"Gott nytt år!" sa alla glatt i kör. Tolvslaget hade äntligen inträffat och champagnen skvalpade i glasen. Freja tog emot kram efter kram och hon kramade tillbaka. Vart hon än vände sig så såg varenda en lika glad ut. Hon såg att Love hade ont, men han försökte se glad och upprymd ut ändå. Hon kramade om honom lätt och kysste hans läppar. De smakade lätt av alkohol och hon kände hur det brusade i hjärnan. Hon var lättpåverkad och hon hade druckit några glas vin nu.
"Gott nytt år, älskling!" sa hon glatt och kysste honom igen.
"Gott nytt år, hjärtat" sa han lugnt och log stillsamt. Han smuttade på sin champagne och skålade med resten av umgänget. Hela sällskapet var härligt berusade, men han kände sig nykter. Han kände för att ta det försiktigt då hans tillstånd var som det var.
"2010 here we come!" skrek Mirre glatt och höjde sitt glas i luften. Hon hade krulligt hår som stod bångstyrigt kring hennes huvud och hon verkade vara den som var mest påverkad av alla. Love skrattade åt henne då hon tog ett glädjeskutt så att halva glaset champagne spilldes ut.
"Love!" skrek hon plötsligt "Kom hit, kom hit!" sa hon trots att han bara stod ett par meter ifrån henne. Han gjorde som hon bad och kom fram till henne.
"Du är en helt underbar kille!" sa hon glatt och la sin hand på hans axel, såg honom djupt in i ögonen. "Du är en helt, helt, helt.. underbar kille" sluddrade hon och sedan skrattade hon glatt. "Gott nytt år!" sa hon och kramade till sist om honom.
"Gott nytt år, Mirre" sa Love varmt och kramade henne tillbaka. Han kände hur det värkte i den högra lungan, den som hade kollapsat. Det kändes inte ett dugg bra.
"Freja" sa han och fick direkt hennes uppmärksamhet. Hon såg att han hade ont, väldigt ont. Hon ställde ner sitt glas i snön och gick snabbt fram till honom. Han kurade ihop sig i hennes famn. Hon höll om honom hårt, liksom lät armarna bli en mur som skulle skydda honom från smärta, trots att den kom inifrån.

