Det är som att jag har sprungit i flera år
fast jag har egentligen bara stått still
Det är så lätt att glömma bort hur man mår
när man bara ska hålla ihop, balansera, räcka till

Och jag känner så väl av jordens dragningskraft
jag sugs liksom neråt, men själv är jag kraftlös
Vet inte var styrkan är nu, den som jag alltid haft
jag som förut var så driven, så jävla ambitiös

Jag har liksom tappat färgen, blivit lite grå
och kraven går mig på varje nerv
Maskineriet har upphört, har slutat gå
energin är slut och jag har ingen reserv

Men det är dömt att ge upp, bara lägga av
så jag försöker hålla igång, härda ut
Men det känns som att gå med ständigt skoskav
längs en väg utan synligt slut


.