Åskan mullrade några kilometer bort och hon drog filten tätare omkring sig där hon satt i den röda tygsoffan från IKEA. Hon såg genom fönstret hur det blixtrade där borta vid Kalahöjden och hon förundrades över naturens krafter, samtidigt som hon var lite rädd. Det kändes lite sorgligt att sitta ensam i en lägenhet på sextiofyra kvadratmeter, som hon fick hyra ganska billigt då det var hennes morbror som ägde den. Egentligen var den alldeles för stor för henne. Ett skrivbord med stol, en soffa, ett soffbord och en TV fyllde knappast upp det stora vardagsrummet. Hon hade försökt att fylla ut med diverse växter och skulpturer, men det gapade ändå tomt. Planen hade från början inte varit att bo där ensam. I ursprungsplanen fanns Erik med i bilden. Erik, hennes före detta pojkvän, som hon råkade sakna väldigt mycket en ondskefull natt som denna. Han gjorde slut bara ett par veckor innan inflyttningen, ihopflyttningen, skulle ske. Han fick väl kalla fötter. Det var nästan ett halvår sedan nu, men det gjorde fortfarande ont då hon tänkte på det. I tre år var de tillsammans och hon hade varit så säker på att det skulle hålla hela livet, för det hade känts så. Visst hade de haft sina dispyter om saker och ting, men det hörde liksom till ett förhållande ansåg hon. Visst var de även unga, bara arton båda två och skulle ta studenten nästa år. Det sista riktiga sommarlovet hade just börjat och hon både hatade och älskade att hon tillbringade det som singel. Singel och sommar borde väl gå bra ihop, sommarflörten som alla pratat om i alla tider låg ju som bäddad för henne. Hon var charmig både till utseendet och till sättet, det visste hon, så att få en kille var egentligen inte så svårt om hon bara ville. Det var där problemet låg, i viljan. Eller snarare i osäkerheten om hon ville eller inte ville spana efter killar hela sommaren. Ett halvår hade gått sedan Erik gjorde slut, men vissa dagar och framförallt nätter kunde hon sakna honom så att hon trodde att hon skulle dö. Hon ville vara över honom, men egentligen så var hon nog lika fäst vid honom nu som hon varit under hela deras förhållande. Hon saknade honom så mycket.
Plötsligt kom en åskknall samtidigt som en blixt och hon ryckte till. Åskan var precis ovanför henne nu och hjärtat slog fort i bröstkorgen. Hon kröp ihop som en boll i soffan, blundade och hoppades på att det skulle gå över. Egentligen var hon inte rädd för åska, men nu tyckte hon att det var riktigt obehagligt.

Han satt vid köksbordet med en grogg och stirrade ut över det härjande vädret. Han visste inte riktigt varför han drack, för det var då inte särskilt gott. Det var hans andra glas Vodka blandat med Cola och det snurrade faktiskt lite i skallen nu. Åskan hade för några minuter sedan passerat hans hus och fortsatt bortåt. Mellan mullrandet och blixtarna hörde han sin pappas snarkande. Han försökte övertala sig själv att det var åskan och snarkandet som höll honom vaken, men han visste att det egentligen var något annat. Han ville inte erkänna att han saknade henne, Julia, sitt ex. Han hade gjort slut med henne för att hennes stora framtidsplaner skrämde vettet ur honom. Hon planerade för deras bröllop och kom med namnförslag till deras framtida barn. Det hade varit ett svårt beslut att avsluta förhållandet och därmed krossa alla hennes drömmar, men han kände att hans vilja och kärlek inte räckte lika långt som hennes. Vissa gånger hade han till och med tvekat på om han verkligen älskade henne. Nu, sex månader senare, tvekade han på om han tagit rätt beslut. Dessutom hade han en ny flickvän, Miranda. Hon låg i hans säng och sov nu, varm och lite svettig, men hon låg i alla fall stilla då hon sov. Han borde ha lägga sig bredvid henne, pussa henne i nacken och hålla om henne. Han hade ingen lust till det, hade ingen lust att ligga där bredvid en oerhört söt tjej samtidigt som han hade tankarna på en annan. Många gånger hade han varit nära att skicka iväg ett SMS till Julia, bara för att fråga hur hon mådde. De hade inte pratat sedan uppbrottet och de gick inte på samma skola, så de råkade aldrig på varandra. Han var rädd att hon var arg på honom, vilket han visserligen förstod om hon var. Han hade dumpat henne helt plötsligt, utan någon egentlig förvarning, utan någon egentlig förklaring till varför. Han satt och hade ett färdigskrivet SMS till henne nu och velade fram och tillbaka om han skulle skicka det. Skulle det uppfattas som konstigt att ens ex hörde av sig efter ett halvårs tystnad eller skulle det uppfattas som något bra, något omtänksamt?