De satt hemma i soffan nu. Klockan var ett och Love halvsov i Frejas knä. De hade gått hem så fort folket hade önskat varandra ett gott nytt år och skålat klart. Love hade haft svårt att gå den dryga kilometern hem och Freja tyckte också att det var jobbigt, men av andra skäl. Många gånger under promenaden hem hade hon känt sig förföljd och vänt sig om. Självklart hade ingen förföljt dem, självklart inbillade hon sig bara. Men händelsen som hade inträffat för nästan en vecka sedan satt fortfarande kvar hårt i minnet.
"Det var ett ganska fint nyår ändå" sa Love sömnigt och såg upp på henne. Hon nickade och log brett.
"Jag är glad att du följde med, trots att du hade ont" sa hon och såg lite skuldmedveten ut.
"Jag är också glad att jag följde med" sa han och strök henne lätt över kinden. "Oroa dig inte, det gör inte så ont längre"
Hon log och blundade då hans mjuka hand följde hennes hals. Hon rös längs med hela ryggen och hon kände riktigt hur han log roat åt henne.
"Jag har en nyårspresent till dig" viskade han plötsligt och hon slog hastigt upp ögonlocken. Det pirrade till i magen och hon kollade överraskat på honom. Hon ville inte gärna erkänna det, men hon älskade presenter och överraskningar. Vilket Love mycket väl visste om.
"Vad? Säg vad!" sa hon ivrigt.
"Jo, det är så, att över en helg i maj, så har jag bokat en resa till Italien för oss två!" sa han och låg lugnt kvar i hennes knä. Freja däremot kunde inte sitta still, hon kollade storögt på Love och började vifta med händerna. Det här ruset var ingenting mot alkoholruset tidigare under kvällen.
"Du skojar med mig?!" sa hon och hade svårt för att sitta still i soffan, trots att Love fortfarande låg i hennes knä.
"Nej, vi åker på fredag eftermiddag och kommer hem på lördag kväll, jag vet att det inte är så lång tid vi är där, men det blir ju lite svårt med tanke på att du pluggar"
Freja nickade och hade bara lust att skratta, Love visste verkligen hur han kunde göra henne glad. "Jo, men det blir perfekt!" sa hon glatt "Men du jobbar väl inte den helgen?" Kom hon sedan på och blev genast allvarlig. Love jobbade för tillfället som anställd på en byggnadsfirma och det hände ganska ofta att han jobbade helger.
"Freja, du är inte nykter än eller?" sa Love mer som ett konstaterande än som en fråga. "Såklart att jag inte bokade en resa för oss två, då jag själv inte kan! Jag har till och med kollat ditt schema så att du slutar tidigt en dagen!" sa han och skrattade åt Frejas rent av tröga fråga.
"Nej det.. det är klart" sa hon började återigen skina upp och vifta med armarna. Hon började resa på sig i soffan och Love satte sig upp för att släppa loss en något galen Freja.
"Vi ska till Italien!" hojtade hon och hoppade runt i lägenheten likt en hyperaktiv hare. "Äntligen ska jag få åka utomlands!" Det var en sak hon alltid hade drömt om men aldrig gjort. Hon hade aldrig någonsin varit utanför Sveriges gränser. Hennes pappa var så otroligt rädd för att flyga och hennes mamma tyckte inte om att åka iväg utan sin man. Freja var enda barnet i familjen och hon hade inte velat resa någonstans ensam, dessutom hade hon inte haft pengar till det. Hon hoppade runt i lägenheten och började plötsligt sjunga på en låt som hon inte ens visste namnet på. "Jag älskar dig Love!" sa hon och böjde sig ner och kysste honom där han bara satt och log i soffan. "Jag älskar, älskar, älskar dig!" sa hon samtidigt som hon sträckte upp händerna mot taket. Love skrattade åt henne, det var längesen han hade sett henne såhär galen. Han var så glad att han hade henne, det var tack vare henne som han fortsatte kämpa. "Jag älskar dig också, Freja" sa han och hon satte sig bredvid honom. Lutade sitt huvud mot hans axel.

Hon satt bredvid honom, han andades, hon andades. Han sov, hon var vaken. Han levde, hon levde. Hennes händer skakade fortfarande, de hade lyckats rädda honom. Knivhugget hade punkterat hans ena lunga och nu gick det en slang från hans bröstkorg upp till en respirator. Hon såg på honom, han så rofylld ut där han låg i vita lakan. Hon kunde inte ens tänka på hur ont det borde ha gjort, och vilken panik man borde ha drabbats av då man inte kunnat andas. Hon rös vid tanken och strök honom längs med armen. Poliserna hade redan varit och pratat med honom, hon hade inte fått träffa honom innan och hon hade inte fått vara med, men hon förstod varför. De skulle inte få påverka varandras vittnesmål. Nu satt hon i alla fall där, bredvid en livs levande Love. Hon log, klumpen som under hela kvällen legat tungt i hennes bröstkorg hade nu lättat och hjärtat slog i lugn takt. Han hade varit beredd att dö för henne ikväll, men det ännu bättre var att han hade överlevt. Hon ville inte att han skulle dö för henne, hon ville att han skulle leva för henne.

