Tidig söndagsmorgon,
en dimma som lämnar spår
på spindelnät och grässtrån

och jag vet att du var här
inatt, jag ser det på mina
svettiga, snurrade lakan.

Min strupe är torr,
känslan är så diffus, du
kunde lika väl varit en dröm

och jag vet inte mycket,
men jag är inte dum,
jag vet att du var här


för du lämnade stjärnstoft på min trapp




.

jag har inga hemligheter
under mina revben, inga
dolda sanningar, inga
äventyr, inga fyrverkerier

bara ett hjärta som slår
hårdare och hårdare
ju närmre du kommer


.

Andetag som hålls kvar i lungorna,
så länge så att huden börjar anta
en något blåare nyans, innan de
slutligen tvingar sig upp genom
strupen och ut mellan mina läppar

Ett hjärta som slår i hundratjugo
får blodet att rusa alldeles för
fort och får händerna att skaka
alldeles för tydligt, har nästan
blivit ett normaltillstånd och alla frågar:

"Är du kär?"

Och jag ler, nickar försiktigt,
som om jag är rädd att nacken
är för skör, att den kanske bryts av

Men jag är inte kär, inte sådär
sprudlande nykär längre i alla fall


Jag är stressad



.

Askfatet stod på nattduksbordet bredvid hans en och tjugo-säng. Hon tyckte sig se en svag strimma av rök leta sig uppåt, för att sedan leta sig in i vävtapeterna på väggarna. Lukten var det som var mest påtagligt dock, hon kände definitivt lukten av inrökta väggar. På golvet låg en heltäckningsmatta och hon såg det tjocka lagret av damm på fönsterbrädan. Sängen var prydligt bäddad dock, men även den såg ganska ofräsch ut. Hon tackade gud för att hon inte led av astma, men ändå kändes det en aning svårt att andas där inne, motvilligt. Tusen tankar for genom hennes huvud, kanske hade hon valt helt fel trots allt. Om man nu kan välja. Han iakttog henne från höger sida, hon kände hur hans blick brände på kinden då hon lät ögonen leta efter något som inte såg smutsigt ut i rummet. Då han märkte att hennes blick ständigt drogs till askfatet bredvid sängen, tog han några få, snabba steg ditåt, tog upp det och sa:
"Det här kan du slänga ut om du vill", han skakade askfatet så att lite aska föll ner på golvet utan att han märkte det. "Om du inte röker förstås, då kan du ju ha det kvar", sa han osäkert då han såg hennes förvirrade min. Hon skakade lätt på huvudet. "Nej, jag röker inte", nästan viskade hon och han log försiktigt. "Då kan du slänga det, jag kan köpa ett nytt sen", förklarade han och gick ut från rummet, tecknade åt henne att följa efter honom.

De stod nu i det lilla rum som var kombinerat kök, hall och allrum. Det här rummet luktade åtminstone svagt av diskmedel, som om han faktiskt hade städat. Han tömde askfatet i soptunnan och ställde det i diskhon medan hon såg sig omkring. "Soffan är lite sliten, men jävligt bekväm!", sa han och pekade med hela handen mot en nersutten soffa iklädd jeanstyg. Tyget var som sagt slitet, det var till och med hål på vissa ställen. "Provsitt gärna", sa han och tog ett steg åt sidan för att visa att hon skulle sätta sig ner. Hon gjorde detta och blev snopen då hon sjönk ner djupt i den mjuka och, mycket riktigt, bekväma soffan. Han dunsade ner en bit ifrån henne och ett moln av damm flydde ut från sofftygetför att lägga sig till rätta på golvet, även här en heltäckningsmatta. Hon vilade sina händer på varsitt knä, satt rak i ryggen. Om hennes föräldrar visste att hon var här, i den här inrökta, smutsiga tvårumslägenheten skulle de förmodligen kreverat. De var dock inte involverade i hennes liv längre, hon hade sagt upp kontakten nästan helt och bestämt sig för att börja om från början. Vilken start, tänkte hon då hon såg sig omkring i den ganska så sjabbiga lägenheten. Så kom hon på att hon sökte något nytt, något i stor kontrast till det hon hade haft förr. Det här var en stor kontrast, det här var inga bonade trägolv och inga skulpturer importerade från Italien. "Hur mycket?", frågade hon och såg för första gången in i ögonen, han vek inte undan för hennes blick som så ofta beskrevs som iskall då hennes ögon var ljust, ljust blå, som is. "Ett tusen fem hunda i månaden", svarade han och harklade sig. Den där harklingen tydde på att han visste att det var ett överpris, hon tog det till sin fördel. "Du får tusen och då vill jag att el ingår", sa hon mer självsäkert än vad hon kände sig. Han nickade "Okejdå", sa han och sträckte fram sin hand som för att sluta det muntliga kontraktet. Trots att hennes vett skrek åt henne att inte ta lägenheten, utan snarare springa rakt ut därifrån, så trotsade hon allt sunt förnuft och tog i hand på det. Tusen kronor i månaden, svart. Hon hade inte vågat fråga varför han hyrde ut sin lägenhet, hon ville egentligen inte veta. Det viktiga var att hon var så långt ifrån Sundsvall som möjligt.

du sa
"jolina, du vet väl
att det vi gör är olagligt?
det är inte lagligt att
älska så mycket som vi"

och jag undrade
"du har väl aldrig
varit mycket för lagar?"
(inte ens gravitationslagen)

vi såg solen gå ner
i betongen i vår stad
då vi satt uppe på taket
på sjuvåningshuset på söder

rödvin och akustisk gitarr
som ingen av oss kunde spela
och du fick för dig att du
på något vis kunde flyga



.

vi kan väl säga att det var
när hjärtat hoppade över ett slag,
när du drog efter andan och
jag höll min, vi kan väl säga
att det var då

att det var då som vi möttes.


springer med trasiga ben, flyr,
försöker så desperat komma undan,
inser alltmer, allt för ofta
att åt vilket håll jag än tar mig,
står du alltid vid änden av vägen

du är som en mardröm som ständigt jagar mig,
en mardröm som jag ständigt jagar.


det river på insidan, artärer går sönder,
mina läppar spricker och du är inristad
under mina vattenskadade ögonlock, du som
trodde att du var mitt allt, råkade vara
det enda jag ville bli av med till slut

för kärlek ska inte göra såhär ont,
du ska inte stå vid varje återvändsgränd
och säga: "vi ses vid nästa"




.