Men det kan jag inte. Inte utan dig.
I skymningen skymtar jag stjärnorna som vi en gång tände
Längs dina handleder kan jag läsa vad som en gång hände
I dina ögon ser jag något som du egentligen aldrig kände
Längs denna väg söker jag efter hoppet, precis där vi vände
Kanske blir vi aldrig någonsin något mer än vad vi är
Kanske är vi menade att för alltid sitta fast just här
Kanske frågade vi alltid hur men aldrig riktigt när
Kanske var vi sådana som ej lever som man lär
I gryningen skymtar jag dimman som vi andades ut
Längs dina kinder ser jag strimmor av tårar utan slut
I mina öron kan jag ibland höra ditt inneslutna tjut
Längs mina ögonfransar sveper en viskning: lev och njut
.
Vi är svaga för varandra sägs det, men vi är bara svaga.
och du har börjat dricka så förbannat igen,
fyller på glas efter glas, tömmer mitt hjärta
jag vet inte om jag kan älska dig
när du är såhär
det gör så ont att se dig krama flaskan
hårdare än vad du någonsin har kramat mig
det gör så ont att höra dig gråta, låta tårarna
falla i glaset istället för att låta mig torka dem
men ondast gör det när du häller upp ett glas
till mig också och jag tar det, bara för att orka
.
Så du sa tomt, inte ont? Men tomhet smärtar ju också.
hjärtskärande
och jag frågar
var gör det ont för någonstans?
ber dig (på mina bara knän) att berätta
och du svarar
ingenstans
men så slår du dig över bröstkorgen,
uppe till vänster, ovanför hjärtat
och så häver du ur dig:
här!
det är här felet sitter
det känns så jävla tomt just här
.
För vännen, det handlar om att gå vidare.
Och kanske var det så att höstmörkret trängde
sig in i varje por i våra sommarvanda kroppar
Likt en livsfarlig sjukdom spred det sig i våra
frusna ådror och vi släckte våra ögon i samband
med att stjärnorna blev utkonkurrerade av regnmolnen
Och vi skulle kunna kalla hösten för vår årstid
för vi är så lika alla löven, vissna och ständigt
fallande, ruttnande och vi ersätts ständigt av nya
Nya och färggranna, nya och friska
Vi ersätts ständigt medan vi ligger på hård och grå asfalt
Vi gick längs med en en regnblöt trottoarkant
under samma paraply där vi viskade hemligheter
som stannade mellan våra kalla, frusna öron
Vi stannade till vid järnvägsspåren och tänkte samma tanke
Men vi gick alltid vidare till slut
.
Men åh, fimpa ciggen och kyss mig!
Och kärlek är en sådan sak
där ju mer man ger,
desto mer har man kvar
Ju längre vi satt där på ditt tak
blev frågorna fler,
men vi fann inga svar
Då
Händerna sökte, skapade friktion
Vi försökte, ville uppnå vår vision
om hur mycket bättre det skulle bli
när du och jag äntligen blev vi
Men kärlek blir efter ett tag så
att ju mer man får
desto mer man tar
Och vad det gällde just oss två
tog det flera år
innan vi förstod vad vi var
Nu
Ögonen söker, skapar tveksamhet
Du kedjeröker, jag känner ensamhet
Flera mil mellan oss, kanske bäst så
För vi är inte ett längre, vi är två
.
När man älskar någon som försvinner.
Jag har legat mer eller mindre sömnlös i trehundrasextiofem nätter. Ett år av apatiskt stirrande upp i taket där illusionsstjärnor och mystiska rymdskepp ibland flimrar förbi. Jag har slutat försöka fylla igen nersjunkningen på din sida av sängen, den som är formad efter din kropp. Och jag har slutat att frenetiskt tvätta mina lakan för att få bort din lukt. Jag har gett upp med att försöka sudda ut dig. Det går inte. Du är överallt, men du är inte här. Fan vad du ska kännas och inte finnas och fan vad jag vill glömma dig, fast komma ihåg dig och alla våra fina stunder.
Minns du när vi hade nattpicknick uppe på Stora Kullen? Den natten då vi ville se stjärnorna, men det var moln i vägen. Du var ledsen för att du inte kunde visa och berätta för mig om alla de olika stjärnbilderna och jag sa: "Det är okej. Moln är ganska fina, tycker jag" och du tog min hand och la den mot din bröstkorg. Inte precis ovanför hjärtat, men tillräckligt nära för att jag skulle känna det slå ändå. Det var den kvällen som jag föll för dig så djupt att jag aldrig mer skulle kunna ta mig upp. Det var den kvällen du sa: "Du är finare än molnen och stjärnorna tillsammans" och jag smälte, blev till en glädjetår i dina händer. Det blev friktion mellan våra kroppar den kvällen, då hud mötte hud på en filt i sommarnatten.
Sedan den kvällen var vi oskiljaktiga. Sedan den kvällen var det aldrig någon som såg på oss utan att förstå vad vi var. Vi var den största kärlek vår lilla stad hade sett och folk blängde på oss, avundades oss och vi log bara tillbaka. Log för att livet var så underbart då pulsen slog hårdare så fort min axel snuddade vid din. Jag har inte kunnat känna min puls sedan du försvann. Det är som att allting har stått still sedan dess och jag saknar dig så att jag går sönder. Saknar att få somna i din famn. Saknar att bli pussad på ögonlocken varje morgon. Saknar att hitta små gömda lappar i lägenheten. Det är så tomt här och inuti mig. Hela världen känns jävligt tom och jag vet inte vad jag ska ta mig till.
För vad gör man när ens andra hälft hoppar framför ett tåg?