Fem dagar senare satt de vid köksbordet med varsin kopp te och såg ut på snön som hade färgat staden vit. Love var nyss hemkommen från lasarettet, slangen i bröstkorgen var borttagen men han hade fortfarande ont.
"Hur går det?" frågade Freja då hon såg att han grimaserade av smärta.
"Det går bra, tror jag" svarade han och log. "Men jag vet inte om jag klarar av att gå på Josse och Kalles middag ikväll" sa han och såg uppriktigt besviken ut. Idag var sista dagen på 2009 och deras kväll skulle tillbringas tillsammans med några vänner. De skulle äta middag, dricka vin och bara umgås. Vid tolvslaget skulle de dricka champagne och kolla på alla färgglada raketer. Men med tanke på omständigheterna var det inte säkert att det kunde bli så.
"Jag förstår det, men vi kan ha en mysig hemmakväll istället" föreslog hon och log.
"Nej men, klart att du ska gå! Jag skulle nog ändå behöva sova hela kvällen." protesterade han, samtidigt som han drack upp sitt te.
"Men de kommer bara fråga varför inte du är med och så kommer jag behöva förklara allting" suckade hon och rörde runt med skeden i sin kopp.
"Säg att jag är sjuk eller något bara då? Om du inte orkar förklara" sa han "Det blir ju bara tråkigt för dig att sitta hemma med en sovande pojkvän på självaste nyår! Klart att du ska träffa alla! Josse och Kalle, Rickard och Annika, Mirre, Robin och Jepser! Du har ju inte träffat dem på jättelänge" sa han och kollade entusiastiskt på henne.
"Men jag.. Jag vill ju vara med dig på nyår" sa hon och skrattade lite.
"Jag får se om jag kan följa med, får väl droga ner mig med några värktabletter i så fall."
Freja log och nickade. Hon ville att Love skulle följa med, om han kände att han orkade.
Mannen som hade rånat dem och som hade knivhuggit Love hade blivit hittad av polisen. Freja hade fått tillbaka sin handväska, men alla pengar hade ändå varit borta. De skulle vittna mot honom nästa vecka och förmodligen skulle han hamna i fängelse och de skulle få skadestånd. Freja brydde sig inte så mycket om att hon hade fått tillbaka sina ägodelar eller att de skulle få pengar i skadestånd. Det enda hon brydde sig om var att Love levde och att mannen som hade skadat honom skulle bli straffad.

Hon trodde inte att 2010 skulle bli så ensamt, att det skulle göra så ont. Den 3:e juni 2010, det var då det tog slut, hennes liv. Eller hennes liv tillsammans med Love tog slut. För visst fortsätter livet, även om ens andra hälft inte är delaktig i det? Man kan inte stoppa tiden, även om ens hjärta stannat. Man kan inte hindra att sekunder, minuter, timmar, dagar och veckor passerar. Trots att hennes dagar nu var fyllda av grå tyngder. Hon ville bryta av sekundvisaren på klockan och lägga sig under täcket. Upphöra andas, bara ligga där och lukta på hans kudde, där satt hans doft fortfarande kvar. Men allt måste fortsätta, hon måste fortsätta. Hon kände att hon inte ville fortsätta nu, det var en alldeles för stor del som fattades. Hennes drivkraft hade försvunnit, Love var borta. Utan honom fanns det ingen mening. Hon hatade sig själv för att han hade fått betyda så mycket, att han hade fått bli hennes mening.

De satt bredvid varandra i Josses lägenhet. Love hade följt med ändå, trots att han hade ont och trots att han var trött. Men han hade inte velat att Freja skulle stanna hemma bara för hans skull och Freja ville inte gå utan honom. Han hade tagit två värktabletter, så det fick gå ändå. De hade såklart fått berätta för umgänget vad som hade hänt och varenda en hade blivit lika förvånade och förskräckta.
"Det är just sådana personer som ska få det svårt när jag studerat klart till polis!" sa Kalle stolt och Josse skrattade åt hans superhjälteaktiga uttalande. Han och Josse hade precis blivit tillsammans och man såg hur nykärleken lyste i deras ögon.
"Ja, det är förjävligt att sånt kan hända, på en öppen gata!" sa Annika, som hade varit tillsammans med Rickard i tre år nu. Freja var den yngsta i hela gänget. Alla var mellan 20 och 25 år, förutom hon som var 19. Love och alla killarna hade varit kompisar sedan tidigare, och tjejerna hade kommit med efterhand som de blev tillsammans med någon av killarna. Josse var enda undantaget på den fronten och Mirre var inte tillsammans med någon, hon hade kommit med i gänget då hon var Jespers bästa vän. Det var en salig röra och Freja orkade inte egentligen hålla reda på hur den ena eller andra hade kommit med i gänget, hon var bara glad att hon hade dem, för de var lika härliga allihop.
"Vad god maten är!" sa Freja för att byta samtalsämne, hon märkte att vännerna inte hade så mycket mer att säga om deras tragiska händelse och kände därför för att komma med något nytt.
"Ja, verkligen!" fyllde Love i "Du har då lyckats, Josse!"
"Åh, tack, vad snälla ni är" sa Josse och rodnade "Men jag kan inte ta åt mig hela äran, Kalle hjälpte till en hel del också" sa hon log mot Kalle som genast log lika kärleksfullt tillbaka.
Det värmde Frejas hjärta att se dem så nykära och lyckliga. Hon tog Loves hand under bordet, han såg på henne och båda log. Hon såg trygghet och värme i hans ögon och för första gången sedan han kom hem från lasarettet så såg han inte ut att ha ont.
"Skål för att 2010 kommer att bli ett underbart år!" sa Robin och höjde sitt vinglas. Resten gjorde likadant och drack av sitt röda rosévin. Klockan var bara halv tio, så tolvslaget dröjde det lite till. Freja såg ut över det trevliga sällskapet. Hon kände att hon hade hittat rätt. Allt kändes så rätt.

