Ogräsbarn, lyssna: rosor dör så fort.
| Ogräsbarn, det är vad vi är Ovälkomna i herr Ågrens blomrabatt Han spottar, skriker och svär Då han drar upp oss ur allt färgglatt Ogräsbarn ska inte få växa fritt Ovälkomna in i samhällets finkvartér Avskyvärda är de frön vi spritt Gräsligt är vårt yttre, samt vårt manér Ogräsbarn, sluta nu att gråta Kom hit, samla er vid mina fötter Vi håller ihop och kommer inte låta herr Ågren dra upp våra vackra rötter . |
Jag älskar dig villkorslöst, systra mi.
Dina hopsjunkna axlar vittnar om en för tung börda
Dina tårdrypande böner tycks då aldrig bli hörda
Dina kinder vars annat av tårar aldrig blivit berörda
Dina drömmar som i nattens oro tycks ligga förstörda
Jag ser dig, ser all din passion, ser att du brinner
Jag ser dig, ser din gnista som för var dag försvinner
Jag ser dig, ser hur tomheten dig om saknaden påminner
Jag ser dig, ser att du aldrig söker det som du finner
Jag finns här, så låt mig ta del av bördan att bära
Jag finns här, för alltid, på det kan jag faktiskt svära
Jag finns här, ty jag ser att du behöver nån som är nära
Jag finns här, jag lämnar dig inte för något, min kära
.
Dina tårdrypande böner tycks då aldrig bli hörda
Dina kinder vars annat av tårar aldrig blivit berörda
Dina drömmar som i nattens oro tycks ligga förstörda
Jag ser dig, ser all din passion, ser att du brinner
Jag ser dig, ser din gnista som för var dag försvinner
Jag ser dig, ser hur tomheten dig om saknaden påminner
Jag ser dig, ser att du aldrig söker det som du finner
Jag finns här, så låt mig ta del av bördan att bära
Jag finns här, för alltid, på det kan jag faktiskt svära
Jag finns här, ty jag ser att du behöver nån som är nära
Jag finns här, jag lämnar dig inte för något, min kära
.
Även om det innebär tårar mot kudden.
| Hennes röst brister då hon uttalar ditt namn och hennes händer darrar när hon rör med skeden i kaffekoppen och blicken letar efter dig i rummet Hon berättar om då ni kramades och ingen av er ville släppa taget, fast ni båda visste att ni var tvungna Hon berättar om då ni grät i telefonen, då allt hon ville säga var "jag tar dig tillbaka, älskling" men bet sig i läppen Hon berättar om alla olikheter som inte band ihop er med varandra utan som bara band ihop er med olyckan Hon berättar om då hon lämnade dig för sista gången och du låg kvar i sängen höll andan, höll tårarna, höll livet Hennes röst brister då hon uttalar ditt namn och hon undrar om hon kanske har begått ett misstag, men jag svarar: Det är inte värt att förlora sig själv för att vinna någon annan . |
Kanske kröp de upp genom madrassen, in under huden.
Världen behöver glasögon och vi behöver köpa mer kaffe och fler paket med nudlar. Skafferiet är tomt, men det gör ingenting för allting är tomt. Taklampan har slutat att fungera och fötterna går tungt i trappan. Orken ligger krossad bland porslinsskärvorna och vi försöker inte ens längre.
Och vi slutade kolla efter monster under sängen då vi insåg att de finns inom oss.
Och vi slutade kolla efter monster under sängen då vi insåg att de finns inom oss.
Men trots det, så borde du gå nu.
Hud mot hud,
friktion,
statisk elektricitet
mellan fingertoppar
och skulderblad
Stöter bort dig
som om du bränns
Drar dig till mig
som om du värmer
Läppar mot läppar,
konflikt,
dåligt samvete
någonstans i hjärnan
men inte i hjärtat
.
Stöter bort dig
som om du bränns
Drar dig till mig
som om du värmer
Läppar mot läppar,
konflikt,
dåligt samvete
någonstans i hjärnan
men inte i hjärtat
.
Jag som lovade mig själv att aldrig slå tillbaka.
| Jag är inte bättre än du när jag höjer min hand, inte för att skydda mig från dina slag, utan för att låta dig få känna på mina Jag är inte bättre än du när jag skriker åt dig att jag har tröttnat, att jag fan inte tänker ta mer hat från dig och spottar ur mig att jag avskyr dig Jag är inte bättre än du Jag är precis likadan som du och det är nog därför jag hatar mig själv . |
Jag odlar vingar som ska ta mig härifrån.
