Så enkelt är det.
De säger att regnmolnen blir större
tyngre, allt mer oundvikliga
för varje dag som går nu
att de har spritt sig över
din lever, kroppspulsåder
och det ser mörkt ut över
ditt hjärtas Atlantis
De säger
att det kommer gå fort
att den blå himmeln på röntgenplåtarna
snart är jämngrå
Och jag tänker att
meteorologerna
har haft fel förut
men inte den här gången
säger de
.
Diskbänksrealism.
Genom köksfönstret sken solen
Hon valde att med ett leende besvara
Sedan sparkade hon undan stolen
Och hängde snart livlös i sin snara
.
Älskare dör i förtid.
Jag vandrade med pek- och långfinger över hans hud. Tripp, trapp, tripp trapp. Tick, tack, tick tack. Ljudet från den analoga väckarklockan på nattduksbordet hackade sig in, blev högre ju mer jag tänkte på det.
"Du borde ha en varningstext skriven på bröstet", viskade jag. Han hörde inte. Sov djupt av Stesolidtabletterna och vinet han hävt i sig föregående kväll. "Typ... Jag kan orsaka hjärt- och själsjukdomar."
Risk för stenras.
Överlev, överlev mig.
Otillräckligt.
Kärnfri.
och knutna
hårt
som dina skosnören
och mamma har kammat din lugg
du har äpple med dig till fruktstunden
i klyftor, utan kärnor
mellan huset och busshållsplatsen springer du
dina skosnören går inte upp så du snubblar inte och
du slipper tappa dina glasögon i leran den här gången
kommer du undan
med hjärtat någonstans mellan bröstkorgen och tungspetsen
går du över skolgården, försiktiga steg över den våta asfalten
och du försöker tänka på när mamma kammade din lugg imorse
när någon sliter tag i din fläta och drar ner dig på marken
det gör ont när dina skor dras av och kastas i bäcken
de var så hårt knutna och ett stort sår revs upp på ena hälen
du blundar bakom glasen och försöker slappna av, spela död
ligger kvar långt efter det har ringt in och barnen har försvunnit
men mamma kommer inte att fråga något, imorgon köper ni nya
.
Livskartan.
jag följer den
längs din handled
med ett försiktigt
pekfinger
och undrar
vid vilken blodådra
den kommer ta slut
.
Jag kan bli som du, för dig.
Är du en av de som finner det tryggt
att alltid vara på väg någonstans?
Att ständigt vara på flykt
att alltid ha distans
Är du en av de som gråter
dina tårar inuti?
Är du den som förlåter
de du borde skita i?
Är du en av de som far framåt
hellre än du vänder?
Som hellre faller bakåt
än framlänges utan händer
Är du en av de som finner det svårt
att söka hjälp för det förflutna?
Och faller du hellre hårt
med dina ögon slutna?
Är du en av de som lyssnar
om man säger det förtegna?
Är du också den som tystnar
när du ska prata om ditt egna?
Är du en av de som bara ler
när man frågar hur du mår?
Är du den som alltid ger
lite mer än vad du får?
.
Det är min tur att bli sedd nu.
Vänd himlakroppen mot mig, eller
det räcker med din bröstkorg, dina lungor så nära mina att
vi nästan smälter samman till ett enda andetag, jag vill
så gärna andas ut när du andas
ut
bara du inte vänder dig bort
varje gång jag kommer så nära
att jag inte vågar gå längre
men gör det ändå
För du finns i mina kapillärer, de
tunnaste blodkärlen och de hotar brista
om du inte ser mig, om du inte känner mig, om du inte
rör vid mig med varje känsla i din kropp
Och jag har målat med för många penslar
på din ryggtavla, kan du inte vända på dig, kan du inte bara
hålla om mig, kanske skriva en historia
mellan mina skuldror
så som jag skrivit min hos dig
.
Förbli.
Gips.
Det är ju bara en liten del av evigheten.
Jag har inte pratat med henne
på fyrtiosju dagar
fyrtiosju nätter som
sömnlösheten varit mitt enda täcke
och jag minns inte ens
vad det sista hon sa var
jag minns bara hennes skratt
och hennes tårar och att jag aldrig frågade
hur är det med dig? och jag minns
att jag hade tänkt ge upp den där dagen
för att världen vägde tre gånger tyngre
än vad den brukar
nu krossas mina axlar
inte av världen men av
tystnaden
hålrummet
som hon lämnade efter sig
,
Jag har inte pratat med dig
på fyrtiosju dagar
på fyrtiosju nätter
och det känns som en evighet
men det är ingenting
i jämförelse med den evighet av tystnad mellan oss
som ligger framför mig
och ibland gör det mig så jävla arg
.
Flyttlass.
Flaskpost.
Bevittnar hur män blir pojkar. Förslavade under 40-procentigt Tysklandsimporterat. Hemma väntar barnen. Barnen som tog ifrån honom hans ungkarlsfriheter och ersatte dem med förpliktelser och ansvar. De väntar med tröttheten som en slöja över sig, men pappa kommer snart. Pappa kommer snart. Pappa ligger i en snödriva utanför huset.
Tio år tidigare: Hon blundade, men sov inte. Han slant med handen. Råkade röra lite vid hennes hud. Huden brände fast i handen och handen brände fast i huden. Det blev en vass hemlighet som skar hål på förtroendet och det var plötsligt bara mamma som fick läsa godnattsagor och släcka lampan om kvällarna.
Dagen efter minns han ingenting. Minns inte hur han kom hem. Vad han sa, vad han gjorde. Minns inte, finns inte. Gårdagen. Inte för honom, men för alla andra. Inte minst för henne
.