Oroligt väntade hon i väntrummet. Love hade anlänt med ambulans för ungefär tjugo minuter sedan och hon hade inte kunnat få några svar på hur det var med honom. Hon hade bara blivit ombedd att vänta i väntrummet på att en sjuksköterska skulle komma och prata med henne. Hon vred på sig där hon satt, hjärnan var full av tankar men hon kunde inte tänka klart. Försökte fästa blicken vid något, men kunde inte koncentrera sig. Hon ville bara resa på sig och skrika. Hennes händer skakade och hon greppade hårt i armstöden på den utnötta stolen. Varför dröjde det så länge?
"Freja? Freja Sjöstrand?" hörde hon plötsligt genom allt sorl som pågick i huvudet. Hon såg upp och möttes av en sjuksköterska med ett mjukt leende och ett par gamla, snälla ögon. Lise-Lotte stod det på hennes namnbricka. Bakom sjuksköterskan stod två allvarliga män, poliser. Trots att deras läppar var hårt ihopknipta och att deras ansikten var stela, så såg de snälla och varma ut. De få personerna som satt i väntrummet stirrade först på poliserna, sedan på Freja. Hon visste nog vad de tänkte, men hon orkade inte bry sig. Hon ville bara få svar på sina frågor.
"Kom, så går vi till ett annat rum" sa Lise-Lotte och hjälpte henne upp från stolen. Det var först nu som Freja kände hur trött hon var. Hela hennes kropp skakade och hon hade svårt att gå.

"Varsågod, sätt dig ner" sa Lise-Lotte varmt och drog ut en stol åt henne. De hade satt sig i ett litet rum, som verkade vara ett personalrum, men som nu var helt tömt på folk. "Vill du ha något, te, kaffe?" undrade hon. Freja skakade sakta på huvudet, hon ville bara ha en sak: Love vid liv.
Poliserna satte sig ner mittemot henne, de såg trygga ut. Hade inte bordet skiljt henne från dom hade hon nog brutit ihop i den enas famn nu. Det var så det kändes, som att hon var på bristningsgränsen. Lise-Lotte lämnade rummet och det fick henne att börja gråta. Hon visste inte varför, det hade bara känts tryggare med en kvinna i rummet, en modersfigur. Men hon förstod mycket väl att det som skulle bli sagt i rummet, helst inte skulle höras mer än mellan henne och de två poliserna.
"Vi förstår att det känns svårt, men vi skulle vilja fråga dig några frågor om kvällen" sa den ena polisen. Freja torkade tårarna med baksidan av handen och harklade sig.
"Jo, jag förstår det" sa hon tyst. "Jag berättar allt ni vill veta"
"Till att börja med, kan du förklara exakt hur det hela gick till?"
Freja tänkte efter en stund, det hela hade gått så fort och hon plågade sig själv genom att tänka tillbaka och försöka minnas varenda detalj. "Vi var ute och gick jag och.." hon harklade sig för att inte börja gråta "Jag och min pojkvän" sa hon och pausade för att samla sig.
"Det är bra, fortsätt" sa polisen varmt.
"Jo, först gick vi längs med stranden och sedan gick vi upp mot centrum, för att ta oss hem" Poliserna nickade för att visa att de hängde med.
"Och då plötsligt så känner jag hur någon rycker i min väska, när jag vänder mig om så står det en man där, med en kniv i handen"
"Är ni säker på att det var en man?" avbröt polisen som inte pratat förrän nu.
"Ja, helt säker.." sa Freja och nickade. "Han var ganska lång, men inte särskilt stor i övrigt.. Jag såg inte han så väl, han hade keps på sig. Men jag tror att han hade skägg" hon rös vid minnet.
"Okej, bra. Fortsätt, vad hände sedan?"
"Jo, han sa åt mig att jag skulle ge honom min väska, men jag kunde inte röra mig.. Det var som om.. som om jag frös fast" hon fingrade på sitt silverarmband hon hade fått av Love i present. "Sedan ställde sig Love, min pojkvän, sig framför mig för att skydda mig.. Och då hotade mannen honom med kniven och skrek åt mig att ge honom min väska, så jag kastade den till honom och när han böjde sig ner för att ta upp den så.. Då.. Då hoppade Love på honom och sen.." hon tystnade och såg ner i bordet. "Då knivhögg mannen honom och sprang sedan iväg"
"Tog han väskan eller lämnade han den?" frågade polisen.
"Han tog den.. Och jag.. Jag ringde efter ambulans, och nu så.. Nu hamnade jag här" sa hon tyst och torkade bort några envisa tårar som letade sig ner för kinderna.
"Okej, tack för ditt samarbete" sa poliserna och reste sig upp för att gå.

