Hon väntade på honom i trappuppgången utanför dörren till deras lägenhet. Han var seg som vanligt, var tvungen att dubbelkolla allt: Se så att spisplattorna var avstängda; att inga ljus var tända; att vattenkokaren var avstängd; att ingen vattenkran stod på och att alla lampor var släckta, de kunde nämligen bli väldigt varma och tänk vad hemskt det var om de började brinna! Hon suckade och kollade på sitt armbandsur. Det hade gått tjugo minuter sedan de hade bestämt sig för att ta en promenad i kvällsmörkret, hon började nästan ångra sig nu då det tog så lång tid att ens komma iväg.
"Är du klar snart?" ropade hon in i lägenheten och fingrade otåligt på sin väska.
"Ja, jag ska bara kolla badrummet också, du har inte lockat håret eller något väl?!" han lät uppjagad och lite orolig. Hon ville skrika åt honom att han skulle sluta vara så paranoid, men hon visste att han led av tvångstankar och att det inte var något som han kunde gör något åt.
"Okej, bra!" ropade hon tålmodigt, men inom henne sjönk tålamodet. Hon visste att när han väl hade fått på sig sina kläder och skor så skulle han vara tvungen att kolla så att dörren var låst, tre gånger minst.

Tio minuter senare vandrade de längs med en öde strand där vågorna slog in som envisa klockslag. Himlen var stjärnklar och kylan bet i kinderna. Snön låg vit uppe på sanden och trängde sig in över kanten på deras kängor. Hon höll honom i handen, hårt. Han gick och såg på henne hela tiden, log åt hennes små charmiga ryckningar i mungipan.
"Vad kollar du på?" frågade hon plötsligt då hon hade sänkt blicken från stjärnhimlen och nu såg på Love.
"Dig" sa han med ett fånigt leende och pussade henne på kinden. Hon skrattade och saktade ner farten tills de stod helt stilla. Hon kröp in i hans trygga famn, innanför hans jacka och la örat mot hans bröstkorg. Där inne slog hans hjärta lugnt, liksom i takt med vågorna. Hon tryckte sig hårt mot hans trygghet och värme, samtidigt strök han henne över håret.
"Du är så dum som inte har på dig mössa" sa han "Du kommer att bli förkyld"
"Äh, jag har bra immunförsvar" mumlade hon in i tyget av hans tröja.
"Vi får dricka te när vi kommer hem" sa han och pussade henne på hjässan "Annars spelar det ingen roll om du så har det starkaste immunförsvaret i världen!"
Hon lyfte på huvudet och såg honom djupt in i ögonen. "Kamomillte i så fall!" sa hon bestämt men med glimten i ögat.
"Såklart! Det är det godaste" sa han och log.

De fortsatte att gå längs med stranden en liten stund, för att sedan vika av och istället följa en av Halmstads alla trottoarer. Det var kusligt lite folk ute, då klockan bara var åtta på kvällen. Förmodligen fick kylan och blåsten från havet dem att hålla sig inne i värmen istället.
Plötsligt kände Freja hur någon ryckte i hennes väska, hon vände sig snabbt om och möttes där av ett ilsket ansikte och en hand som höll en kniv. "Ge mig väskan!" sa mannen kallt och hotade henne med kniven. Hon frös fast vid marken, som om snön fick rötter som greppade tag i henne. Hon kunde inte förmå sig att röra på sig, hon stod bara där med uppspärrade ögon och såg på den mörkklädde mannen framför henne. Love drog plötsligt undan henne och ställde sig framför henne som en skyddande mur.
"Hit med väskan och plånboken!" skrek mannen och höll hela tiden kniven framför sig, som för att skydda sig själv när det inte ens var han som var offret.
"Freja, ge honom väskan" väste Love, hon hörde på hans ton att han menade allvar. Hon hörde också att han var rädd, orolig. Hon gjorde som han sa och kastade väskan så att den landade vid mannens fötter. När han böjde sig ner för att ta upp den hoppade Love på honom och försökte slå honom till marken.
"Nej, Love! Vad gör du?!" skrek hon desperat. Hon såg allt som om det hände i hundra gånger långsammare takt än vad det gjorde. Men innan hon visste ordet av så låg Love på marken och den mörkklädde mannen sprang iväg med hennes väska. Här började den reella tiden ta vid igen.
"Love! Love?!" skrek hon samtidigt som sjönk ner på knä vid honom. Hon märkte att det blödde från hans mage och drabbades av panik. "Love?!" skrek hon och ögonen fylldes med tårar. Han kisade mot henne med ett plågsamt uttryck i ansiktet. "Ring ambulans" flämtade han fram och kved till för att det gjorde så ont. Hon insåg snabbt att mobilen hade legat i väskan som mannen hade stulit och drabbades nu av ännu mer panik. "Mobilen!" skrek hon förtvivlat "Mobilen låg i väskan!"
Tårarna rann och händerna skakade. Förtvivlat letade hon i Loves fickor efter hans mobil. När hon fick tag på den, drog hon snabbt upp den och slog numret till larmcentralen.
"Håll dig vaken, Love, håll dig bara vaken" grät hon samtidigt som hon satte mobilen mot örat.