så har du mig igen


.

Och det syns så dåligt, men det känns så väl
Du vet sådär ihåligt, som om man saknar själ
Du kallar det vändpunkt, jag kallar det svårt
För om man faller tungt, så landar man hårt

Du har lärt dig att flyga, det har inte jag
Men jag har lärt mig att smyga, med en aura så svag
Jag är trött på att fly, jag vill lära mig synas nu
Kanske vill jag bli någon ny, kanske vill jag vara som du



.

Verkligheten tränger in
Så djupt under min hud


Allt är inte perfekt
Nej vännen
Allt är långt ifrån perfekt

Verkligheten vi lever i
Är gjord av hård betong
Och ungdomsdepressioner
Verkligheten är inte vacker

Vännen
Sådana som vi blir aldrig vackra

Mörka själar och döende hjärtan
Vi är redan dömda
(förstår du inte det?)

Och visst är det sorgligt att se allt så himla svart på vitt
Som jag gör
Men jag ser bara sanningen, även fast jag försöker blunda ibland

Och vi är inte med i någon Hollywoodfilm med bra repliker


Det enda vi någonsin kommer kunna bli är en tragisk b-film



.

Jag ser solen reflekteras mot huden
Den borde värma, men den bara bränns
Jag smakar på en tanke som är förbjuden
Bara för att få minnas hur det känns

Att inbilla sig en känsla, bli en annan person
Bara för att slippa vara den man faktiskt är
Det hela brukar sluta i en förvirrad illusion
Där alla broar brister och inga ben bär

Jag är så trött på att leva i fragment
Att alltid komma ihåg men aldrig minnas
Jag vill bara hitta en dörr på glänt
In till en värld där jag vågar finnas


.

"Grönt är skönt" sa du och log
Och jag gav dig en äng
"Blått är flott" sa du och tog
Himlen ovanför min säng

"Rött är sött" skrattade du glatt
Och jag gav dig en romans
"Gult är fult" viskade du en natt
Och målade min stjärna i ny nyans

"Jag älskar dig" sa jag så skört
Och du kysste mig på kinden
"Kom tillbaka!" skrek jag upprört
När du försvann med vinden


.

jag antar att man
ibland bör sluta leta
och bli hittad istället



.

Så hur gör vi nu med allt?
Du står ju där, och jag här
Hur vänder vi varmt från kallt
I en så förvirrande atmosfär?

Hur kunde vi låta oss rosta, vissna?
För med åren dog våra hjärtan sakta
Vi skulle slutat prata och börjat lyssna
Vi skulle lärt oss älska, istället för att förakta

Vi hade en burk fylld av drömmar
Men de rymde eller dog, en efter en
Kanske blir det så när tankar strömmar
Kanske togs dem tillbaka, av den goda fen

Kanske borde vi ha förstått
Kanske gjorde vi egentligen det
Men när färggrant blir till grått
Är det svårt att se en helhet

Så hur gör vi nu, med oss?
Vi kan ju inte bara stå
Ska vi lyfta nävarna, börja slåss?
Eller ska en av oss bara gå?

.

Vet du hur det känns, när själen flyr?
Och hur mycket det bränns, när hjärtat spyr?

Han sitter ensam ikväll, precis som du
På varsitt motell, är det så det blir nu?

Han kan sakna dig ibland, som om du vore en vän
Kanske saknar du hans hand, tänk efter och känn

Ni var som gjorda, men kanske inte för varann
För så fort du tog till orda, var det något som försvann

Du sa det bäst, när du bara var tyst
Kanske var det ett test, ett sätt att bli kysst

Han har knaprat Alvedon, har försökt att lindra
Men att du gick härifrån går inte att förhindra

Han tror han har blivit kär, men du kallar honom skör
Du vet nog inte hur det är, när hjärtat sakta dör


.

Vissa hävdar att det finns utomjordingar
Barn ritar dem som gröna stora huvuden
med en eller två antenner och stora ögon

Vissa säger att de har sett UFON
att de sett sina vänner blivit bortrövade
av en blinkande, oidentiferad farkost

Vissa tror att rymdvarelser är elaka
att allt de vill är att ta över vår jord
och vissa tycker att det är häftigt

Men jag tror att de där rymdvarelserna
bara är vanliga människor i fula, konstiga dräkter
Det är vi som är utomjordingar med onda planer



.

Du berusar mig


som om jag halsat en vodka


du är det enda som får min värld att rotera
du är det enda som får mig att fungera


Du berusar mig
Du brusar i mig

som kolsyra

.

Du klädde mig i rutig skjorta
la mig i en rutig låda och
skrev in mig på rutat papper

allt var bara en ondskefull plan
för du vet att jag hatar rutigt
jag hatar linjer och gränser


för jag vågar aldrig bryta dem




.

Jag har dansat runt i lera med mina röd-och-vit-prickiga gummistövlar
Skrikit med i låtar jag egentligen inte kan, med band vars namn jag ej minns
Jag har vaknat upp bredvid fina vänner med baksmällehuvudvärk

Och jag älskar att leva.