Hej Julia!
Jag vet att vi inte har pratat
på väääldigt länge, men jag
undrar bara hur det är med
dig? Ruggigt väder ute,
hoppas jag inte väckte dig!
Kram /Erik

Allt han behövde göra nu var att trycka på skicka, sedan skulle Julia själv få avgöra om hon ville bryta tystnaden mellan dem eller inte. I samma stund som han bestämde sig för att det var bäst att låta bli kom världens åskknall och han blev så rädd att han ryckte till och råkade trycka på OK-knappen och meddelandet skickades. Han greps av både panik och lättnad. Vad skulle hon tänka? Skulle hon tro att han ville ta upp kontakten med henne för att han ville ha tillbaka henne? Var det faktiskt det som han ville? Det hög till i hjärtat som slog fort i bröstkorgen. Han ångrade att han överhuvudtaget skrivit SMS:et, han ville få det ogjort. Varför i helvete hade inte livet en tillbakaspolningsknapp?

Hon stirrade häpet på mobilen, på orden som stod där. ”Kram /Erik” stod det i slutet, hennes Erik. Hon såg honom fortfarande som sin, fast att hon anade att han hade en ny. Han undrade hur det var med henne. Hur var det med henne egentligen? Hon tänkte, kände efter. Kunde inte skaka av sig det där pirrandet som hade uppstått då hon såg hans namn på displayen. 

Riktigt ruggigt väder! Jag är 
lite rädd faktiskt, åskan är 
precis ovanför mig. I övrigt
så är det väl helt okej med
mig. Hur mår du? Kram

Helt okej. Helt okej var det med henne, skrev hon. Om hon bara hade skrivit utan att tänka så skulle hon ha skrivit om hur mycket hon saknade honom, hur desperat hon ville ha honom tillbaka. Hur hon var beredd att ändra på sig, bara han berättade för henne vad som var felet. Hon ville skriva allt det där som hon gått och hållit inne, men det gör man inte såhär klockan halv tolv en tisdagsnatt. När man är arton år skriver man inte om sin desperation och hunger efter kärlek. När man är arton år är man vuxen och behärskad, även om en storm av förvirring härjar inom en. Snart plingade hennes mobil till, han svarade!

Jag mår bra. Eller, jag menar,
det är lite tråkigt att vi inte
har pratat med varandra och
så… Vi skildes väl varken åt
som vänner eller ovänner, men
jag saknar att prata med dig.

Hon svarade att hon saknade att prata med honom också. Hjärtat gjorde volter i bröstkorgen. Hon visste att det var dumt att bli så glad över att han hörde av sig, visste att hon gjorde en för stor grej av det hela. Samtidigt kunde hon inte helt släppa tanken på att han kanske hade känslor kvar för henne. Varför skulle han annars ta kontakt efter såhär lång tid?
Efter många SMS fram och tillbaka mellan dem stod han plötsligt utanför hennes dörr. Hon kunde höra hans andetag i trappuppgången. Försiktigt öppnade hon och kikade ut på honom. Han var lika snygg som hon mindes att han var, om inte lite snyggare till och med. Hans bruna hår lockade sig i nacken och vid öronen. I hans gröna ögon rymdes tusen känslor; förvirring, rädsla, längtan, ömhet och framförallt tveksamhet. Hela hans kropp utstrålade tveksamhet. Hans uppdragna axlar, hans bitande i nederläppen, hans flackande blick och hans plockande fingrar.
”Kom in”, sa hon med en röst som knappt höll och steg åt sidan. Han tog steget över tröskeln och då kunde hon inte hålla sig själv tillbaka längre. Innan han ens hunnit stänga dörren bakom sig kastade hon sig i hans famn. Hon grät och han höll om henne hårt. ”Var gör jag här?”, frågade han lite förtvivlat och släppte henne. Hon var osäker på om han frågade sig själv eller om han frågade henne. Det var nämligen han själv som hade föreslagit att han skulle komma över. ”Eh, jag.. du..”, började hon på utan att veta vad hon egentligen skulle säga. Luktade han inte lite alkohol? Hade han druckit? En besvikelse började växa i bröstet på henne. Var han full och var det därför han hade kommit över? Vad gjorde han här egentligen? ”Är du full?”, frågade hon samtidigt som hon lät axlarna sjunka ihop. ”Nej, inte full. Jag har druckit två groggar, men… Jag…”, han försökte få fram orden, men lyckades inte. Han såg på henne, hon hade solblekt hår, blont, en slarvig fläta i luggen och hennes tårögda blå ögon granskade honom noga. Hans kropp började skaka, tankarna for fram och tillbaka. Hemma hos honom, sju kilometer bort, låg Miranda i hans säng. Kanske hade hon vaknat och undrade nu var han var. Framför honom stod världens vackraste tjej, han insåg nu hur hjärtat riktigt bultade då han drog in hennes doft. Miranda eller Julia, Miranda eller Julia, Miranda eller Julia? Han blundade hårt, kände efter om han ångrade att han cyklat sju kilometer i blåst och åska för tjejen som stod ihopsjunken framför honom. Han bestämde sig för att han inte kände någon ånger, stängde dörren, tog av sig skor och jacka och kysste sedan henne länge.
Hon lät händerna fara över hans otroligt vältränade simmarkropp, drog av hans tröja samtidigt som deras steg förde dem till soffan där hon tidigare suttit och lyssnat till åskmullret. I några sekunder stannade hon upp och stirrade allvarligt på honom. ”Vill du verkligen det här, Erik?”, han nickade bara och kysste henne igen. Blodet rusade och hjärtat slog hårdare än någonsin förut. Nakna omfamnade de varandra, älskade och efteråt somnade de ansikte mot ansikte, utmattade av hela händelsen. Erik med sin arm om Julia och Julia med sin arm om Erik.