Tiden här är inte konstant, ibland går den för fort,
ibland bakåt, ibland framåt, ibland står den still
Ibland vet den inte ens åt vilket håll den vill
Och jag sitter hopkurad i ett hörn,
Jag väntar på att vingarna ska växa ut
på att längtan efter frihet får ett slut
på att motivationen slår bakut
Det pratas och det viskas om metoder,
om hur man undviker psykets regnperioder,
hur man flyr från sina egna syndafloder
Tickandet från alla klockor förvillar och ljuger för
den är aldrig konstant, den gör som den vill, tiden
Jag rår inte över den, men försöker hela tiden fly den
.
Du är i mitt liv och därför vill jag leva det.
Du är orken i orklösheten, famnen för min kropp
Du är euforin som rusar i mitt blodomlopp
Du är min energi, min gnista, mitt eviga hopp
Du är hjälpen i hjälplösheten, hjärtat i mitt bröst
Du är löven som ger färg åt min grånande höst
Du är min trygghet, min kärlek, min största tröst
Du är hoppet i hopplösheten, ljuset i mitt liv
Du är den vackra tavlan på ett stadigt stativ
Du är min mening, min andning, mitt livsmotiv
.
Du är euforin som rusar i mitt blodomlopp
Du är min energi, min gnista, mitt eviga hopp
Du är hjälpen i hjälplösheten, hjärtat i mitt bröst
Du är löven som ger färg åt min grånande höst
Du är min trygghet, min kärlek, min största tröst
Du är hoppet i hopplösheten, ljuset i mitt liv
Du är den vackra tavlan på ett stadigt stativ
Du är min mening, min andning, mitt livsmotiv
.
Aftonbladets rubriktroll.
När trollmor har lagt de elva små trollen
Och bundit fast dem i svansen
Då super hon ner sig och blir yr i bollen
Bort far både lyckan och sansen
När trollmor har däckat i spyan på mattan
Och barnen har gråtit i timmar
Då kommer ju trollfar, ja arg som attan
Och slår tills barnen de svimmar
Oh aj aj aj aj buff!
Oh aj aj aj aj buff!
Oh aj aj aj aj buffbuff!
Oh aj aj aj aj buff!
Nå'n ringer polisen, de vägrar å lyssna
Och barnens huvu'n, de blöder
I trollskogens dunkel det snart ska tystna
Då trollfars ilska, den glöder
När trollmor hon vaknar med huvud som värker
Och barnen är plötsligt försvunna
Hon ser sig omkring, men hon ingenting märker:
Att trollfar begraver en tunna
Oh aj aj aj aj buff!
Oh aj aj aj aj buff!
Oh aj aj aj aj buffbuff!
Oh aj aj aj aj buff!
.
Och bundit fast dem i svansen
Då super hon ner sig och blir yr i bollen
Bort far både lyckan och sansen
När trollmor har däckat i spyan på mattan
Och barnen har gråtit i timmar
Då kommer ju trollfar, ja arg som attan
Och slår tills barnen de svimmar
Oh aj aj aj aj buff!
Oh aj aj aj aj buff!
Oh aj aj aj aj buffbuff!
Oh aj aj aj aj buff!
Nå'n ringer polisen, de vägrar å lyssna
Och barnens huvu'n, de blöder
I trollskogens dunkel det snart ska tystna
Då trollfars ilska, den glöder
När trollmor hon vaknar med huvud som värker
Och barnen är plötsligt försvunna
Hon ser sig omkring, men hon ingenting märker:
Att trollfar begraver en tunna
Oh aj aj aj aj buff!
Oh aj aj aj aj buff!
Oh aj aj aj aj buffbuff!
Oh aj aj aj aj buff!
.
På sida sju.
Jag har en bok där jag skriver upp fina saker,
Jag har en bok som jag döpt till "Det finaste som finns"
Du står med i den
.
om händelsen då en främling kallade mig söt
trots att klockan var fyra och han var nykter
eller om dagar då jag har haft solen i ögonen
på bussen till skolan klockan sju på morgonen
sida fyra, andra november tjugohundraelva:
Mamma sa "Jag älskar dig" och menade det
Jag har en bok som jag döpt till "Det finaste som finns"
Du står med i den
.
