Jag är här av gammal vana.
Känslor ligger felstavade
över hela kroppen och
du försöker läsa mig, men
jag är inte här för att bli läst
Jag är inte här för att bli älskad
Jag är inte här för att bli sedd, berörd
Ändå vandrar dina fingertoppar över
mig, min hud
De är kalla, men värmer
Jag har ingen aning om hur man är ensam
.
Omsluten av dig.
Det är därför mina händer skakar.
Hon sveper förbi ibland
Tystare än vinden, fast starkare
Det blir jordbävning i hjärtat
och en tsunami av känslor
sköljer över mig
Hon sveper förbi ibland
Lämnar små avtryck längs
mina ögonlock och när helst
jag blundar finns hon där
som en lukt, en känsla,
en oumbärlig saknad
Jag har trasslat in mig
i livets många trädgrenar
Jag sitter fast likt en
fågel med klippta vingar
Hon sveper förbi ibland
Lägger sig som en värme mellan
mina lakan och jag kryper ihop
i den trygghet som kanske inte
är ämnad för mig egentligen
Hon sveper förbi ibland
och jag försöker alltid fånga,
hålla kvar henne, men jag
sitter intrasslad, tilltrasslad
med efterskalv i hjärtat
.
För olika.
Gå din väg, men stanna. (Stanna.)
lägga min panna mot din axel för
det känns så längesen, vore bättre om
vi aldrig sågs igen, kanske
Eller vad tycker du?
vågar jag aldrig fråga
Du återvänder med ord som
och snart ger du dig av igen
Jag vill vara hos dig alla timmar
om dygnet, vill se rynkor växa fram
där ditt leende lägger sig i ansiktet,
vill bli vithårig och krokryggad med dig
egentligen
Egentligen.
Eller?
.
Vi hinner aldrig älska fullhjärtat.
dem runt min hals och klämmer åt, klämmer hårt
Jorden spinner runt sin egen axel
och jag springer för att hinna ikapp den
Du och jag, jag och du, vi, oss, här, nu,
du får kalla det vad du vill när vi står
hand i hand och stirrar rakt in i olyckan
Elden glöder inte längre, den slår upp
mot oskyldiga handflator och vi släpper taget
om varandra, för man skyddar alltid sig själv
Kan ingen skydda mig? Jag vill inte springa mer
Hungrigt slukar den hjärtslagen, den där elden
Bränner ner de svärtade målningar vi gjort
Känner igen den smärtande sanning vi trott
Så drar den sig tillbaka, tidselden, klockor
slutar ringa och tystnaden lägger sig kompakt
och jag tar återigen din hand i min, svedda
Tiden drar tillbaka sina långa fingrar, skingrar
sig liksom från mina luftvägar, flyktvägar
Men lägger sig som en tyngd i bröstet
på oss båda
.
Rymdraketsfilo-Sofie
Ensamma pianotoner fyller tystnaden
och på en rostig balkong några mil bort
visslar nariga läppar samma melodier
Att möta stjärnor
och förundras
förvirras
över universums storlek
Och i kvav luft tycks andetagen
bli så grå och grumliga
Och dina glasögon är immiga
av den fuktiga kvällsluften
Packa väskan full av drömmar
Kasta iväg all tvivel
Så åker vi sen, du och jag
.
Vi skrattar mycket, men gråter nog mer.
allt som sker runt omkring med likgiltighet
Hur jag tar hans hand och tigande bejakar
att jag inte delar med mig av hans hemlighet
Men han tvekar för länge innan "ja"
när jag frågar om han verkligen mår bra
Han blundar för hårt och pallar inte trycket
när jag stirrar för länge och undrar för mycket
Hur han ryggar tillbaka så fort han ser mig,
av rädsla för att jag ser rakt in i hans själ
Hur han mellan sammanbitna tänder iskallt ber mig
att hålla käften och bara ta farväl
Men han håller kvar min hand, håller den hårt
för att få mig att förstå att det är för svårt
Han sluter sig, har inbördeskrig under skinnet
och episoder från förr repeteras i minnet
Hur han utan ord förklarar det oförklarliga
för att han förstår att vi är av samma sort
Hur jag inser att skadorna är för allvarliga
för båda två av oss, för att bara skämta bort
.
Men inte särskilt vackert.
Prosalyriskt
.
