När man älskar någon som försvinner.
Jag tänker på dig ibland. Ganska ofta faktiskt. Nästan hela tiden. Det är som att varje liten sak påminner om dig; vinden i träden, kafferingarna på köksbordet, de utrivna sidorna i mitt skrivblock. Du ligger som små osynliga minnesanteckningar [k]all over the place[/k]. Det värsta är att när jag ser mig själv i spegeln, så ser jag inte mig själv längre. Jag ser bara någon som råkade tillhöra fel person: Dig. Någon som råkade försvinna samtidigt som du gjorde det. Och jag har dina fingeravtryck runt mina handleder. De går inte bort hur mycket jag än skrubbar. Hur mycket jag än försöker så sitter de alltid kvar där och svider, bränner. fräter. Du gör ont överallt i mig och på mig och du bränns och du känns och jag vet inte vart jag ska ta vägen. Jag får panik!
Jag har legat mer eller mindre sömnlös i trehundrasextiofem nätter. Ett år av apatiskt stirrande upp i taket där illusionsstjärnor och mystiska rymdskepp ibland flimrar förbi. Jag har slutat försöka fylla igen nersjunkningen på din sida av sängen, den som är formad efter din kropp. Och jag har slutat att frenetiskt tvätta mina lakan för att få bort din lukt. Jag har gett upp med att försöka sudda ut dig. Det går inte. Du är överallt, men du är inte här. Fan vad du ska kännas och inte finnas och fan vad jag vill glömma dig, fast komma ihåg dig
Jag tänker på dig ibland. Ganska ofta faktiskt. Nästan hela tiden. Det är som att varje liten sak påminner om dig; vinden i träden; kafferingarna på köksbordet; de utrivna sidorna i mitt skrivblock. Du ligger som små osynliga minnesanteckningar all over the place. Det värsta är att när jag ser mig själv i spegeln, så ser jag inte mig själv längre. Jag ser bara någon som råkade tillhöra fel person: Dig. Någon som råkade försvinna samtidigt som du gjorde det. Och jag har dina fingeravtryck runt mina handleder, längs min ryggrad, på mina kinder. De går inte bort hur mycket jag än skrubbar. Hur mycket jag än försöker så sitter de alltid kvar där och svider, bränner, fräter. Du gör ont överallt i mig och på mig och du bränns och du känns och jag vet inte vart jag ska ta vägen. Jag får panik!
Jag har legat mer eller mindre sömnlös i trehundrasextiofem nätter. Ett år av apatiskt stirrande upp i taket där illusionsstjärnor och mystiska rymdskepp ibland flimrar förbi. Jag har slutat försöka fylla igen nersjunkningen på din sida av sängen, den som är formad efter din kropp. Och jag har slutat att frenetiskt tvätta mina lakan för att få bort din lukt. Jag har gett upp med att försöka sudda ut dig. Det går inte. Du är överallt, men du är inte här. Fan vad du ska kännas och inte finnas och fan vad jag vill glömma dig, fast komma ihåg dig och alla våra fina stunder.
Minns du när vi hade nattpicknick uppe på Stora Kullen? Den natten då vi ville se stjärnorna, men det var moln i vägen. Du var ledsen för att du inte kunde visa och berätta för mig om alla de olika stjärnbilderna och jag sa: "Det är okej. Moln är ganska fina, tycker jag" och du tog min hand och la den mot din bröstkorg. Inte precis ovanför hjärtat, men tillräckligt nära för att jag skulle känna det slå ändå. Det var den kvällen som jag föll för dig så djupt att jag aldrig mer skulle kunna ta mig upp. Det var den kvällen du sa: "Du är finare än molnen och stjärnorna tillsammans" och jag smälte, blev till en glädjetår i dina händer. Det blev friktion mellan våra kroppar den kvällen, då hud mötte hud på en filt i sommarnatten.
Sedan den kvällen var vi oskiljaktiga. Sedan den kvällen var det aldrig någon som såg på oss utan att förstå vad vi var. Vi var den största kärlek vår lilla stad hade sett och folk blängde på oss, avundades oss och vi log bara tillbaka. Log för att livet var så underbart då pulsen slog hårdare så fort min axel snuddade vid din. Jag har inte kunnat känna min puls sedan du försvann. Det är som att allting har stått still sedan dess och jag saknar dig så att jag går sönder. Saknar att få somna i din famn. Saknar att bli pussad på ögonlocken varje morgon. Saknar att hitta små gömda lappar i lägenheten. Det är så tomt här och inuti mig. Hela världen känns jävligt tom och jag vet inte vad jag ska ta mig till.
För vad gör man när ens andra hälft hoppar framför ett tåg?
.
Because I love you so much that I even lie to myself.
