Koffeinet bränner i strupen, för starkt, för varmt
drar fingertoppen genom kafferingarna på skrivbordet
och jag kladdar ord, kallar dem för poesi
rör vid strängarna på min gitarr, kallar det för musik

men jag kommer aldrig spelas på din gamla grammofon
mina ord kommer aldrig finnas mellan dina bokpärmar

Sömnlösheten bränner bakom ögonlocken, tröttheten
jag stirrar upp i taket, ser igenom, tror mig se stjärnor
mina tankar verkar så små när världen är så stor
jag känner mig så stor när alla kläder är för små

mina tankemönster kommer aldrig formas till förståeliga ord
jag kommer aldrig få plats mellan din bröstkorg och dina armar

Du bränner lite uppe till vänster under revbenen, slår sönder
jag försöker tänka bort, hålla andan, blunda och sansa mig
mina händer skakar när du ser på mig som om du förstår
jag känner mig så liten, nästan osynlig var gång du går förbi




.

Du sa: Lek inte med elden

Men jag brinner för dig


.

Jag tycker om den där springan
som är mellan din säng och väggen
Jag skulle vilja ramla ner där,
kanske finna en ny värld,
eller åtminstone en ny vinkel

Där kan vi tappa ner saker
som glöms bort och som
blir upphittade igen
Sådanadär oviktiga,
livsviktiga saker

Jag tycker om den där springan
som är mellan din säng och väggen
där damm samlas och flätar ihop sig
med våra drömmar, våra framtidsplaner
Jag skulle vilja ramla ner där,
kanske finna en ny värld,
eller åtminstone dig



.

I wasn't addicted to cigarettes,
I was addicted to you.

---

Hon andas frost mot min panna,
säger: fan, lämna mig inte nu
och jag står lugnt kvar, stadigt,
håller kvar hennes händer i mina.

Hennes knän skakar, hon fryser,
och näsblodet har torkat på överläppen.
Hon lutar sig varsamt mot mig
och jag håller om henne, som av kärlek.

Jag är så dum, hon är ju inte den.
Hon är ju inte den som kommer att
hålla upp mitt hår när jag spyr,
som kommer hålla om mig när jag fryser.

Hon kommer inte låtsas älska mig,
så som jag låtsas älska henne.



.

De ligger raklånga, tätt bredvid varandra
Som två bleka sträck på de vita lakanen
Men hon känner sig snarare som en klump
Och vill inte ha hans händer på sig, om sig

Ljusstrimmor från månen möter nakna kroppar
Hon andas in stunden, njuter av sekunderna
Han suckar, vill känna henne, ta på henne
Hon vill bara vila huvudet mot hans bröstkorg

Han drack vin förut och nu rusar blodet
Hon var nykter hela kvällen, känner sig ful
De båda vet att det går över, det går över
När han blir nykter och hon blir full



.

Det är när du låtsas
att jag inte finns

som jag önskar



att jag faktiskt inte gjorde det




.

 

---

 

---

för nästan ett år sen
gjorde vi änglar i snön,
lovade varandra saker
som vi kanske höll,
kanske inte, till viss del

och vi sprang dit
benen bar oss,
skrattade och du
spydde och sedan
skrattade vi igen

vi höll varandras händer,
kanske var det berusningen
vi fått av budgetvin och vodka,
men stunden var ändå magisk

kommer du ihåg förra nyår,
då vi gjorde änglar i snön
utan att veta att det var vi
som var de egentliga änglarna


.