Ännu en dokumentär görs (elfte september).
Hon blir liten inför stora resor där världen öppnar upp sig likt ett gap på ett groteskt monster. Helst vill hon krypa upp i mammas famn och känna hennes andning kittla mot axeln. Mamman är dock för många mil bort och telefonlinjen har kommit att bli den navelsträng som aldrig klipptes av helt, men som med åren har fått sprickor på sina ställen. De ringer varandra sällan, har ingenting att prata om längre. Egentligen borde andetagen räcka till, kittla igång det som finns kvar, det som ligger begravet. En antydan om liv, det är allt hon egentligen begär. Telefonen står tyst, trots att hon reser om bara några minuter. Tystnaden gräver sig in.
I hallen står två resväskor travade på varandra, likt en blåsvart mur - med hjul, flyttbar. Det är inte bara väskorna som ska flytta, utan hon också. Skymta nya horisonter i en ny stad. En annan kontinent. Snart kommer det faktiskt vara en hel kontinent mellan henne och mamman och inte bara kännas så. Hon vill slå numret och lyfta på luren, ta farväl utifall att. Hon har sett dokumentärer om flygplanskrascher. Hon vill sända lite livstecken genom telefonlinjenavelsträngen, ifall det inte finns något kvar av den sorten om några timmar. Laga det mellan dem som hon tror är trasigt, fylla i det där outtalade som alltid finns där.
”Jag älskar dig", skulle hon sagt.
Hon låser inte dörren efter sig när hon går, men hon har dragit ut telefonsladden ur väggen. Tystnaden växer sig större inombords, men för var steg hon tar bort från den där navelsträngen känner hon sig starkare, vuxnare. I samma stund som hon sätter sig i taxin fyller hon tjugo år och tonårsosäkerheten försvinner (intalar hon sig). Trots det är världen ett lika stort, groteskt monster och hon lika liten. Flygplanet går om två timmar och hon har redan andra horisonter på näthinnan
.
Smak av saknad.
Verkligheten slår hårt mot nyckelbenen när hon går därifrån. Han ligger kvar på madrassen och ser ut som om flickors halsgropar vore det enda han visste något om. Hon stryker längs med hans nakna skuldror i tankarna på vägen ut genom dörren. Han vet ingenting.
06.22 tar hon spårvagnen hem och kryper ihop i en ensam tvåsitssoffa. Hon gråter inte hejdlöst så som hon borde. Hon ser tomt ut över parkettgolvet och vet att han nu lämnar avtryck i någon annan flickas halsgrop. Kyrkklockorna slår sju slag. Hon vet ingenting.
Han drar in doften hon lämnat efter sig och all hans självsäkerhet försvann med spårvagnen 06.22. Han vet allt om flickors halsgropar, ingenting om hjärtan. Han blundar och stryker längs med hennes sammetskinder i tankarna. Han förstår ingenting.
Hon står naken inför spegeln i hallen. Tårar klär inte flickor som hon så hon vänder sig om. Morgonens trafik rusar tre våningar ned. Hon duschar och tar på sig nya kläder. Något med hans lukt som satt sig fast. Den sitter inte i huden. Hon förstår ingenting.
.
Ändå är det över tre veckor sedan.
ringa upp henne av misstag
och hon aldrig svarade
Det var igår när någon
ropade hennes namn, men
kallade på någon annan
Det var idag när hennes
absoluta favoritlåt
spelades på radion
Det var igår när jag
tycktes se henne på
andra sidan av vägen
Det är då det känns
overkligt och verkligt
på en och samma gång
Det är imorgon som jag
hoppas att jag äntligen
ska få vakna upp ur mardrömmen
.
Att ha ett distansförhållande med sig själv.
När det gör för ont att ha själen
för nära hjärtat, för ont för att
låta betongtankarna gjuta sig fast
Tunnlar, jag ser allt i tunnlar
Håller fokus rakt fram, rakt fram
När det gör för ont att ha hjärtat
för nära världen, för ont för att
låta något ta sig in mellan revbenen
Blundar, det är det jag gör, blundar
Håller balansen, får inte falla
Det gör ont, den bittra sanningen:
Man kryper inte ur sitt skinn för att fly
Man gör det för att orka stanna
.
April.
