Och kanske var det så att höstmörkret trängde
sig in i varje por i våra sommarvanda kroppar

Likt en livsfarlig sjukdom spred det sig i våra
frusna ådror och vi släckte våra ögon i samband
med att stjärnorna blev utkonkurrerade av regnmolnen

Och vi skulle kunna kalla hösten för vår årstid
för vi är så lika alla löven, vissna och ständigt
fallande, ruttnande och vi ersätts ständigt av nya
Nya och färggranna, nya och friska

Vi ersätts ständigt medan vi ligger på hård och grå asfalt


Vi gick längs med en en regnblöt trottoarkant
under samma paraply där vi viskade hemligheter
som stannade mellan våra kalla, frusna öron

Vi stannade till vid järnvägsspåren och tänkte samma tanke

Men vi gick alltid vidare till slut


.