Because I love you so much that I even lie to myself.
there is no need to pretend
no more, I am not your friend
Let the moonlight guide you,
do not trust anyone, I tried to
and I messed it all up, I know
(I never wanted you to go)
Hide the skies in your eyes,
never trust sweet little lies,
they will enslave you, betray you
and put obstacles in your way too
Never trust the skies,
never try to ask me why,
never put stars in your pocket
and promise me to never forget
me
.
Och (vi) två blir aldrig ett igen.
För imorgon kommer jag att vara borta.
För dansar du så dansar du med satan.
i takt med musiken, discoljusen.
Det stinker svett och alkohol, du
skrattar och sjunger med i refrängen.
Det rusar i huvudet, verkligheten är
så vacker när den inte känns verklig
Han som är DJ spelar det allra senaste,
du känner inte igen något men är glad ändå.
En kille lägger armarna om dig, kysser dig,
du känner inte igen honom men är glad ändå.
Du tar tacksamt ett bloss på ciggen som
han erbjuder dig och blir ännu snurrigare
Ditt hjärta dunkar hårdare än musiken,
blodet rusar och du ser dubbelt, yrsel.
Dina steg styr dig hem till hans lägenhet,
där tar han din värdighet och din gnista
Du vaknar upp nästa morgon bredvid en kille
som har något dovt i blicken, en dold ondska
och du bestämmer dig för att aldrig dansa igen
.
Du är (svart)sjuk, fast det är jag som borde vara det.
dina andetag bildar små moln i kylan,
som går sönder då de träffar min hud
och jag önskar dig frisk vid stjärnfall,
men inga stjärnfall är gjorda för oss
min drömfångare fångar inga drömmar
och svaga hjärtan förlåter så lätt,
En anledning att leva för.
Från mina tankar alltså.
"Hur många gånger
har du tänkt på mig?"
och jag lyfter min blick,
mina oskyldigt blå
möter dina brunsvarta
"En gång."
Svarar jag
och besvikelsen sprider sig
längs hela ditt ansikte,
din blick blir grå och
dina fingrar börja skaka.
Jag kysser dig på halsen,
där precis nedanför örat.
Du ryggar tillbaka men jag,
jag bara följer med och
jag viskar in i din svagt
parfymdoftande hud:
"Men du försvann aldrig riktigt"
.
Där är hon svart och ihåligt tom.
och på fötterna bär hon solskensskor
Hon utstrålar något som får
alla andra att känna sig trygga
De kan inte låta bli att le när hon
målar sina läppar svagt rosa
Hennes skratt sprider glädje
och hennes leende sprider värme
Hon är allt det där som alla andra vill vara
Hon är den
Vackraste Finaste Sötaste
Och hon lyser verkligen upp hela världen
med sitt skimrande, glädjeväckande yttre
Men vad spelar det för roll, när det är insidan som räknas?
.
Sanningen är den att du är arton men är lika späd som en femåring.
Lögnerna tvinnar sig runt strupen,
stramar åt, trycker på, gör ont
Men avståndet in till revbenen
smärtar mer än tusen lögner
Alla ser på dig med oro i sin blick,
men kniper ihop munnen, är rädda
Man påpekar inte sådant som är sjukt,
i vårt perfekta, friska, svenska samhälle
Kanske bryter någon tystnaden,
kanske ger någon dig en väg ut
Men du kommer inte att gå den,
du skrattar; Jag är frisk
Ibland ser du dock din sjukdom
i spegeln, ser din sjukliga tunnhet
Men hur vet du att spegeln inte ljuger
när du inte ens kan skilja på dina egna lögner?
.
Det var nog du som lärde mig hur man flyr.
Alltid oroat mig över vad du har tyckt,
har fått mig att vela, att vackla, att falla
Kanske har jag varit på ständig flykt
från dig, från honom, mig själv, ja, alla
Ser för mitt inre hur allting rämnar,
men låter det inte ske, håller ut
Ser genom fönstret att du lämnar,
men springer inte efter dig som förut
Fast det känns precis likadant nu som då,
ja, paniken, ångesten är densamma
Att se dig försvinna, som när vi var små,
det tar kål på mig, förstår du det, mamma?
.
För ditt hjärta är det vackraste jag vet.
För du är allt och du
Låt mig berätta för dig
Låt mig få
räddas
av dig
För vart du än går så följer jag dig.
Men du blinkar ju morsekoder till mig
Säger att det är tårar du blinkar bort
Men älskling, åh älskling, jag känner dig
Det var jag som höll fast
Och du som tappade tråden
Det var mitt hjärta som brast
Av innebörden i den där koden
Det går inte att bara tappa så många år
Vi har så mycket tillsammans, så mycket mer
Jag kommer inte att stå kvar den dagen du går
Nej, glöm det, jag kommer att följa dig ner
Du är på väg mot djupet
Men vill inte erkänna det
Faller snart nerför stupet
Men inte i ensamhet
.
För så länge du lever, lever jag.
Rensar tankarna längs med rälsen
Strövar runt, utan mål, utan plan
Och inga tårar fälls än
Något sitter fast
I dina ögonfransar
Som en dröm gjord av plast
Som en tanke av pansar
Vi pratade om överjaget
På en psykologilektion
Jag tror det har övertaget
Hos dig som person
Jag kan hålla dina pansartankar
Om du lovar att hålla dig i liv
För så länge mitt hjärta bankar
Så har du ju ett motiv
.
Glöm dina förflutna dagar och lev med mig i nuet.
vi lär oss inget om universum där ändå
Vi kan istället tolka vår världsvision
i din lägenhet på smultrongatan två
Vi kan sitta där i eftermiddagsljuset
dricka te och se ut genom fönstret
Glömma bort din tid på mentalsjukhuset
bara le och bryta oss igenom mönstret
.