Han låg kvar i soffan, sov fortfarande. Hon hade klätt på sig och stod nu i andra sidan av rummet och tittade på honom. Efter nattens oväder sken solen in genom persiennerna och skapade ett vackert mönster över Eriks bara kropp. Hon kände sig både vettskrämd och fullkomligt överlycklig. Där låg han, hennes stora kärlek, i hennes begagnade soffa vid namn Klippan. Hon vågade knappt andas av rädsla att han skulle vakna, inse var han var och ångra sig. Hon ville fånga det här ögonblicket i en liten glasburk och spara det för alltid. Innerst inne hoppades hon på att hon inte skulle behöva spara det, utan få uppleva det igen och återigen. På en enda kväll, eller snarare natt, hade allt vänts upp och ner. Nu var allt rättvänt igen. Erik hade cyklat rakt in i planen igen. Trots att hon inte ville det så hade hon börjat räkna med honom i sitt liv igen. Förmodligen var det dumt av henne, men hon kunde inte tro något annat än att nattens händelse betydde något. Han skulle aldrig ha kysst henne om han inte hade känslor för henne. Erik var ingen sådan person, ingen person som slösade tid på sådant som saknade mening.
Plötsligt hörde hon ett svagt vibrerande ljud från mobilen i Eriks byxor och skyndade sig snabbt dit för att ta upp den och stänga av den. Hon ville inte att han skulle vakna. ”Miranda <3” stod det på displayen och hennes hjärta frös till. Hjärtat efter namnet kunde bara betyda en enda sak och det var att Miranda var Eriks flickvän. Julia klickade bort samtalet och la försiktigt ner mobilen på soffbordet. Erik hade alltså varit otrogen mot sin flickvän inatt och Julia själv var medskyldig. Illamåendet steg upp från maggropen och hon rusade in på toan, men lyckades dock inte få upp något då hennes mage var tom. Hur i hela friden kunde han bedra sin flickvän? Plötsligt kände hon sig inte lika glad över att ha honom där längre. Plötsligt kände hon avsmak och ångest. Hon sjönk ihop bredvid toalettstolen och la huvudet i händerna. Fy fan vad allt skulle vara komplicerat!