Kanske vill de byta plats.
Jag känner tyngden av verklighet
över mitt bröst även ikväll, för
hjärtrytmer, hjärtrytmer baby,
det är den enda musik jag har nu
Och du vet, det bråkas ganska friskt
och jag sover aldrig mer än fyra timmar,
så när jag säger jag behöver dig,
så behöver jag dig verkligen, käraste
Det känns som att det går hål på
min bröstkorg, men jag vet inte om
det är hjärtat som vill ta sig ut eller
om det är verkligheten som vill ta sig in
.
över mitt bröst även ikväll, för
hjärtrytmer, hjärtrytmer baby,
det är den enda musik jag har nu
Och du vet, det bråkas ganska friskt
och jag sover aldrig mer än fyra timmar,
så när jag säger jag behöver dig,
så behöver jag dig verkligen, käraste
Det känns som att det går hål på
min bröstkorg, men jag vet inte om
det är hjärtat som vill ta sig ut eller
om det är verkligheten som vill ta sig in
.
För du existerar inte längre.
Det är inte det att täcket väger tungt
eller att golvet är för kallt eller att
det fortfarande är mörkt utanför fönstret
Det är inte det att jag sovit fyra timmar
eller att det är prov i samhällsvetenskap
eller att jag måste gå i regn till bussen
Det är inte det att jag tappat motivationen
som gör att jag inte har någon lust att gå,
det är att jag vet att du inte kommer vara där
.
eller att golvet är för kallt eller att
det fortfarande är mörkt utanför fönstret
Det är inte det att jag sovit fyra timmar
eller att det är prov i samhällsvetenskap
eller att jag måste gå i regn till bussen
Det är inte det att jag tappat motivationen
som gör att jag inte har någon lust att gå,
det är att jag vet att du inte kommer vara där
.
Inget straffar dig som samvetet.
Det är mörkt utanför fönstret och hösten är här.
Klockan tickar envist och varje minut tär.
Du sitter inlåst på en kvävande anstalt.
Sen du försvann har mitt ansikte blivit gammalt,
inte av tidsförlopp utan av sorg och tårar.
Du om någon vet ju att det sårar
när någon man älskar försvinner
och allt runtomkring en påminner.
Så varför gjorde du som du gjorde?
När du visste att du inte borde.
Varför slog du ditt slag istället för att gå?
Varför tog du stryptag och höll kvar tills hon blev blå?
Varför lät du ilskan regera och jag undrar alltmera
varför du inte bara tog dig tid till att fundera.
Du hade alltid högsta betyg, var aldrig någon
som rökte i smyg och du var en aning blyg.
Jag förstår att det gjorde ont och att ditt huvud blev tomt
när hon låg med din bästa vän den där dagen.
Men omständigheterna ändrar inte på lagen.
Käraste bror, du kan nog aldrig förstå
hur mycket jag faktiskt älskar dig ändå.
Trots att alla har vänt sig emot dig så finns jag kvar,
jag minns fortfarande hur du en gång var
innan du tog ett liv och förändrades,
innan du tog ett liv och försämrades
i allas ögon, även dina egna och alla är så förtegna
om den förlåtelse du efterfrågar och jag har aldrig
haft några vassa armbågar, så jag förlåter.
Jag förlåter dig för jag vet att du gråter
varje natt och att du genomsyras av samvetskval,
att du efter det här bara är ett tomt skal.
Alla förtjänar en andra chans, så även du.
Du begick ett stort misstag, du vet det nu.
Det var inte bara hennes liv du tog,
det var även du själv som dog den där dagen
då du blev bedragen och psykiskt våldtagen.
Jag tror att även du gick bort i det ögonblicket,
då hon lämnade det levande skicket.
Du har fått ditt straff: inlåst i sex år
men ditt verkliga straff är längre än så.
I resten av ditt liv får du leva med det här.
I resten av ditt liv får du leva med att du är
en person som släckt en annans liv.
En person som var för drastiskt destruktiv.
Ditt samvete kommer alltid vara ett helvete
och du kommer alltid bli sedd på med hat och obehag,
då du den där dagen begick ditt största misstag.
.
Klockan tickar envist och varje minut tär.
Du sitter inlåst på en kvävande anstalt.
Sen du försvann har mitt ansikte blivit gammalt,
inte av tidsförlopp utan av sorg och tårar.