Hide the skies in your eyes,
there is no need to pretend
no more, I am not your friend
Let the moonlight guide you,
do not trust anyone, I tried to
and I messed it all up, I know
(I never wanted you to go)
Hide the skies in your eyes,
never trust sweet little lies,
they will enslave you, betray you
and put obstacles in your way too
Never trust the skies,
never try to ask me why,
never put stars in your pocket
and promise me to never forget
me
.
there is no need to pretend
no more, I am not your friend
Let the moonlight guide you,
do not trust anyone, I tried to
and I messed it all up, I know
(I never wanted you to go)
Hide the skies in your eyes,
never trust sweet little lies,
they will enslave you, betray you
and put obstacles in your way too
Never trust the skies,
never try to ask me why,
never put stars in your pocket
and promise me to never forget
me
.
Och (vi) två blir aldrig ett igen.
Ja, kanske var vi så som alla sa;
kantstötta och fula, lite utanför,
aldrig tillräckliga, aldrig helt bra,
två stycken som aldrig tog sig för.
Eller kanske var vi så som vi ville va';
ihopsatta och vackra, lite annorlunda,
aldrig tillräckliga, men tillräckligt bra,
två dagdrömmare som vägrade blunda.
Men vi var aldrig något som vi ville bli,
för hur det än kom sig så blev det så
att det som en gång var ett, alltså vi,
gick skilda vägar och delades i två
.
För imorgon kommer jag att vara borta.
Göm stjärnorna innanför tröjan, nära huden,
ingen får veta att det var vi som stal dem.
Lägg nycklarna på bordet när du går härifrån
och se aldrig tillbaka på det som vi har haft.
Bygg din egen himmel, nu har du tid och råd,
släck inga ljus för min skull, snälla vännen.
Plocka ner våra fotografier, glöm bort oss,
fäll inga tårar mot min kudde, fäll inga tårar.
Det var såhär det skulle bli, redan från start,
det var förutbestämt att vi skulle sluta isär.
Den enda tid vi fick var till att plundra himlen
och vi bestal den på dess allra finaste ting.
Göm stjärnorna innanför tröjan, nära huden,
placera några stycken under revbenen också.
Placera några uppe till vänster, i hjärtat
och glöm bort att det var där som jag satt.
.
Göm stjärnorna innanför tröjan, nära huden,
ingen får veta att det var vi som stal dem.
Lägg nycklarna på bordet när du går härifrån
och se aldrig tillbaka på det som vi har haft.
Bygg din egen himmel, nu har du tid och råd,
släck inga ljus för min skull, snälla vännen.
Plocka ner våra fotografier, glöm bort oss,
fäll inga tårar mot min kudde, fäll inga tårar.
Det var såhär det skulle bli, redan från start,
det var förutbestämt att vi skulle sluta isär.
Den enda tid vi fick var till att plundra himlen
och vi bestal den på dess allra finaste ting.
Göm stjärnorna innanför tröjan, nära huden,
placera några stycken under revbenen också.
Placera några uppe till vänster, i hjärtat
och glöm bort att det var där som jag satt.
.
För dansar du så dansar du med satan.
Så många unga kroppar som dunkar
i takt med musiken, discoljusen.
Det stinker svett och alkohol, du
skrattar och sjunger med i refrängen.
Det rusar i huvudet, verkligheten är
så vacker när den inte känns verklig
Han som är DJ spelar det allra senaste,
du känner inte igen något men är glad ändå.
En kille lägger armarna om dig, kysser dig,
du känner inte igen honom men är glad ändå.
Du tar tacksamt ett bloss på ciggen som
han erbjuder dig och blir ännu snurrigare
Ditt hjärta dunkar hårdare än musiken,
blodet rusar och du ser dubbelt, yrsel.
Dina steg styr dig hem till hans lägenhet,
där tar han din värdighet och din gnista
Du vaknar upp nästa morgon bredvid en kille
som har något dovt i blicken, en dold ondska
och du bestämmer dig för att aldrig dansa igen
.
i takt med musiken, discoljusen.
Det stinker svett och alkohol, du
skrattar och sjunger med i refrängen.
Det rusar i huvudet, verkligheten är
så vacker när den inte känns verklig
Han som är DJ spelar det allra senaste,
du känner inte igen något men är glad ändå.
En kille lägger armarna om dig, kysser dig,
du känner inte igen honom men är glad ändå.
Du tar tacksamt ett bloss på ciggen som
han erbjuder dig och blir ännu snurrigare
Ditt hjärta dunkar hårdare än musiken,
blodet rusar och du ser dubbelt, yrsel.