Han öppnade sakta ögonen och det tog en liten stund innan han kom på var han befann sig. Julia syntes inte till och han tog snabbt på sig sina kläder. Han hade en konstig smak i munnen och var törstig. Han visste inte om han borde känna ånger över natten eller om han var tillfreds med vad som hade skett. Han visste bara att han fortfarande kände något för Julia, samtidigt som han inte ville vara någon annanstans just nu än bredvid Miranda. Åh, herregud! Miranda! Han plockade snabbt upp mobilen från bordet, som han inte kunde minnas att han la den på, för att skicka iväg något slags förklarande SMS om tidig simträning. Han såg att hon hade ringt och bet sig hårt i läppen då det kom till hans insikt att han faktiskt varit otrogen mot sin flickvän. ”Helvete! Vad har jag gjort?!”, väste han och slog sig själv hårt på benet.
Hon mötte hans förstörda blick då hon kom ut från toaletten. Han satt ihopsjunken i soffan med mobilen i handen. All ilska och avsmak hon just känt mot honom försvann då hon såg hur ångesten grävde stora svarta hål i hans ögon. Hon gick och satte sig bredvid honom, han andades häftigt och hon höll försiktigt om honom. ”Fy, vilket svin jag är”, viskade han uppgivet. ”Jag har varit otrogen”, sa han och hon nickade. ”Jag vet”, svarade hon, ”med mig”. Han såg på henne med ursäktande blick. ”Jag vet bara inte”, förklarade han och fingrade på mobilen. ”Jag tycker verkligen om Miranda, men igår, inatt, nu… Jag har aldrig känt mig så driven och upprymd”. Han skakade på huvudet och slog ner blicken i golvet. Var det en släng av gamla känslor eller hade faktiskt nya känslor för Julia grott sig fast i hans hjärta?
”Jag ska inte ljuga”, sa hon. ”Jag har inte kommit över dig, jag älskar dig fortfarande och när du skrev till mig igår så trodde jag att mitt hjärta skulle slå sönder bröstkorgen”. Han såg på henne, tog hennes hand och tryckte den lite lätt. ”Jag är hemskt ledsen, Julia. Jag har förmodligen förvirrat dig något så oerhört genom att komma inrusandes i ditt liv helt plötsligt igen. Om inte annat har jag lyckats förvirra mig själv. Jag tycker verkligen om dig, det gör jag, det har jag nog alltid gjort. Det som skrämde mig var alla våra, eller snarare dina, framtidsplaner. Alla namnförslag och bilder på bröllopsklänningar gav mig kalla kårar. Jag ville inte planera för flera år framåt, jag ville leva i nuet, vara tillsammans med dig i nuet”. Tårar började rulla nerför hans kinder och hon la sitt huvud mot hans axel. ”Jag kan ändra på mig, jag lovar. Vi kan leva i nuet tillsammans. Vi kan börja om”, sa hon med svag röst och tårarna började samlas i ögonvrån på henne också. ”Jag vet inte hur man gör det, Julia”, sa han. ”Gör vadå?”, undrade hon. ”Börjar om.”

En timme senare såg hon honom gå sakta nerför trapporna där hon stod i dörröppningen. Tårarna rann nerför kinderna och hon skakade i hela kroppen. Efter ett långt och djupt samtal och en lika lång och djup tystnad hade han återigen krossat hennes hjärta. Han hade kommit fram till att det han kände för henne nog inte var kärlek trots allt och han var hemskt ledsen över det som hade hänt. Han ville väldigt gärna vara vänner i fortsättningen, om det gick bra, men han såg gärna att de kanske inte pratade med varandra på ett tag. Han behövde tydligen tänka igenom vissa saker, lära känna sig själv lite bättre efter det här. Hon stampade hårt i golvet så att det ekade i hela trapphuset. Det var inte rättvist! Det var inte rättvist att samma kille skulle få ta hennes hjärta och stampa sönder det två gånger. Med både sorg och en gnutta hat i bröstkorgen bestämde hon sig för att aldrig mer låta sig själv falla för en annan människa. Aldrig mer skulle hon utsätta sig själv för det här och hur mycket hon än älskade Erik så skulle hon aldrig prata med honom igen.

Jag trivdes bra då vi hade
fötterna på jorden och
huvudet bland molnen

Trivdes bra i våra framtidsplaner
och vårt sätt att (över)leva i nuet

Jag trivdes bra då höjden
orsakade syrebrist, verklighetsbrist
samtidigt som vi var så jordnära

Trivdes bra i våra verklighetsutflykter
och vårt sätt att fly in i drömmarna

Men en natt skrev du ett sms,
det liknade mest ett sos,
du skrev "rädda mig nu, jag faller"

Molnen skymde inte längre din sikt
och allt du såg framför dig var hinder

Den natten missade jag ditt sms,
som egentligen var ett sos
och jag svarade aldrig "jag fångar dig"

Du stod inte längre stabilt på jorden
och jag hade mitt huvud för långt upp bland molnen

.

Lätt att försummas i allt det här vimlet,
lätt att känna sig liten.
Lätt att bli bortglömd i allt det här kaoset,
lätt att bli ensam.

Jag hör steg i korridoren; 
lätta, tyngda, släpande, trippande.
Alla vill de samma sak:
Härifrån.

Lätt att försumma någon i den här röran,
lätt att förminska någon.
Lätt att glömma bort någon i den här oredan,
lätt att lämna någon.

Jag ser er gå i korridoren;
pratandes, skämtandes, skrattandes.
Ni alla vill samma sak:
Härifrån.


Och så även jag

.