Vi var inget mer än
två frusna kroppar
i jakt på värme

Tafatta händer som
letade efter något
eller någon att
hålla fast vid,
något eller någon
att älska

Kanske var det vinterhalvåret
som upprörde våra sinnen,
kanske var det rädslan
för den ökända ensamheten

Vi var inget mer än
två förvirrade själar
i jakt på kärlek


men vad vi än var,
så var vi inte älskande


.

du spelar tunga toner
på din ostämda gitarr,
jag sitter i sängen,
ser på dig med längtan

du röker marlboro
på din balkong,
jag står bredvid och
fryser, håller andan

och jag ser i dina ögon
att det är något som
tynger dig, något som
skaver där på insidan

som om solen
vänt dig ryggen
och himlavalvet
rasat samman

du korkar upp vinflaskan,
häller upp i rena glas,
jag smuttar, du sveper,
berusas av varandra

du sveper en filt
om mig och ler trasigt,
jag absorberar dig,
din beröring, i varje por

du kysser hungrigt,
nästan desperat
jag ligger raklång,
tackar och tar emot

som om mörkret
öppnar sin famn
och erbjuder något
som verkar vackert


.

Kallt mellan revbenen,
gropar att vila fingertopparna i,
och du skrattar
som om det kittlas

men jag hör
hur tårar frusit fast
på insidan av din hals.

Du klär dig i
spetsgardiner
gör piruetter på isen,
sjunger och dansar
snubblar, slår i,
hårt mot hårt

och jag tar din hand,
hjälper dig upp,
ett skinn och ben,
två livlösa ögon
och risigt hår
är allt jag ser

men i reflektionen
av dig själv i isen
ser du bara
ett misslyckande



.

Hud mot hud,
friktion,
statisk elektricitet
mellan fingertoppar
och skulderblad

stöter bort dig
som om du bränns
drar till mig dig
som om du värmer

Läppar mot läppar,
konflikt,
dåligt samvete
någonstans i hjärnan
men inte i hjärtat



.

Du är så fruktansvärt godtrogen
ja, nästintill korkat barnslig, naiv
För inte skulle din man vara otrogen
inte skulle han förstöra ditt liv

Han har så mycket att göra på arbetet,
att sekreteraren är snygg är bara en slump
Du tränger undan sanningen, helt omedvetet
men i din mage har det nu börjat bildas en klump

Han kommer hem sent efter att du har somnat
och han går tidigt innan du vaknar
Det är som er kärlek har bortdomnat,
det verkar vara något ni saknar

Du ser på henne med ögon fyllda av undran;
vad är det hon har som jag inte har?
Samtidigt ser du på henne med ögon av beundran
hon är ju allt det där som du en gång var

En gång i tiden var du också ung och snygg
en gång i tiden älskade han dig, bara dig
Nu för tiden så verkar han gå bakom din rygg
nu för tiden verkar han istället älska mig

Du är så fruktansvärt godtrogen
men någonstans vet du likväl
Att han faktiskt är otrogen
och snart, av dig, tar farväl



.

Halvöppna ögon som
stirrar in i solen,
täcket täcker från
näsan och neråt,
håller in alla
önskningar, alla
barnsliga drömmar

Kroppen för svag
för att orka
ta sig upp,
täcket är för tungt

Ungt hjärta,
ska snart fylla arton
men slår som om
det vore sextiotvå,
för många cigaretter
och vakna nätter,
för många hålslagningar
på bröstkorgen

Likgiltigheten,
den nästintill
apatiska känslan

och den obefintliga orken som
inte räcker till
för att sluta ögonen, sova igen


Orken som inte räcker till längre



.

Kaffegula tänder
formar leenden
ler mot mig
ler stort
ser falskt ut
men jag köper det
r a k t  a v

absorberar all vänlighet
andas in era grimaser till leenden
och försöker att omvända dem
till någon slags livsviktig drivkraft

och min gitarr
samlar damm
i hörnet av mitt rum
medan amatörtoner
från myspaceband
fyller mina högtalare

och jag frågar mig själv
när ska jag börja leva igen egentligen?



.

världen behöver glasögon
och vi behöver köpa mer kaffe
och fler paket med nudlar

skafferiet är tomt
men det gör ingenting
för allting är tomt

och vi slutade kolla efter
monster under sängen
då vi insåg att de finns inom oss


.