Hon kunde inte förstå det än. Hon ville inte förstå det. Det var alldeles för svårt för att acceptera. Han hade lämnat henne, han som hade lovat att stanna för alltid. Hon var arg. Ville faktiskt ringa honom igen, bara för att slänga på luren i örat på honom. Men han skulle inte svara, det visste hon. Han hade lovat henne att stanna för alltid, hur kunde han bara lämna henne sådär? Han visste ju att hon inte klarade sig utan honom.

"Hur är det?" hörde hon en röst, hon kollade upp och Lise-Lotte, sjuksköterskan, stod i dörren och såg med snälla, medlidande ögon på henne.
"Det vet jag inte än" svarade hon och suckade. "Jag vill veta hur det är med honom, jag har inte fått någon information alls" hon märkte att hon kände sig lite arg. Det hade gått över en halvtimme, nästan en timme, sedan hon kom hit och hon hade fortfarande inte hört något alls om hur det var med Love.
"Jag kan gå och kolla det om du vill?" sa Lise-Lotte.
"Ja, tack" sa Freja och gjorde ett försök till att le, men det såg mest ut som en förtvivlad grimas.
"Du kan vänta i väntrummet så länge, jag tror att det här rummet kommer ockuperas av personal snart" sa hon och skrattade lite. Freja nickade och följde med henne ut.
Hon satte sig och väntade i väntrummet, inte ett dugg lugnare än förut. Ju fler sekunder som passerade, desto mer orolig blev hon över att något var väldigt fel. Hon kunde inte sitta ner, utan gick fram och tillbaka i rummet som nu var helt folktomt. Det kändes som att hjärtat hade stannat, samtidigt som det envist slog alldeles för fort i hennes bröstkorg. Hon tänkte tillbaka på kvällen, hon ville bara skrika. Hon ville skrika så att fönsterrutorna sprack. Hon kunde inte förlora Love, han fick bara inte försvinna.

Hon väntade på honom i trappuppgången utanför dörren till deras lägenhet. Han var seg som vanligt, var tvungen att dubbelkolla allt: Se så att spisplattorna var avstängda; att inga ljus var tända; att vattenkokaren var avstängd; att ingen vattenkran stod på och att alla lampor var släckta, de kunde nämligen bli väldigt varma och tänk vad hemskt det var om de började brinna! Hon suckade och kollade på sitt armbandsur. Det hade gått tjugo minuter sedan de hade bestämt sig för att ta en promenad i kvällsmörkret, hon började nästan ångra sig nu då det tog så lång tid att ens komma iväg.
"Är du klar snart?" ropade hon in i lägenheten och fingrade otåligt på sin väska.
"Ja, jag ska bara kolla badrummet också, du har inte lockat håret eller något väl?!" han lät uppjagad och lite orolig. Hon ville skrika åt honom att han skulle sluta vara så paranoid, men hon visste att han led av tvångstankar och att det inte var något som han kunde gör något åt.
"Okej, bra!" ropade hon tålmodigt, men inom henne sjönk tålamodet. Hon visste att när han väl hade fått på sig sina kläder och skor så skulle han vara tvungen att kolla så att dörren var låst, tre gånger minst.