Hon är vintermjuk och skön som ett brus. Jag dricker kolsyrat och sätter i halsen. Hon är en hemlighet, gömd mellan kudden och madrassen. Någon att drömma om när kalla nätter vibrerar utanför fönstret. Hon dansar längs vitmålade väggar och jag trasslar in mig i nytvättade lakan.
Jag trodde vi hade lämnats att dö här.
Så vaknar jag med måndagskänslan i kroppen och huvudet fullt av bomull. Hon ligger i skärvor på golvet och jag slänger väckarklockan i väggen. Hon var sommarvan, inget vinterbarn och ändå föll hon ner som snöflingor över djupskogarna. Jag skakar ur kolsyran innan jag sväljer.
Hon är vintermjuk och skön som ett brus. Ett sommarbarn i köldens hus.
.
Du spelar stark och jag spelar hjälte.
Jag förlåter dig.
Joseph, jag går över frostklädda vidder.
Snön kommer inte åt mig här.
Inget annat heller.
Det bränner i halsen. Jag faller tillbaka i gamla mönster.
Jag saknar att ha dina fingrar
intrasslade i håret
Det är några små fågelungar som prövar sina vingar i mitt hjärta. De försöker bryta sig loss, bryta sig ut. Jag har försökt att bryta mig loss från den här vintern i flera månader nu. Det är så svårt när jag är utan dig. Jag är aldrig så ensam som när du gräver ner dig i tystnaden. I apatin. Fan Joseph, återigen. Hungerskänslan. Den försvinner inte.
Jag har lyssnat på nya låtar. Alla handlar om dig. 2012 har exploderat i ett enda svartvitt moln av konfetti. Jag kan inte ljuga. Det gjorde ondare än någonsin när jag fick veta. Jag hade köpt en ny sort te till dig. Jag hade till och med slagit in det. Jag tycker om att låtsas. Låtsas att färgglatt papper och presentsnöre skulle göra någon skillnad.
De sa att du inte fick ta emot besök. De berättade. Jag tvingade dem att berätta.
”Joseph försökte ta sitt liv för en vecka sedan”
Jag slängde presenten på vägen ut.
Ditt flyktförsök har fått mig att fly. Jag har inga tankar kvar. Jag är rädd att jag går i gamla fotspår. Fotspår som gör att jag längtar efter och bävar inför samma sak. Det finns inga kontinenter mellan oss, Joseph. Det finns bara en barrikad av känslor. Känslor som varken du eller jag vågar ta på. Men jag vet och du vet, att vi ser varandra ändå. Joseph, jag ser dig.
Och jag vet att du inte ens vill ha dig själv nu. Men jag vill ha dig. Jag behöver dig, Joseph.
Jag behöver dig.
.
Konturkatastrof.
Jag har solstormar under huden
och du ser bara på
när jag långsamt imploderar
Det gör inte särskilt ont,
men det känns,
det känns mer än något annat
Det sker en jordbävning i hjärtat,
efterskalv i själen
och jag rasar samman
Det gör inte särskilt ont,
men det känns,
det känns mer än vad det borde
Jag har strömavbrott i hjärnan,
kan inte tänka längre,
inte när du ser på
Och det gör inte särskilt ont,
men det känns,
du känns
mer än vad någonting annat borde
.
Black Jim åkte hem.
de vandrar från fabriken
Hårt bitna av väder,
den vandrande tragiken
Ett barnaskrik i fjärran,
från himlen trillar spik ner
Och döden står för dörren,
från himlen trillar lik ner
I månen speglas himlen,
en kvinna gråter tröstlöst
Likt en varg i elfte timmen,
de vandrar fram så håglöst
Ingen rikedom nu räddar,
ingen bön blir längre hörd
En brits de långsamt bäddar,
han tas tillbaka till sin börd
I sot och slitna kläder,
hans kropp bärs bort, så spröd
Han in i skaran träder,
ty han är nu död
.
Så egentligen förstår jag nog.
| Jag vet inte varför du har himlen i ditt rum, men jag vet att du tycker om att räkna stjärnorna om natten Jag vet inte heller varför du har ett kalejdoskop som visar världen, men jag vet att du tycker om mönster Jag vet inte varför du ler när du har solen i ögonen, men jag vet att du tycker om att ha mörkret bakom dig Jag vet inte varför du har valt att älska just mig, men jag vet att du tycker om att bli älskad . |