Dina steg styr dig hem till hans lägenhet,
där tar han din värdighet och din gnista
Du vaknar upp nästa morgon bredvid en kille
som har något dovt i blicken, en dold ondska
och du bestämmer dig för att aldrig dansa igen
.
Du är (svart)sjuk, fast det är jag som borde vara det.
dina andetag bildar små moln i kylan,
som går sönder då de träffar min hud
och jag önskar dig frisk vid stjärnfall,
men inga stjärnfall är gjorda för oss
min drömfångare fångar inga drömmar
och svaga hjärtan förlåter så lätt,
men kanske kan jag inte förlåta dig,
fast att jag kanske vill, i alla fall lite
jag blir som till ett moln i kylan,
du ser inte igenom mig, men du
låtsas att inte se mig alls och jag
tror att det är det som skaver i hjärtat
.
En anledning att leva för.
Vet du vad du är?
En anledning.
En anledning till att stiga upp
på morgonen till exempel.
Som om vi har växt ihop med åren,
kan skymta dina ögon i mina ibland,
samma glimt, samma hoppfulla blick,
i alla fall då jag tänker på dig, vännen.
Vet du vad du är?
En anledning.
En anledning till att resa sig upp
efter varje bakslag och leva vidare.
.
Från mina tankar alltså.
Du frågar:
"Hur många gånger
har du tänkt på mig?"
och jag lyfter min blick,
mina oskyldigt blå
möter dina brunsvarta
"En gång."
Svarar jag
och besvikelsen sprider sig
längs hela ditt ansikte,
din blick blir grå och
dina fingrar börja skaka.
Jag kysser dig på halsen,
där precis nedanför örat.
Du ryggar tillbaka men jag,
jag bara följer med och
jag viskar in i din svagt
parfymdoftande hud:
"Men du försvann aldrig riktigt"
.
"Hur många gånger
har du tänkt på mig?"
och jag lyfter min blick,
mina oskyldigt blå
möter dina brunsvarta
"En gång."
Svarar jag
och besvikelsen sprider sig
längs hela ditt ansikte,
din blick blir grå och
dina fingrar börja skaka.
Jag kysser dig på halsen,
där precis nedanför örat.
Du ryggar tillbaka men jag,
jag bara följer med och
jag viskar in i din svagt
parfymdoftande hud:
"Men du försvann aldrig riktigt"
.
Där är hon svart och ihåligt tom.
Hon är klädd i regnbågsklänning
och på fötterna bär hon solskensskor
Hon utstrålar något som får
alla andra att känna sig trygga
De kan inte låta bli att le när hon
målar sina läppar svagt rosa
Hennes skratt sprider glädje
och hennes leende sprider värme
Hon är allt det där som alla andra vill vara
Hon är den
Vackraste Finaste Sötaste
Och hon lyser verkligen upp hela världen
med sitt skimrande, glädjeväckande yttre
Men vad spelar det för roll, när det är insidan som räknas?
.
och på fötterna bär hon solskensskor
Hon utstrålar något som får
alla andra att känna sig trygga
De kan inte låta bli att le när hon
målar sina läppar svagt rosa
Hennes skratt sprider glädje
och hennes leende sprider värme
Hon är allt det där som alla andra vill vara
Hon är den
Vackraste Finaste Sötaste
Och hon lyser verkligen upp hela världen
med sitt skimrande, glädjeväckande yttre
Men vad spelar det för roll, när det är insidan som räknas?
.
Sanningen är den att du är arton men är lika späd som en femåring.
Lögnerna tvinnar sig runt strupen,
stramar åt, trycker på, gör ont
Men avståndet in till revbenen
smärtar mer än tusen lögner
Alla ser på dig med oro i sin blick,
men kniper ihop munnen, är rädda
Man påpekar inte sådant som är sjukt,
i vårt perfekta, friska, svenska samhälle
Kanske bryter någon tystnaden,
kanske ger någon dig en väg ut
Men du kommer inte att gå den,
du skrattar; Jag är frisk
Ibland ser du dock din sjukdom
i spegeln, ser din sjukliga tunnhet
Men hur vet du att spegeln inte ljuger
när du inte ens kan skilja på dina egna lögner?
.
Det var nog du som lärde mig hur man flyr.
Alltid oroat mig över vad du har tyckt,
har fått mig att vela, att vackla, att falla
Kanske har jag varit på ständig flykt
från dig, från honom, mig själv, ja, alla
Ser för mitt inre hur allting rämnar,
men låter det inte ske, håller ut
Ser genom fönstret att du lämnar,
men springer inte efter dig som förut
Fast det känns precis likadant nu som då,
ja, paniken, ångesten är densamma
Att se dig försvinna, som när vi var små,
det tar kål på mig, förstår du det, mamma?
.