Du om någon vet ju att det sårar
när någon man älskar försvinner
och allt runtomkring en påminner.
Så varför gjorde du som du gjorde?
När du visste att du inte borde.
Varför slog du ditt slag istället för att gå?
Varför tog du stryptag och höll kvar tills hon blev blå?
Varför lät du ilskan regera och jag undrar alltmera
varför du inte bara tog dig tid till att fundera.
Du hade alltid högsta betyg, var aldrig någon
som rökte i smyg och du var en aning blyg.
Jag förstår att det gjorde ont och att ditt huvud blev tomt
när hon låg med din bästa vän den där dagen.
Men omständigheterna ändrar inte på lagen.
Käraste bror, du kan nog aldrig förstå
hur mycket jag faktiskt älskar dig ändå.
Trots att alla har vänt sig emot dig så finns jag kvar,
jag minns fortfarande hur du en gång var
innan du tog ett liv och förändrades,
innan du tog ett liv och försämrades
i allas ögon, även dina egna och alla är så förtegna
om den förlåtelse du efterfrågar och jag har aldrig
haft några vassa armbågar, så jag förlåter.
Jag förlåter dig för jag vet att du gråter
varje natt och att du genomsyras av samvetskval,
att du efter det här bara är ett tomt skal.
Alla förtjänar en andra chans, så även du.
Du begick ett stort misstag, du vet det nu.
Det var inte bara hennes liv du tog,
det var även du själv som dog den där dagen
då du blev bedragen och psykiskt våldtagen.
Jag tror att även du gick bort i det ögonblicket,
då hon lämnade det levande skicket.
Du har fått ditt straff: inlåst i sex år
men ditt verkliga straff är längre än så.
I resten av ditt liv får du leva med det här.
I resten av ditt liv får du leva med att du är
en person som släckt en annans liv.
En person som var för drastiskt destruktiv.
Ditt samvete kommer alltid vara ett helvete
och du kommer alltid bli sedd på med hat och obehag,
då du den där dagen begick ditt största misstag.
.
Alla helgona tjugohundraelva.
En rad av ljus jag tänder
För dem som aldrig återvänder
Jag knäpper händerna och ber
För dem jag aldrig återser
En rad av ljus som brinner
Inger trygghet och påminner
Jag sluter ögonen och ler
Vid minnena jag har av er
Vila i frid mina kära
Som är borta men ack så nära
I hjärtat lever ni kvar
Och i alla minnen som jag har
En rad av ljus jag tänder
Och en tanke jag då sänder
Till alla er som saknar
Någon som aldrig mer vaknar
.
För dem som aldrig återvänder
Jag knäpper händerna och ber
För dem jag aldrig återser
En rad av ljus som brinner
Inger trygghet och påminner
Jag sluter ögonen och ler
Vid minnena jag har av er
Vila i frid mina kära
Som är borta men ack så nära
I hjärtat lever ni kvar
Och i alla minnen som jag har
En rad av ljus jag tänder
Och en tanke jag då sänder
Till alla er som saknar
Någon som aldrig mer vaknar
.
Solrosvännen, jag lämnar dig inte.
Åh, du sträva solros
som reser dig ur betong
Hur ska jag vårda dig,
du är så bräckligt skör,
så oövervinnerligt stark
Du som växt utan rötter,
etsat dig fast i en
kall, grå grund
Åh du döende solros
som sträcker dig mot himlen
Hur ska jag hjälpa dig,
utan att slita upp dig
ur det enda som du tillhör
Du som växt utan vatten,
levt på hoppet och
envisheten
Åh du viljestarka solros
som slingrar dig runt min vrist
Hur ska jag gå vidare
utan att plantera om dig
eller sätta dig i en vas
.
som reser dig ur betong
Hur ska jag vårda dig,
du är så bräckligt skör,
så oövervinnerligt stark
Du som växt utan rötter,
etsat dig fast i en
kall, grå grund
Åh du döende solros
som sträcker dig mot himlen
Hur ska jag hjälpa dig,
utan att slita upp dig
ur det enda som du tillhör
Du som växt utan vatten,
levt på hoppet och
envisheten
Åh du viljestarka solros
som slingrar dig runt min vrist
Hur ska jag gå vidare
utan att plantera om dig
eller sätta dig i en vas
.
Det är att du är du.