Tio minuter senare vandrade de längs med en öde strand där vågorna slog in som envisa klockslag. Himlen var stjärnklar och kylan bet i kinderna. Snön låg vit uppe på sanden och trängde sig in över kanten på deras kängor. Hon höll honom i handen, hårt. Han gick och såg på henne hela tiden, log åt hennes små charmiga ryckningar i mungipan.
"Vad kollar du på?" frågade hon plötsligt då hon hade sänkt blicken från stjärnhimlen och nu såg på Love.
"Dig" sa han med ett fånigt leende och pussade henne på kinden. Hon skrattade och saktade ner farten tills de stod helt stilla. Hon kröp in i hans trygga famn, innanför hans jacka och la örat mot hans bröstkorg. Där inne slog hans hjärta lugnt, liksom i takt med vågorna. Hon tryckte sig hårt mot hans trygghet och värme, samtidigt strök han henne över håret.
"Du är så dum som inte har på dig mössa" sa han "Du kommer att bli förkyld"
"Äh, jag har bra immunförsvar" mumlade hon in i tyget av hans tröja.
"Vi får dricka te när vi kommer hem" sa han och pussade henne på hjässan "Annars spelar det ingen roll om du så har det starkaste immunförsvaret i världen!"
Hon lyfte på huvudet och såg honom djupt in i ögonen. "Kamomillte i så fall!" sa hon bestämt men med glimten i ögat.
"Såklart! Det är det godaste" sa han och log.

De fortsatte att gå längs med stranden en liten stund, för att sedan vika av och istället följa en av Halmstads alla trottoarer. Det var kusligt lite folk ute, då klockan bara var åtta på kvällen. Förmodligen fick kylan och blåsten från havet dem att hålla sig inne i värmen istället.
Plötsligt kände Freja hur någon ryckte i hennes väska, hon vände sig snabbt om och möttes där av ett ilsket ansikte och en hand som höll en kniv. "Ge mig väskan!" sa mannen kallt och hotade henne med kniven. Hon frös fast vid marken, som om snön fick rötter som greppade tag i henne. Hon kunde inte förmå sig att röra på sig, hon stod bara där med uppspärrade ögon och såg på den mörkklädde mannen framför henne. Love drog plötsligt undan henne och ställde sig framför henne som en skyddande mur.
"Hit med väskan och plånboken!" skrek mannen och höll hela tiden kniven framför sig, som för att skydda sig själv när det inte ens var han som var offret.
"Freja, ge honom väskan" väste Love, hon hörde på hans ton att han menade allvar. Hon hörde också att han var rädd, orolig. Hon gjorde som han sa och kastade väskan så att den landade vid mannens fötter. När han böjde sig ner för att ta upp den hoppade Love på honom och försökte slå honom till marken.
"Nej, Love! Vad gör du?!" skrek hon desperat. Hon såg allt som om det hände i hundra gånger långsammare takt än vad det gjorde. Men innan hon visste ordet av så låg Love på marken och den mörkklädde mannen sprang iväg med hennes väska. Här började den reella tiden ta vid igen.
"Love! Love?!" skrek hon samtidigt som sjönk ner på knä vid honom. Hon märkte att det blödde från hans mage och drabbades av panik. "Love?!" skrek hon och ögonen fylldes med tårar. Han kisade mot henne med ett plågsamt uttryck i ansiktet. "Ring ambulans" flämtade han fram och kved till för att det gjorde så ont. Hon insåg snabbt att mobilen hade legat i väskan som mannen hade stulit och drabbades nu av ännu mer panik. "Mobilen!" skrek hon förtvivlat "Mobilen låg i väskan!"
Tårarna rann och händerna skakade. Förtvivlat letade hon i Loves fickor efter hans mobil. När hon fick tag på den, drog hon snabbt upp den och slog numret till larmcentralen.
"Håll dig vaken, Love, håll dig bara vaken" grät hon samtidigt som hon satte mobilen mot örat.