Det är att du viskar godnattvisor i mitt hår
Att du byter ut morgonångesten mot ett leende
Att dina fingrar vandrar över mig, bildar spår
Att du aldrig säger hejdå utan på återseende
Det är att du verkar bry dig som ingen annan
Att du inte tittar undan när du möter min blick
Att du vågar hålla handen och pussa mig på pannan
Att du verkar ta vara på minsta lilla ögonblick
Det är att du vill vara med mig vid varje tidpunkt
Att du ligger bredvid även när jag är sjuk och trött
Att du håller mig över ytan när allting känns tungt
Det är att du fortfarande är den bästa person jag mött
.
Att du byter ut morgonångesten mot ett leende
Att dina fingrar vandrar över mig, bildar spår
Att du aldrig säger hejdå utan på återseende
Det är att du verkar bry dig som ingen annan
Att du inte tittar undan när du möter min blick
Att du vågar hålla handen och pussa mig på pannan
Att du verkar ta vara på minsta lilla ögonblick
Det är att du vill vara med mig vid varje tidpunkt
Att du ligger bredvid även när jag är sjuk och trött
Att du håller mig över ytan när allting känns tungt
Det är att du fortfarande är den bästa person jag mött
.
Så jag kysser dig just precis där.
det är något visst med dina skulderblad,
något lockande med hålrummet mellan dem
som om det är till för att vi ska
skriva en historia just precis där
mina fingertoppar blir lite sträva mot
din hud som är som det finaste sidentyg,
men du ryggar inte tillbaka när jag rör dig,
så som jag gör då verkligheten rör vid mig
mina ord blir lite konstlade i min mun,
så därför låter jag tystnaden skriva dem
för jag tror inte att världens luftrum
räcker till för det jag vill säga till dig
och det är något visst med dina skulderblad,
något förbjudet över hålrummet mellan dem
som om det man sparar just precis där
sjunker in och stannar för alltid
.
något lockande med hålrummet mellan dem
som om det är till för att vi ska
skriva en historia just precis där
mina fingertoppar blir lite sträva mot
din hud som är som det finaste sidentyg,
men du ryggar inte tillbaka när jag rör dig,
så som jag gör då verkligheten rör vid mig
mina ord blir lite konstlade i min mun,
så därför låter jag tystnaden skriva dem
för jag tror inte att världens luftrum
räcker till för det jag vill säga till dig
och det är något visst med dina skulderblad,
något förbjudet över hålrummet mellan dem
som om det man sparar just precis där
sjunker in och stannar för alltid
.
Landsbygdstankar.
Jag har tröttnat på detta kuvöskvartér
För ingen tänker utanför ramarna här
Hela atmosfären känns så pompöspassé
Och ingen riktigt lever så som de lär
Här lyder normen: lev som alla andra
Men det vägrar upprörda att acceptera
Fredsaktivisterna slår ihjäl varandra
Medan resten fortsätter att nonchalera
Vi lever inte i den bästa av världar
Det har vi alla redan slagit fast
Vissa bryter ihop, andra uthärdar
Och var motgång verkar vara en last
Vad hände med att lära sig av misstag?
Att resa sig upp efter varenda fall
Varför ska vi skilja på varje folkslag?
När vi alla är skurna ur samma mall
.
För ingen tänker utanför ramarna här
Hela atmosfären känns så pompöspassé
Och ingen riktigt lever så som de lär
Här lyder normen: lev som alla andra
Men det vägrar upprörda att acceptera
Fredsaktivisterna slår ihjäl varandra
Medan resten fortsätter att nonchalera
Vi lever inte i den bästa av världar
Det har vi alla redan slagit fast
Vissa bryter ihop, andra uthärdar
Och var motgång verkar vara en last
Vad hände med att lära sig av misstag?
Att resa sig upp efter varenda fall
Varför ska vi skilja på varje folkslag?
När vi alla är skurna ur samma mall
.
To the apple of my eye.
just leave me your fingerprints
all along my spine
so I remember forever
that you are always mine
dark days will come,
and we may fall behind
but I do promise:
you are always on my mind
so dry your tears and close your eyes, it is okay
you will always be my tomorrow and my yesterday
I will stay here tonight
just to wake up by your side
because with you in my life
I do not want to hide
just leave me your fingerprints
and I will never forget
who touched my heart
without any regret
.
Att inte tänka på sig själv.
jag biter ihop för hårt
och släpper dig för lätt
.
